onsdag 1 november 2017

Så märkligt.

Idag sjöng jag på en begravning. Just när klockorna ringt och preludiet startade så kände jag en sådan genuin ro i kroppen. All ångest var borta.
Var det min, eller var det den bortgångne mannens ro jag kände?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Varje dag är en ny dag

En ny dag att genomlida  Ååååh. Om bara det gråa kletiga tunga kunde lyfta.  Det är på många sätt bättre. Men jag är mentalt ihopsäckad, och...