söndag 29 april 2018

Blandad episod

Jag har mått alldeles för bra och gjort så många dumma saker. Det timmar så illa. Men jag glömmer bort hur jobbigt det är. Eller det blir. När energin kommer. 
Grandios. Oövervinnerlig. Ångestfylld. Dissocierad. Hallucinerad. Irriterad. Isolerad. 
Lämna mig ifred. Vill ha dig. Vill ha dig. Håll dig borta. Gör vad du vill med mig. För att jag litar på dig. Gör vad du vill med mig. För att jag inte själv orkar göra mig själv illa mer. Du får ansvaret. Söker uppmärksamhet. Bekräftelse. Likes. Bara för att skjuta ifrån dig om du kommer för nära. Jag äter människor. Jag äter mig själv. 
Sen dyker jag. Utmattning. Mjölksyra i själen men ett jävlaranamma. Res dig upp. Du har själv satt dig i denna båten. Det är inte mer synd om dig än nån annan. 
Det är så ensamt och kallt här. Men alla intryck är för starka. Pillerna. Är de de som håller mig vid liv, eller är det de som ställer till med allt? Ansvar. Det är mitt ansvar. Det är mitt jävla ansvar. Jag vill inte ta nåt jävla ansvar. Doktorn kliar sig i huvudet. Justerar medicin. Lägger till. Tar bort. Ändrar korrigerar. 
Hjälp mig. Se mig. Jag är så liten. Jag är så rädd. Bry dig om mig. 
Jag slutade för längesen att prata om det. Vem orkar höra samma berättelse varje dag. När man har läst en bok så lägger man den på hyllan. Det är det man har bokhyllor till. Kanske nån enstaka bok som lockar till omläsning. Någon gång. Men min jävla bok är en upprepning av sig själv. Bränn den. Bränn mig. Fimpa mig. 
Att sova är en skräck. Tänk om jag aldrig mer vaknar. Tänk om jag slutar andas? Jag vågar inte blunda.
Snälla. Låt mig sluta andas. 

lördag 14 april 2018

När hjärna och hjärta och själ dansar disco på olika ställen.

Ljuva ljuva ljuva energi. Produktiviteten. Saker som blir gjorda. Småfix som legat och dragit i flera år. Ge mig bara några några några dagar till. Världen är min. Jag fixar allt. För att sedan ligga i en hög och gråta bland limpistoler och skruvar. Och så ilskan. Sen rädslan. Och så självdestruktiviteten. Livsledan. Och om igen. 
Jag borde borde borde lyssna på doktorn om att justera medicinerna. Och till viss del har jag gjort det. Men inte hela vägen. 
För de är de där stunderna med driv och produktivitet som föder mig. Som gör tillvaron värd att genomlida. Jag blir hög av att kunna känna att energin räcker till mer än en apatisk morgonkaffe och några timmars arbete. 

Jag har pratat med doktorn om hemska hallucinationer och paranoia. Doktorn säger att det börjar låta som mani i klinisk mening. 
Och jag vill inte bromsa fastän farten är alldeles för hög. 

”...Over the hills and far away. A million miles from LA. Just take me anywhere with you “...

söndag 8 april 2018

Himlen faller ju inte bara för att jag gör det.

Återigen eller fortfarande i ett uppskruvat tillstånd. Kan inte varva ner. På både gott och ont. Avsaknaden av avslappning börjar göra mig irriterad. Och emellanåt är hopplösheten mäktig.  

Doktorn ordinerade Zyprexa. Jag vägrar. Jag kan inte. Jag går upp i vikt bara av att lösa ut paketen. 
Har däremot rotat fram mina Ziprasidon. De jag fick svullnad och bröstmjölk av. Minns dem som dämpande utan hunger som biverkan. Och jag tänker att jag provar en vecka och ser om jag sen kan trappa ut. 
Jag får ta detta med doktorn när hon ringer upp nästa vecka.  

Jag bråkar med impulser hela tiden. 

Va?

Jag tror du ser mig, men vågar inte säga nåt.  Det finns inget farligt där på andra sidan. Jag lovar. Bara lättnad och sorg.