Åååh.

Ååååhååååå.
Försöker samla ihop mig.

Men åååh. Tänk att allt ska ta slut en dag.



Kommentarer

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar.

Jag gör mitt allra bästa för att inte få en hjärtinfarkt, i väntan på om makens arbetsplats ska gå igenom företagsrekonstruktion, med allt vad det innebär med eventuell utebliven löneutbetalning denna månad.
I väntan och i panik (min panik, gubben är lite mer chill i sin natur) har vi ansökt om en höjning av vårt bostadslån, så vi det blir nödvändigt kan nalla på... För sen går det visst in nån lönegaranti. Men vänta vänta på saker som komma skall, eller inte blir av för att där finns nåt kryphål i regelsystemet. Jag litar inte på något när det kommer till pengar. ”Det är nog pengar på väg in”. Vi ska bara kolla upp en sak innan ni får besked. Nix. Funkar inte. Det sätter en närkamp med begreppet ”acceptera det du inte kan förändra”.
Visst. Pengar är bara pengar. Men man behöver dem för att överleva. Att söka ett nytt jobb är steg nummer två, om företaget inte går att rädda, men det löser inte eventuell ett helt inkomstbortfall just denna månad.
Men jag känner ju att
1. Det kanske int…
Läs mer

#aldrigensam

Få saker provocerar mig som dessa förbenade kampanjer. ”Du är aldrig ensam”, ”Ring en vän”, ”Ring en hjälplinje”, ”Prata om det”.
Precis där klämmer det. För hälften av problemet är ju att hela systemet låser sig, så att alla tankarna i huvudet fastnar i munnen och kommer inte ut. Som en demon som klistrar igen munnen. Så nog fan är jag ensam i dessa stunder. Jag är jävligt ensam och den som inte upplevt den känslan kan aldrig förstå. Så. Jo. Jag är ensam. Jag är alltid ensam när tankarna håller mig i (h)järngreppet, hjärtar slår och smärtan i bröstet exploderar, huden blir fuktig, periferiseendet försvinner, och det enda som existerar är övertygelsen att jag aldrig kan vinna detta krig, att det aldrig kommer att bli bättre och hur skulle familjen klara sig ekonomiskt om jag försvann. Om och om igen. Som en repris.
Jo. Jag är ensam för att det enda min omgivning ser är att jag möjligen blir lite tillknäppt, trött eller irriterad. Det är inte galenskap, tårar eller stora gester, som på…
Läs mer

Iallfall mitt helvete.

Högstadiet:
Hela högstadiet brusade.
Jag bröt med biopappan. Han skulle ändå aldrig ändra på sig, och jag orkade inte bli besviken mer. Jag lovade mig själv att jag inte skulle bry mig mer. Dessutom sa han att jag blivit stor, och liknade min mamma (vilket jag tolkade som att jag blivit tjock som min mamma). Min mamma och pappa drev en mycket framgångsrik kvartersbutik, och jobbade från morgon till kväll. Alltid. Mormor var hemma hos oss och skötte hushållet.

Det fattades alltid något. Jag hittade ett par kompisar, två av dem har jag kvar idag. Eller. De har lämnat mig (flyttat utomlands), men banden finns kvar.
Alla kompisar flyttade. Alla jag gillar flyttar.
Det fanns två hängställen i byn. Ett för de coola, och ett för de kulturella rocknördarna (skulle nog kallas emo idag).
Jag hängde lite överallt. Men sen mest med knäppgökarna.
Sjuan. Det rör ihop sig, men det är i skogen bakom ena hängstället. Löv i håret, blicken upp mot trädkronorna och en enorm längtan till att få komma hem.…
Läs mer