söndag 11 mars 2018

Först så har jag inte haft så mycket att säga. Det har varit bra. Sen måste jag alltid självsabotera det bra, så att jag inte överraskas av besvikelser. Det drar ner det hela. Men å andra sidan är dåligt inte förevigt. Pillerna. Det är alltid pillerna. Som ger mig vila från omvärlden, som stänger allt brus ute och tar bort smärtan i min kropp. Bieffekten är när det är dags att kliva ur bubblan så ligger allt det jobbiga på hög. Som skrivbordet efter semestern. Alla intryck blir överväldigande och depressionen ligger där och lurar. 

Efter en tid med bra mående, så kommer alltid ångesten. Det kanske också är ett självsabotage. Jag målar upp skräckscenariot, och är inte nöjd förrän jag nästan förgås. Ångesten om att förlora mina nära. Att mina älskade ska dö. Dö ifrån mig. Eller att jag ska dö ifrån dem. Eller att jorden tar slut. Jag är ju inte klar!? Dö ska jag, och jorden ska ta slut nån gång. Det begriper jag ju. På ett intellektuellt plan. Känslomässigt får det inte att greppa. 

Jag lägger pussel. Finner ut mer finlir och nyanser med mig själv, mående, kost, stress, piller osv... 

Så ytterst osocial. En helg i storstaden, på tu man hand med maken. Jag måste lära mig att planera in någon semesterdag efter en sån helg. 
Allt är lite för mycket. Jag vill bo under en sten. Slippa tänka. Slippa planera. Slippa lösa problem. Bara bara vara. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Va?

Jag tror du ser mig, men vågar inte säga nåt.  Det finns inget farligt där på andra sidan. Jag lovar. Bara lättnad och sorg.