Ångest

Symptom: Brännande känsla i bröstet. Känslan av dålig prestation i allt. Isolerar mig. Minsta sak känns övermäktig. Jag känner mig lat.
Skräckbilder som kommer som blixtrar; om att barnen blir utsatta för misshandel och död. Apokaplystankar.
Sover oroligt.
Spänd i kroppen. Öm mellan skuldrorna.

Funktion: Svårt att hålla fokus. Tappar tråden. Måste prata med mig själv för att komma ihåg vad jag ska göra och vad jag höll på med.
Vill nätshoppa. Ajabaja.
Kontrollbehov deluxe.

Analys: För lite fysisk aktivitet. För mycket skärmtid och förstrött surfande. PMS. Snart fullmåne.

Åtgärd: Tagit ledigt idag och imorogn. Trots pisseväder och motstånd, tagit mig på cykel till lunchdate med kompisen.
Imorogon SKA jag ta en långlång promenad. Har en hund om inget annat, som just nu är mitt fyrbenta dåliga samvete.

Japp. Det är motigt.
Men vem fan sa att det ska vara lätt?



Kommentarer

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar.

Jag gör mitt allra bästa för att inte få en hjärtinfarkt, i väntan på om makens arbetsplats ska gå igenom företagsrekonstruktion, med allt vad det innebär med eventuell utebliven löneutbetalning denna månad.
I väntan och i panik (min panik, gubben är lite mer chill i sin natur) har vi ansökt om en höjning av vårt bostadslån, så vi det blir nödvändigt kan nalla på... För sen går det visst in nån lönegaranti. Men vänta vänta på saker som komma skall, eller inte blir av för att där finns nåt kryphål i regelsystemet. Jag litar inte på något när det kommer till pengar. ”Det är nog pengar på väg in”. Vi ska bara kolla upp en sak innan ni får besked. Nix. Funkar inte. Det sätter en närkamp med begreppet ”acceptera det du inte kan förändra”.
Visst. Pengar är bara pengar. Men man behöver dem för att överleva. Att söka ett nytt jobb är steg nummer två, om företaget inte går att rädda, men det löser inte eventuell ett helt inkomstbortfall just denna månad.
Men jag känner ju att
1. Det kanske int…
Läs mer

När jag var riktigt liten

Från födsel till skolstart:
Jag föddes, såvitt jag vet och förstått, i en tid då min mamma och biopappas äktenskap började gå i stöpet. Hans drickande tog till slut ut sin rätt, och som mamma har berättat det, så fick han till slut välja mellan familjen eller flaskan, och valet var inte svårt för honom. Så han drog.
Min tidiga barndom sen. Jag minns hemma. Och hemma hos mormor. Och att pappa (han den där pappan som blev värd namnet pappa) kom in i bilden. Doften av cigarettrök. Kattungar. Hur mamma pratade i telefon och skrattade tills hon fick en rökhosteattack. Jag minns en natt. Kanske i min spjälsäng? När det kröp en hemsk insekt på min vägg, och att jag var rädd och att mamma kom och plockade bort den. Tapetskarvar som jag pillade på, och en såndär babymobil med stickade figurer, som låg i en klädkammare. Den fick jag aldrig leka med, och fick skäll om jag tog ut den.

Jag minns tidiga Volvomodeller och en Folkvagnsbubbla, som biopappan hämtade oss i. Mig och storasyster. Jag minns…
Läs mer

Iallfall mitt helvete.

Högstadiet:
Hela högstadiet brusade.
Jag bröt med biopappan. Han skulle ändå aldrig ändra på sig, och jag orkade inte bli besviken mer. Jag lovade mig själv att jag inte skulle bry mig mer. Dessutom sa han att jag blivit stor, och liknade min mamma (vilket jag tolkade som att jag blivit tjock som min mamma). Min mamma och pappa drev en mycket framgångsrik kvartersbutik, och jobbade från morgon till kväll. Alltid. Mormor var hemma hos oss och skötte hushållet.

Det fattades alltid något. Jag hittade ett par kompisar, två av dem har jag kvar idag. Eller. De har lämnat mig (flyttat utomlands), men banden finns kvar.
Alla kompisar flyttade. Alla jag gillar flyttar.
Det fanns två hängställen i byn. Ett för de coola, och ett för de kulturella rocknördarna (skulle nog kallas emo idag).
Jag hängde lite överallt. Men sen mest med knäppgökarna.
Sjuan. Det rör ihop sig, men det är i skogen bakom ena hängstället. Löv i håret, blicken upp mot trädkronorna och en enorm längtan till att få komma hem.…
Läs mer