tisdag 28 november 2017

PMS

PMS-topp idag.
Innan jag brakade ihop, 2009, så var jag övertygad om att min berg-och-dalbana-tillvaro berodde på PMS eller PMDD.

Åtta år senare så kan jag förstå att hormoncykeln definitivt spelar in. Extrema impulsgenombrott inträffar nästan utan undantag vecka 4 i cykeln. Självskada, piller, sex. Agera mot bättre vetande.
Maken försöker vara observant på vad som är sund sexualitet och vad som är självdestruktivt. Inte alltid enkelt att veta. Inte ens för mig själv.
Senaste månaderna har jag inte haft någon direkt sexlust alls, och livet har rusat på och vi har nog båda varit lite off. Turligt nog.
Det är nog inte bristen på lust som är problemet för mig, utan mer en känsla av att inte kunna ge mig hän, och slappna av och släppa allt annat. Rädsla för kontrollförlust.
Sex i detta tillstånd gör att jag inte klarat av erotisk beröring, helst inte kyssar, absolut inte kyssar på brösten och definitivt inte oralsex. Beröring med händer är lättare. Däremot kan jag ta emot penetrerande sex och då kan jag försvinna bort. Men inte alltid på det bra sättet, utan ibland blir jag lite dissocierad på kuppen.
Det är något ovärdigt för mig som kvinna att inte vilja ta emot min man (som är en oerhört begåvad och generös älskare). Jag vet jag vet jag vet, att jag borde säga nej när det blir så, men jag klarar inte av att avvisa honom. Så ofta får han luska ut det själv, och då bromsar han.
Komplext. För det är ju inte själva han jag avvisar. Jag avvisar mig själv bara.
Min man skulle aldrig annat än att respektera ett nej. Kanske skulle han bli lite besviken men det skulle vi kunna prata om. Och det går bra att kompromissa i sängen. Om jag inte är mottaglig för att ta emot, så brukar jag ändå kunna/vilja ge.

Oj. Här slirade jag helt in på sex.
Hepp.


Utmattad

Jag hinner inte riktigt med i realtid. Att svara på tilltal är lite som att göra knäböj med en 50 kg skivstång. Jag är helt inkapslad och bara överlever. Men jag inte särskilt nerstämd. Bara väldigt sliten. Förra veckan blev, som jag anade i förväg, alldeles alldeles för mycket. Tre långa dagar på rad. Med många intryck. Med en enorm rustning av självsäkerhet. Med bara ge ge kötta kötta.
Så dumt.
Stannar hemma från jobbet. Med infektion i bröstet och brus i huvudet.

Nu ska jag försöka ta tillvara på tiden och sova. Jag skulle kunna sova Törnrosa. Om jag tillät mig själv. Lär väl ligga och piska mig med tankar om jag försöker somna.
Provar att sätta igång en pod. Det brukar göra tricket.
Adjö.



måndag 20 november 2017

Ziprasidon

Den där medicinen som jag fick bröstmjölk av hade ett sätt att stänga av hjärnan på som inte var sederande.
Idag var en såndär dag då bara inte kom iväg till jobbet. Senaste dagarna har varit så otroligt ångestdrivna. Eller. Kanske inte ångest. Utan mer konstant oro orsakad av saker jag inte har kontroll över.
Analys på detta är att jag sådär lagom till jag fått ihop livspusslet någorlunda, tackat ja till att göra julshow med en stor känd svensk artist. Massa låtar att lära sig på tio dagar. Dessutom är artisten klassad som typ Sveriges snyggaste, sexigaste osv. Vilket jag verkligen inte är. Alltså ren fettoångest. Men jag kan ju ändå förhålla mig till den. Jag vet att jag inte är mindre värd för att jag är rund, och jag är inte orolig för att leverera bra sång. Men jag vet att jag inte är något ögongodis. Till detta tillkommer bilkörning i byggkaosig stadsmiljö, krogmiljö och skrammel (visserligen bara ett par timmar), lata helgkvällar som försvinner och den där uppvarvningen som är så svår att landa ner ifrån.
Såååå. Såklart upptar detta liiite mer energi än vad jag trodde att det skulle göra (ägghuvud). Och det är svårt få fokus att räcka till på jobb och orken att räcka till hemma. Så då blir det tvärstopp och jag blir som apatisk o kroppen medan hjärnan snurrar. Som idag. När förmiddagen passerade och det närmade sig jobbtid, och jag bara inte förmådde mig att komma iväg. Motstånd på promenad, cykla, be om skjuts, kommunicera med människor, engagera mig utanför min hjärnbubbla osv osv osv. Provade att ta en Ziprasidon och hjärnan stannade. Den verkar så direkt på mig. Det kan väl ändå inte vara nån placeboeffekt, för inte ens benzo biter på den ångesten. Eller ångest är som sagt nog inte. Det där maniska snurret i hjärnan som ger en känsla av obehag. För egentligen är jag inte skräckfylld. Bara fyllt av irrelevanta tankegångar.



torsdag 16 november 2017

Ångest

Ångest ångest ångest.
Generell ångest.
Situationsångest.
Existentiell ångest.
Jag är en ångesthora. Som ligger där och särar och tar emot.
Och lite lite stress och känslan av att det är lite för mycket.

Först den där fladdriga ångesten.
Sen så lite situationer med barnen som gör mig orolig, men som säkert löser sig.
Och det där med apokalypsen. Igen.
Skjut mig.

Känslan av att jag inte har kontroll. Behöver ha klartecken. Måste få koll på saker. Ett barn med kärleksbekymmer och identitetskris, ett annat barn som har tramsat i skolan så att han fått en ämnesvarning. Lärare som jag inte får tag på. Ett hus som behöver hållas efter (duh!?), en hund som behöver stimulans, en jag som behöver sova, gå i terapi, banta och allt allt allt allt.
Hjärnan går som en centrifug och jag är sådär lite läskigt effektiv.
Men ångestfylld.


onsdag 15 november 2017

Mådde bra. På en liten liten spindel trååååååd.

Idag har livet touchat sköna punkter. Supereffektiv på jobbet. Dokumenterat undan. Gjort ärendeanalyser. Kontaktat olika personer och sammankallat till möten.
Den känslan av fullfillment gjorde eftermiddagen energirik. Städade hemmet utan att fräsa när jag kom hem.

Sen. Åh så hände det. En stor känd svensk artist ringde och frågade om jag ville jobba med honom på hans julshow. Supertajt schema och premiär nästa fredag. Otroligt smickrad av erbjudandet. Och tackade ja.
Och så dumt så dumt. Efteråt kom oron för om det kommer att utlösa skov.
Giget ligger i närmsta stad. En timme per kväll, och tio gig.
Och det där med kläder. Ja. Detta är en man som blivit utsedd till Sveriges sexigaste man, och jag...!? Fet. Gråhårig. Hemorrojder. Artros. Bipolär osv osv. Noll självförtroende, när det kommer till kroppen. Och scenkläder. Baaaaaajs på det. Nåväl. Jag meddelade att jag har passerat kortkort, nätstrumpor och stilettklackar-stadiet i min karriär.
Jaja. Det är ju han som står i fokus, och får trosor kastade på sig. Inte jag.
Men erbjudandet. Tidspressen. Och alla nya låtar. Osar hypomanivarning. Men va fan. Man lever bara en gång.

Nu blir det pulverdiet och fysisk aktivitet.

söndag 12 november 2017

Deprimerad

Så dåligt humör. Riktigt riktigt dåligt humör. Kluster av negativa tankar, förgiftar och kväver varje försök till att se ljusning.
Måste ha koll. Måste ha kontroll. Ingen har koll. Ingen har kontroll. Kan själv. Kan bäst själv. Ogiltigförklarar min omgivning och mina kära.
Fick sinne igår. För en egentligen bara ganska skitsak. Vredesvrålade i köket. Från botten av mina tår. Jag vet inte hur högt, för jag höll händerna för öronen. Det var en viss urladdning. Men bara för att ge plats åt mer att-göra-listor.

Idag var vi på vandring på skogsled. Marken var vattenmättad. Terrängen kuperad, och vi gick över slemmiga rötter, blöta stenar, sumpmark och bäckar. Negativ tankekarusell. Våldsam centrifugalkraft. Allt dåligt.
Trots att jag var omgiven av det raraste sällskapet. Och hjälpande händer.
”Kan själv”.
”Behöver ingen hjälp”.
”Jävla skitrunda”.

Avslutades med bad för hunden och korvgrillning.

Att tankarna aldrig är stilla stör mig och gör mina strategier för bättre mående, till ett sjunkande skepp.

Usch. Riktigt riktigt deprimerande.
Riktigt deprimerad.



torsdag 2 november 2017

Ångest

Symptom: Brännande känsla i bröstet. Känslan av dålig prestation i allt. Isolerar mig. Minsta sak känns övermäktig. Jag känner mig lat.
Skräckbilder som kommer som blixtrar; om att barnen blir utsatta för misshandel och död. Apokaplystankar.
Sover oroligt.
Spänd i kroppen. Öm mellan skuldrorna.

Funktion: Svårt att hålla fokus. Tappar tråden. Måste prata med mig själv för att komma ihåg vad jag ska göra och vad jag höll på med.
Vill nätshoppa. Ajabaja.
Kontrollbehov deluxe.

Analys: För lite fysisk aktivitet. För mycket skärmtid och förstrött surfande. PMS. Snart fullmåne.

Åtgärd: Tagit ledigt idag och imorogn. Trots pisseväder och motstånd, tagit mig på cykel till lunchdate med kompisen.
Imorogon SKA jag ta en långlång promenad. Har en hund om inget annat, som just nu är mitt fyrbenta dåliga samvete.

Japp. Det är motigt.
Men vem fan sa att det ska vara lätt?



onsdag 1 november 2017

Så märkligt.

Idag sjöng jag på en begravning. Just när klockorna ringt och preludiet startade så kände jag en sådan genuin ro i kroppen. All ångest var borta.
Var det min, eller var det den bortgångne mannens ro jag kände?



Varje dag är en ny dag

En ny dag att genomlida  Ååååh. Om bara det gråa kletiga tunga kunde lyfta.  Det är på många sätt bättre. Men jag är mentalt ihopsäckad, och...