söndag 17 september 2017

Spegel spegel




Och fastän hon levt en halv livstid vet hon ändå inte vem hon är när hon ser sig själv i spegeln. Hon vet inte ens om det är henne själv hon ser.
Den som tittar tillbaka på henne ser henne med förundran, sorg, avsky och beundran.
Slits i ambivalensen mellan att tro på sig själv eller att avsluta här och nu.

När huset blir tyst på sena kvällen. När barnen sover gott, katten spinner och ibland ljuder makens snarkningar. Det är då känslan av omöjlighet tar tag. Trots nya potenta mediciner så vill sömnen inte infinna sig. Möjligtvis en smula mer ro. Mindre muskelspänningar. Men det förrädiska föraktet. Tankar om att skada skulle ge lindring och göra det lättare att somna.
Hon är rädd.
Hon är less.
Hon vill skada. Men inte känna smärta. Blöda men inte få några ärr. Fördärva sig själv men bli hel igen. Hon vill mest av allt bara slippa älta och skaffa strategier till att orka fortsätta. Bara få leva. Ta livets motgångar när de kommer och inte alltid vara förberedd för storm.
Hon vet hur man gör ett skärverktyg av det mesta. Och undrar om det gör nån skillnad att gömma vassa saker. Men hon bad maken att ta bort rakbladsknivarna för några dagar sen. Ändå. Någonstans så vill hon ju få vara kvar. Men i ett liv som inte är som detta.
Stillhet, ro och acceptans. Och inga piller för att orka hålla lusten uppe.
Det har ju gått förr.

Hon är samma människa. Men så olika från olika perspektiv. Du ser inte det hon ser i motljus men ärren trängs där under tatueringen. Och hon har lärt sig att skära längs konturerna. För då syns det inte för de andras ögon. Motljus är sorg i hjärtat. Och påminnelsen om kriget som just nu inte verkar vilja ta slut.


Det är när det är natt som det är nattsvart.
Hon vet att hon kan. Hon vet att hon har kvaliteter och är bra på mycket. Hon är
Omtänksam. Kul. Knasig. Fnittrig. Hon är envis. Stark i sin envishet.
Men hon är skör. Liten. Ensam. Och farlig. För sig själv. För ilskan och sorgen hon svalt alla år bildar taggtråd i magen. Och hon vill spy ut den. Men det går inte. Kanske om hon gör ett hål i armen, så går det att dra ut den. Hon vet inte. Men inte ens skära kan hon göra bra nog. Och när man är 40 år skär man inte. Det är omoget och dumt. Och inte heller konstruktivt.


Hon kan ägna sig åt gott arbete, konfliktlösning, moderskap, målning och sång. Men när hon blir ensam med sig själv, då dånar de där rösterna som hon lyckas tysta om dagarna.

Ibland vill hon bara bara bara ge upp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Va?

Jag tror du ser mig, men vågar inte säga nåt.  Det finns inget farligt där på andra sidan. Jag lovar. Bara lättnad och sorg.