måndag 15 januari 2018

Rundgång

Mest bara deprimerad. Mer än jag orkar tro.
Om jag släpper alla måsten och att göra listor, så finns där liksom inget kvar.
Jag orkar inte ens mata katterna. Men. Det måste man. Så därför gör jag det.

Jag fungerar för att jag tvingar mig att fungera. Inte för att jag vill fungera.
Jag kan inte lägga mig på rygg och säga att jag ger upp. För då ger jag verkligen upp denna gång.
Det var längesen jag ville nåt.

Livet är ta sig fram mellan måsten och kollapser på sängen.
Jag hamnar där hela tiden.
Efter jobbet, platt fall på sängen, sen drar ångesten upp mig för kvällsmat, sen platt fall på sängen, sen piskar ångesten mig upp igen för att städa eller plocka med nåt, sen en stund på sängen, sen nån aktivet, sen sängen sen passivitetsångest. Om jag bara kunde vila.
Men när det är dags att sova så är tröttheten borta. Då sprängs tankebubblan och blir till kletig ångest på min kudde. Jag somnar inte. Jag däckar mig bara ifrån verkligheten. Med öronproppar eller en pod. Med sömnmedicin eller videoklipp. Väntar på att sömnen ska ta mig. Vågar inte längre ens hoppas, än mindre tro att jag själv skulle kunna hitta sömn.

Att sen vakna på morgonen är lögn. Men ångesten drar upp mig, och planerna jag smidde kvällen innan faller mellan fingrarna innan jag ens fått i mig frukost.
Det blir bara en vanlig dag bara.

Jag är int’ bitter.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Klåda inuti

Jag liksom bara inte gillar mig själv.  Jag känner mig falsk. Skum känsla. Eller som om jag gör fel. Denna vecka ska jag spela teater. Ja. J...