Idag sjöng jag på en begravning. Just när klockorna ringt och preludiet startade så kände jag en sådan genuin ro i kroppen. All ångest var borta.
Var det min, eller var det den bortgångne mannens ro jag kände?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Va?
Jag tror du ser mig, men vågar inte säga nåt. Det finns inget farligt där på andra sidan. Jag lovar. Bara lättnad och sorg.
-
Jag gör mitt allra bästa för att inte få en hjärtinfarkt, i väntan på om makens arbetsplats ska gå igenom företagsrekonstruktion, med allt v...
-
Få saker provocerar mig som dessa förbenade kampanjer. ”Du är aldrig ensam”, ”Ring en vän”, ”Ring en hjälplinje”, ”Prata om det”. Precis där...
-
Dubbel benso får göra det för kvällen. Och, japp. Nu ser jag det. Tydligt. Hur (mest troligt resterna av) Nitrazepam interagerar med alkohol...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.