lördag 9 september 2017

Jag ger mig inte.

Mhmmm. Men till skillnad från tidigare svaj, så upplever jag inte så mycket tankar om det förflutna eller flashbacks. Jag ältar mig inte i svår musik. Mina tavlor är inte lika svarta och låtarna jag sjunger är inte lika blå.
Jag har ett gott hopp. Jag tänker att det nog finns nån form av kemisk hjälp att få, som tillsammans med min strävan till bättre (eller stabilare) mående kan få det att lätta.

Läkarbesök om fem dagar. Det stressar på sitt sätt. Att inte veta om framtiden. Att stå inför bedömning. Att veta om ens svårigheter är legitima eller hittepå enligt FK:s barometrar. Det stör mig.
I kontrast till mitt eget försök då jag provade en dag med heltids sysselsättning i veckan, och hjärnan slog över till supersonic speed. Vansinne.
Vägen till heltid känns lång.
Själv har jag accepterat det. Men är rädd för att inte FK gör det, och att de inte godkänner mina symptom och skäl.

Mög sånt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Klåda inuti

Jag liksom bara inte gillar mig själv.  Jag känner mig falsk. Skum känsla. Eller som om jag gör fel. Denna vecka ska jag spela teater. Ja. J...