Symptom: Brännande känsla i bröstet. Känslan av dålig prestation i allt. Isolerar mig. Minsta sak känns övermäktig. Jag känner mig lat.
Skräckbilder som kommer som blixtrar; om att barnen blir utsatta för misshandel och död. Apokaplystankar.
Sover oroligt.
Spänd i kroppen. Öm mellan skuldrorna.
Funktion: Svårt att hålla fokus. Tappar tråden. Måste prata med mig själv för att komma ihåg vad jag ska göra och vad jag höll på med.
Vill nätshoppa. Ajabaja.
Kontrollbehov deluxe.
Analys: För lite fysisk aktivitet. För mycket skärmtid och förstrött surfande. PMS. Snart fullmåne.
Åtgärd: Tagit ledigt idag och imorogn. Trots pisseväder och motstånd, tagit mig på cykel till lunchdate med kompisen.
Imorogon SKA jag ta en långlång promenad. Har en hund om inget annat, som just nu är mitt fyrbenta dåliga samvete.
Japp. Det är motigt.
Men vem fan sa att det ska vara lätt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Va?
Jag tror du ser mig, men vågar inte säga nåt. Det finns inget farligt där på andra sidan. Jag lovar. Bara lättnad och sorg.
-
Jag gör mitt allra bästa för att inte få en hjärtinfarkt, i väntan på om makens arbetsplats ska gå igenom företagsrekonstruktion, med allt v...
-
Få saker provocerar mig som dessa förbenade kampanjer. ”Du är aldrig ensam”, ”Ring en vän”, ”Ring en hjälplinje”, ”Prata om det”. Precis där...
-
Dubbel benso får göra det för kvällen. Och, japp. Nu ser jag det. Tydligt. Hur (mest troligt resterna av) Nitrazepam interagerar med alkohol...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.