onsdag 13 december 2017

Blobb och 2017

Jag sitter på en blobb av förtryckta känslor. Jag är sprängfylld.
Vill få ur mitt bröst.
-Tänk om jag dör, och min familj inte får förstå hur smärtsamt och oändligt mycket jag älskar dem.
-Att det tagit så många år för mig att förstå hur oändligt mycket min man ställt upp för mig genom alla år.
-All ledig tid vill jag fortfarande spendera med min man. Han är min bästa vän i världen, och fantastiskt bra att ligga med.
-Jag längtar fortfarande (18 år senare), efter min man när vi inte är tillsammans.
-Hur generös min man är. Som kör små ärenden åt mig när jag inte orkar. Som köper just den där sortens vatten till mig när jag ska sjunga. Som skickar små gulliga sms sådär utan nån särskild anledning, mitt på dagen
-Hur rädd jag är för överfall och rån, och hur jag tror att alla invandrare som rör sig o grupper fler än två ska slå ner mig.
-Än värre, om de skulle ge sig på mina barn.

2017
-Summerar året som ett fruktansvärt ångestplågat men bra år.
-Rädsla är årets känsla.
-Dödsångest är årets ångest.
-Året då jag förstått att jag självmedicinerar mig med opiater.
-Året då jag förstått att opiater inte bara gör mig smärtfri, utan minst lika ångestfri.
-Året då jag insett hur lång baksmällan för några dagars opiatbruk är. Den följs av 4-6 veckors generell oro och depression.
-Året då jag trots vetskapen om mitt riskbruk, ändå fortsatt förnya opiatrecept.
-Året då jag inte längre vill vara hög på opiater, utan bara precis ha det i systemet för den där ångestdämpande effekten.
-Året då jag tar ut sorgen i förskott, och sörjer att jag nästan aldrig kan få känna mig ångestfri utan kemiska substanser. Och vet att jag måste säga ”aldrig mer”. Men jag väntat med ”aldrig mer”, tills jag är helt helt klar. Och jag vet att när jag säger ”aldrig mer”, så är det ”aldrig mer”.
-Året då jag känner att jag äntligen producerar på mitt jobb.
-Året då jag förstått att jag aldrig kommer att få tillbaka mitt minne, och att så får det vara.
-Året då jag erkänner för mig själv att jag mest troligt aldrig kommer att kunna arbeta heltid i hela mitt liv igen.
-Året då jag insåg att en timmes konsert, tre kvällar i veckan i fyra veckor, vänder min balans käpprätt upp och ner. Inte ens artistens storhet kompenserar det.
-Året då jag på riktigt undrar hur en pillerknaprare som jag, aldrig torskat på benso.
-Året då jag längtat efter ett självskadefritt liv. På riktigt självskadefri. Inget rispande, inget brännande, inget skärande, inget kräkande, inga dövande substanser, inget sex med stängda sinnen.
-Året då jag verkligen försökt sluta ljuga om orsaker till varför jag inte tagit mig till jobbet, de dagar jag varit under isen.
-Året då jag ändrat uppfattning om min chef, från psykopat till bra, men inte vågar lita på det.

Så då bestämmer jag.
-Att varje kväll pussa min man godnatt.
-Lägga mobilen åt sidan och slösurfa mindre.
-Ta ställning om det är värt det. Det där med opiaterna.
-Försöka leva nu. En minut åt gången när det är som jävligast.
-Vara ärlig. Mot mig själv först och främst. Det andra kommer nog självmant på kuppen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Klåda inuti

Jag liksom bara inte gillar mig själv.  Jag känner mig falsk. Skum känsla. Eller som om jag gör fel. Denna vecka ska jag spela teater. Ja. J...