Idag sjöng jag på en begravning. Just när klockorna ringt och preludiet startade så kände jag en sådan genuin ro i kroppen. All ångest var borta.
Var det min, eller var det den bortgångne mannens ro jag kände?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Varje dag är en ny dag
En ny dag att genomlida Ååååh. Om bara det gråa kletiga tunga kunde lyfta. Det är på många sätt bättre. Men jag är mentalt ihopsäckad, och...
-
Jag gör mitt allra bästa för att inte få en hjärtinfarkt, i väntan på om makens arbetsplats ska gå igenom företagsrekonstruktion, med allt v...
-
Få saker provocerar mig som dessa förbenade kampanjer. ”Du är aldrig ensam”, ”Ring en vän”, ”Ring en hjälplinje”, ”Prata om det”. Precis där...
-
Jag vill skrika som en tonåring jag hatar mitt liv, jag hatar mitt liv, jag hatar mitt liv. Men jag tror inte att jag hatar det. Tror bara a...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.