onsdag 30 maj 2018

Hjälp.

Hjälp. 
Hjälp mig. Hjälp mina. Hjälp mitt och vårt. 
Veckans utskick av Krisberedskap, har skickat ångestnivåerna på tipptoppparty. 
Orkar inte stå emot denna ångest idag. Vill inte göra nåt dumt. Tre Sobril och två Nitrazepam får lägga lock på elden i min mage, snurret i min hjärna och sätta punkt på denna dag. 
Det tog hus i helvete när dottern frågade om de där jävla helvetes kuklådorna som hänger i träd och lyktstolpar överallt. Liksom. Jaha. Väntar apokalypsen? Jag har ju vetat om denna broschyr sedan två år, att den skulle tryckas. Och jag förstår ju att världsläget inte kollapsar mer idag än igår. Men faaaaan. Jag blir crazybananas. 
Katastroftankarnas paradis. 

Adjö. 

söndag 13 maj 2018

Mitt hjärta trillar ut

”Himlen faller ner. 
Det hugger till där kniven skar.
Jag har varit vaken hela natten, 
och känt om hjärtat sitter kvarn. 
...Känt om hjärtat sitter kvar”.

Detta är inte bara sorg. Jag känner igen den blytunga kroppen och olusten för precis allt. Jag är överstimulerad. Helt kokt i hjärnan. 
Och jag har letat efter min hund hela natten, i mina drömmar. 

fredag 11 maj 2018

Livet

Det finns så mycket liv omkring mig. 
Men jag känner inte det. 
Denna vecka har gått i en dimma. Hjärtesorg och livsleda. 
Jag är helt stum inombords och vill vara tyst och utan intryck. Men ibland vill jag bara skrika till skinnet spricker på mig. 
Det har varit för mycket skärande och för lite medveten närvaro och coping. Jag bär hemligheten för mig själv, och vet inte var jag ska börja prata för att göra det begripligt. Inte ens för mig själv. 
Jag vill ge upp. 
Somna. 

torsdag 10 maj 2018

Det är så mycket sorg

Det är så mycket sorg i mitt hjärta så att benen knappt bär. 
Det är så mycket stress i livet så att hjärnan imploderar. 
Ribban är för hög just nu. Jag orkar inte vara närvarande för att axla det enorma ansvar som mitt arbete innebär. 
Jag orkar inte ta nåt annat jobb heller. 
Men mest av allt nu. Så gör det bara ont. Och jag vill krypa ur mitt eget skinn och springa mil efter mil tills jag hittar min älskade fyrbening på ängarna. 

måndag 7 maj 2018

Det går så ont.

Man kan vara ledsen och less över livet och för sig själv och sitt eget. 
Men att sörja en förlust är något annat. Älskade älskade hund, nu springer du fritt, och som min make skrev ”nu kan du bada i alla pölar du hittar”. Jag kunde inte tro att mitt hjärta kunde gå itu, rakt av på mitten. 
Och jag slits mellan om jag tog ett för hastigt beslut eller om det var rätt. Åh. När han låg där. Och barnen. Att se deras hjärtan brista. 

Jag orkar inte vara tillgänglig. Går mellan att känna, känna för mycket, droga, trubba av, känna. Jag vet inte hur jag ska kunna ta in allt. Och processa min egen skit. 
Min kognitiva förmåga är på minus nu. Det är så att jag blir rädd. För jag glömmer allt. Och då menar jag ALLT. 
Saknar så innerligt. Försöker rada upp argument och fördelar med att inte ha hund; inte bunden till tider, mindre hår, ingen som drar i kopplet, ingen att snubbla över, ingen som dreglar och slabbar. Men så får jag dåligt samvete och känner mig egoistisk. 

Det gör ont nu. 

Va?

Jag tror du ser mig, men vågar inte säga nåt.  Det finns inget farligt där på andra sidan. Jag lovar. Bara lättnad och sorg.