tisdag 5 december 2017

Gig

Många säger att ”nu har du ju verkligen chansen”, ”en fot in”, ”ditt erkännande”.
Hur är han? Är han trevlig? Är det kul? Värsta grejen ju.

Men. Nä. Det funkar inte så.
Jag har inte chansen bara för att jag backupar till en känd artist. Ja han är trevlig. Men han är inte min typ av person. Svårt att vara avslappnad inför honom, för att han sänker sällan garden. Men oj vad proffsigt, slipat och jävlar vilket band. Jawdrop på den. Skön humor.
Jag är ärad över att ha fått uppdraget. Men också fullt medveten att priset för att spela tre kvällar i veckan (även om det bara är en timme per kväll), tar musten ur mig och lämnar mig med ett hejdlöst buller i huvud och själ. Tre timmars gig av den a intensitet går inte att återhämta sig ifrån till komma de vecka. Ackumuleringen gör tyngden påtagligt tyngre.
Det började med de tre dagarna med kvällsrep. Alltså jobb på förmiddag. Tåg till staden och rep hela dagen och kvällen.
Att syssla med det jag gillar mest, gjorde mig dissocierad innan klockan var fem på eftermiddagen. Även om det var kul. Hjärnsnurr, inlärningsprocess och halvt utvecklad panikångest, gjorde att munnen pratade obegripligt och osammanhängande.
Musklerna runt munnen alldeles för spända.
Fettoångest. Alla dessa vältränade tvålfagra karlar. Och så jag?

Och rutinerna. Återhämtningsritualen som blir störd. Mediciner som glöms bort och/eller tas försent.

Man ja. I ögonblicket då man smälter in i musiken och bara är och energin i lokale slår gnistor. Då är det värt det.

Eller. Det är värt det. Men återhämtningen kommer att ta sin tid. Det är kärlek och det är sorg. Men det är hanterbart.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Klåda inuti

Jag liksom bara inte gillar mig själv.  Jag känner mig falsk. Skum känsla. Eller som om jag gör fel. Denna vecka ska jag spela teater. Ja. J...