söndag 10 september 2017

Tid

Konstant argumenterar jag med mig själv inför onsdagens läkarbesök.
Jag är inte färdig. Jag är mitt i.
Jag försöker inte springa från mig själv. Utan rakt emot. Utmanar rädslor. Kör bil igen. Provar nya arbetsuppgifter. Sånt där. Men jag är så trött. Trött trött.
Landade pladask igår.
Men nu har jag fått pengar av vårt socialförsäkringssystem i ett och ett halvt år. Och varför skulle jag fortsätta få det utan smolk i bägaren, tjall på linjen osv... Försäkringskassan har inte protesterat. Men såklart vässar jag mina konspirationsteorier och jantelagstänk.

Vet att jag inte kan påverka förloppet. Vet att någon annan, först läkare och sen försäkringskassan, ska bestämma om jag orkar jobba. Om jag är frisk nog.
Jag känner mig långt ifrån frisk. Jag känner mig sjuk. Mest hela tiden. I kroppen. Hjärnan. Själen. Psyket. Hemma. På jobbet. På semestern. I affären. I trafiken. När jag sover.
Ångesten. Koncentrationsförmågan. Kast mellan svart och vitt. Magkatarr. Värk i leder. Ont i ansiktet och tänderna, och tröttheten.

Så svårt att förklara. Men det känns som om jag vill ge upp nu. Som om mina krafter är slut och sjukdomen har mig i klorna.
Och beskedet har inte ens kommit. Ja.
Jag får se. Irrationellt att skrämma upp sig själv för något som inte ens varit, och som ligger utom min egen kontroll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Spöken

Jag är helt fungerande. Jag fungerar. Men självdestruktiva krafter bär mig. Jag tänker inte så mycket men har fruktansvärd ångest som jag sv...