onsdag 1 november 2017

Så märkligt.

Idag sjöng jag på en begravning. Just när klockorna ringt och preludiet startade så kände jag en sådan genuin ro i kroppen. All ångest var borta.
Var det min, eller var det den bortgångne mannens ro jag kände?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Va?

Jag tror du ser mig, men vågar inte säga nåt.  Det finns inget farligt där på andra sidan. Jag lovar. Bara lättnad och sorg.