#aldrigensam

Få saker provocerar mig som dessa förbenade kampanjer. ”Du är aldrig ensam”, ”Ring en vän”, ”Ring en hjälplinje”, ”Prata om det”.
Precis där klämmer det. För hälften av problemet är ju att hela systemet låser sig, så att alla tankarna i huvudet fastnar i munnen och kommer inte ut. Som en demon som klistrar igen munnen. Så nog fan är jag ensam i dessa stunder. Jag är jävligt ensam och den som inte upplevt den känslan kan aldrig förstå. Så. Jo. Jag är ensam. Jag är alltid ensam när tankarna håller mig i (h)järngreppet, hjärtar slår och smärtan i bröstet exploderar, huden blir fuktig, periferiseendet försvinner, och det enda som existerar är övertygelsen att jag aldrig kan vinna detta krig, att det aldrig kommer att bli bättre och hur skulle familjen klara sig ekonomiskt om jag försvann. Om och om igen. Som en repris.
Jo. Jag är ensam för att det enda min omgivning ser är att jag möjligen blir lite tillknäppt, trött eller irriterad. Det är inte galenskap, tårar eller stora gester, som på film.
Ibland önskar jag att jag kunde bara skrika, gapa och bete mig. Så att omgivningen kunde märka. Så att jag inte behövde vara ensam. Men jag är alldeles för rädd för att tränga mig på. Rädd för att bli avvisad. Rädd för att mina ord ska absorberas av luften och försvinna, och att jag upplöses och aldrig mer existerar. Jag är hellre ensam med lögnerna som lindar in mig i en förutsägbar men helvetisk trygghet. Och den där förvissningen om att det går över. Även om hoppet är klent i dessa stunder.

Och ja. Jag blir besviken på min omgivning. Som inte ser. Som väljer att inte se. Som inte bär mig. Som inte frågar hur det är fatt. Som inte hör mina suckar. Som inte avlastar mig annat än när jag ber om avlastning. Besviken.
Men det kan jag ju inte säga. Man biter inte den hand som föder en. Och vad skulle egentligen omgivningen göra?
Fråga ”hur det är med mig”? Tsss..Det skulle knyta sig och jag skulle inte kunna svara.
Fråga ”vad kan jag hjälpa dig med”? Du kan inte hjälpa mig ett skit. Det finns ingen hjälp att få.
”Ska vi hitta på något, vad vill du göra?” Jag orkar inte hitta på nåt, eller fatta några beslut, och dessutom orkar jag inte med dina amatörpsykologiska frågor.
Så. Jo. Jag är ensam. Jag ringer inte en vän. Jag ringer ingen hjälplinje.
För det finns ingen hjälp att få.

Kommentarer

  1. Håller på att läsa ikapp. Tack för ord som når fram. Jag kan relatera till mycket i det här inlägget. Kontaktade faktiskt en hjälplinje i höstas, big mistake. Lider man av brist på självbevarelsedrift så måste man tänka sig för. Men det är nära nog en daglig kamp att bedöma hur öppen jag ska vara. Jag kan inte säga hur din eller min eller någons framtid ser ut, men hursomhelst uppskattar jag din ärlighet.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar.

Iallfall mitt helvete.