torsdag 18 januari 2018

Kärlek

Det där med kärlek. Mjuka känslor. Som jag behöver så mycket när allt är hårt. Taggtrådsångesten som kommer från en situation jag och maken inte riktigt kan styra över. Kramar. Beröring. Men det knyter sig, och liksom kryper i skinnet på mig när han visar ömsinthet. 
Och jag känner den där underliggande irritationen, och hur jag ständigt subtilt pikar honom för hans brister. I rak motsats till vad jag borde. Men ikväll berättade jag (efter en stunds ältande), hur mycket jag älskar honom, och att jag ser hans kamp. Även om jag inte säger det så ofta. 
Jag tror han förstår. Men jag måste påminna mig själv att kliva ur egobubblan, och ge honom bekräftelse. Även om jag är känslomässigt trött och håller det mjuka på en armlängds avstånd, så vet jag ju, att även om jag inte är kapabel att känna kärlek just nu (ångesten överröstar allt), så vet jag att jag älskar honom oändligt mycket, och att jag inte kan föreställa mig ett liv utan honom. Han är det finaste. Mer än vad jag någonsin vågat hoppas på. 
Snälla ovisshet om jobb och pengar; försvinn. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Klåda inuti

Jag liksom bara inte gillar mig själv.  Jag känner mig falsk. Skum känsla. Eller som om jag gör fel. Denna vecka ska jag spela teater. Ja. J...