Never give up

Det har tillkommit nyanser i livet. Som att se färger runtomkring mig. Inte bara svart, vitt eller tunnelsynt. Och för några dagar sedan kände jag lust. Som i erotisk lust. Det kanske är det tydligaste tecknet på hur omöjligt det ha varit för mig, och även andra att komma nära. Den där känslan ”om jag släpper kontrollen så imploderar jag”. Som om kontrollen är den bärande stommen på ett hus. Skulle jag tillåta mig själv att känna lust så skulle livet komma allt för nära inpå.
Det där som är så ljuvligt. När förutsättningarna är rätt.
Men att få känna det igen, gör mig glad. För då vet jag att jag vågar öppna. Och är på väg tillbaka.
Tacksamhet.

Igår inkasserade jag min födelsedagspresent från i våras, och åkte med ett gäng teaterfolk på turridning. Fick stifta bekantskap med en Haflingerhäst, som försiktigt lunkade, skumpade och dundrade iväg med mig genom lövskogen vid nationalparken, som nu börjat skifta färg till gult.
Jag kände regnet mot min hud. Uppslukades av de magnifika utsikterna som skogslandskapet hade att erbjuda.
Så härligt att känna lukten av häst igen. Få skit under naglarna. Jobba med varenda muskel i kroppen. Kämpa med en viljestark häst. Och alla glada skratt i det tokiga gänget.
Dagen avslutades med en överraskningsfest för en nybliven 40-åring. Denna dagen är vikt för ”ingenting”. Helt rätt planering. För när alla sinnen varit så vakna så kommer tröttheten. Och lite tomhet. Alkohol och glömt kvällmedicin igår gör också läget skört nästa dag.
Så det har varit soffläge med tramsiga komedier, tupplur och youtubeklipp. Kroppen är som ett brinnande och bultande inferno. Men jag ångrar ingenting. Möjligen att jag såg mig själv på bild i helfigur på häst det gjorde mig lite ledsen när jag såg hur stor jag är.
Visst. Det var en taskig vinkel. Och övervikten har inte prio ett just nu, och ingen inverkan på mitt människovärde.
Men bilder på hästryggen som jag har från min höstperiod för åtta år sen, visar en en kvinna som gått ner 27 kg på åtta månader. Riktigt snygg kvinna. Den kvinnan var också farligt sjuk, och ville inte inse det. Hon var snygg. Det var skönt att inte vara överviktig. Men lyckligare var hon inte. Men manisk.
Kvinnan på bilden från igår vägde 30 mer än den förra. Överviktig. Fetma. Men ganska nöjd och orienterad.

Vad är viktigast? Så måste jag tänka. Jag kan inte tappa 30 kg idag. Jag får aldrig mer tappa. 30 kg. Men 15 iallfall. För hälsans skull.
Måste verkligen gå ner. Utan att väcka ätstörningsmonstret.
Balansakt.


Det löser sig. Det måste lösa sig. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar.

#aldrigensam

Iallfall mitt helvete.