Tacksamheten då.

Den där innerliga tacksamheten för livet har inte viljat infinna sig på väldigt länge.
Kärleken till barnen och familjen finns alltid där. Men livet känns mer som en tyngd än som en gåva. Eller
Jag har varit deltidssjukskriven i snart två år. Och under den tiden har jag flugit och dippat om vartannat. Haft underbara stunder, men livet och jag har inte varit vänner. Det bara inte vill sig. Kanske är det de genomgående depressionerna? Som ändå finns där i botten även under hypomana perioder.
Det känns som om jag alltid har tyckt att livet är genomgående besvärligt.
Jag tänker att det är otroligt sturskt och förmätet, med tanke på vilka förutsättningar jag fått i mitt liv.

Bekymmersfria stunder har mest infunnit sig i samband med kemiska substanser under min sjukskrivningstid. Jag vet inte när jag kände sinnesfrid utan. Visserligen har det inte varit särskilt frekvent. Men det är tydligt. Ångest, depression och utmattning är mina trygga bekanta.

Det där får jag jobba på.
Jag kanske inte är tacksam för gåvan, men envis. För på något sätt borde det gå att vända skutan. Att vara vän med sig själv är en stark kraft som kan ta en vart man vill i livet. För jag vet. Jag har varit där periodvis. Och jag har mitt mindset där nu. Jag ska framåt. Jag ska vända pessimism och negativa tankar. Även om jag inte ens tror på det. Så ska jag. För det är potentialen till förändring finns.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar.

När jag var riktigt liten

Iallfall mitt helvete.