onsdag 27 september 2017

Skillnad.

Det är tystare. Lugnare. Emellanåt för sömnigt. Men så får det vara för nu.
Antipsykotika och benso gör sitt jobb med att försöka få hjärnan att snurra.
Jag sover mycket lugnare. Men somnar in sent, då insomningstabletterna är bortplockade (förståeligt med tanke på allt det andra som är insatt nu).
Så det blir några timmars sömn mitt på dagen för att sova ikapp förlorad nattsömn.


Uppföljning med läkare idag. Ska se om sömnigheten blir bättre om jag bara tar antipsykotika till kvällen.
Har också fasat ut en del av kortverkande benso mitt på dan. Vill ju helst bli av med bensot så fort som möjligt. Men allt i den takt som behövs och som är nödvändig.

Lillasyster kommer och tar bort stygnen imorgon.

Nu chill.




lördag 23 september 2017

Arg. Ledsen.

Svårt att vara förbannad på nån man älskar. Svårt att utrycka besvikelse. I detta tillståndet är jag skör. Jag har kapitulerat. Erkänt mig svag och behövande. Tackat nej till inläggning på sjukhuset för att kurera mig hemma. Kämpar. I zombiedimma och i brinnande ångest. Behöver stöd. Och mitt stöd åker på friluftstur och stannar hela dagen och en extra timme. Det gör ont i mig.
Ja han har gjort så mycket annat gott för mig. Han finns där när jag ber honom. Men det är just det där att läsa mellan raderna och kanske smita hem lite tidigare och tänka att fiskekompisarna kanske klarar sig själva. Jag tror inte att det är dessa personer som slits av tankar mellan himmel och helvete. De tänker mer på laxfiskar.
Och kommande helger. Med mer heldagsfisketurer. Övernattningsfisketurer. Engagerad i fotbollsföreningen, och prackar på sonen fotbollsmatcher han egentligen inte är listad för.

Ja. Jag förstår att jag inte är ett roligt sällskap nu. Med det heter väl i nöd och lust. Och min man är möjligen den mest lustsdrivna mannen jag vet.
För inte ens när jag berättar om hur jävla ynklig jag är, så väljer han bort det roliga.

När jag skriver sms, om att jag blir besviken, så svarar han "jag vet".

Ord finns inte.




onsdag 20 september 2017

Akuten

Igår. Ännu en sån där vimsig natt. Ångest vid uppvaknanden och när morgonen kom så var det nog.
Ringde psykakuten och ringde hem maken från jobbet. Ordnade några ärenden under tiden. Skar. Illa. Riktigt illa. Sådär som att det lika gärna kunde kvitta.
Kom in fort. Rätt igenom väntrummet med folk. Bedömning. Sårtvätt och tejp. Blev erbjuden plats för inläggning. Men i en stad alldeles för långt iväg. Klarar inte vara så långt hemifrån i detta tillstånd.
Tackade nej till inläggning. Men pratade noga medicin och strategi med läkare.
Sen till akuten med armen. Likadant där. Rakt igenom väntrummet för suturer.
Hemma igen. Med medicin och skammen.
Och det svåra med att jag råkade prata när maken hade mig i högtalartelefon i bilen när dottern var där. Just när jag berättade att jag skulle sys.
Det går ju inte att ljuga för en femtonåring. Men jag sparar alltid detaljer. Håller det kort. Oneurotiskt. Svårt denna gång att förklara om hastiga svängar och impulsgenombrott. Kunde dock betrygga om att jag inte försökt ta livet av mig och att det inte är det jag vill.

Sitter nu med heltidssjukskrivning i fyra veckor för stabilisering. Därefter halvtid.
Just nu. Idag och imorgon får det vara heltid. Det går inte på nåt annat sätt. För nu är det för mycket.

Framtiden tar jag sen.


måndag 18 september 2017

Så jävla dumt. Och skit. Och mög.

Jag som tänkte om mig själv som tre års självskadefri. Har liksom inte räknat små rispor det senaste året som skada. Och inte heller axlarna som jag fått skyla denna sommar.
Men nu har jag karvat i min fina tatuering. Flera dagar i rad. Och ikväll tappade jag kontrollen och vet att jag borde söka vård och sy. Det glipar illa och slutar inte blöda. Men förnedringen. "Hej. Kan ni sy detta. Städa upp min skit. Jag har gjort det själv". Nä. Där på akuten sitter folk som skurit sig på nåt verktyg. Brutit ett ben. Fått hjärtflimmer. Och där ska jag sno tid och resurser.
Fan.
För förnedringen att jag inte bara fått ett bakslag, utan att det är ett regelrätt återfallande och insjuknande i självskadebeteende. När jag inte längre bryr mig om konsekvenser. När jag tappat kontrollen. Och när jag efteråt ångrar mig och mår illa över både blodförlust och min handling.
Jag. Orkar. Inte. Det där med att börja om från början. Jag som annars mått gabska bra. Som trivts. Visst. Berg och dalbana. Men mestadels utan självförakt och den inre föreställningsvärlden att det jag gör är befogat. Jag ljuger inte. Men berättar inte.

Jag vet att det kan komma att min älskade läser detta. Jag vet hur besviken och arg han kommer att bli. Men jag vet bara inte var jag ska börja prata. Och vad jag ska säga.
Nu skadar jag på tvång. Typ smiter in på toa på en reklampaus. Jag gråter inte. Tror inte ens det handlar om ångest. Inte ångest i attack. Inte självhat. Men bara känslan av att jag vill krypa ur mitt eget skinn.

Jag känner kärlek. Till familjen och till livet. Till vännerna och djuren.
Jag gillar att gå till mitt jobb, även om det sliter på mig och stressen trycker lite.

Och nu landningen efter flygturen. Där hypomanin och depressionen möts i ett ruskigt blandar tillstånd. Där vansinnet lurar runt hörnet.
Däremellan livet. Plikterna. Kidsen. Moderskapet. Äktenskapet.

Det är mer ön vad jag kan tugga undan.
Och medicinerna däckar mig.
Tar bort ångesten. Men ändå kan jag inte somna.

Det är svårt nu.



söndag 17 september 2017

Spegel spegel




Och fastän hon levt en halv livstid vet hon ändå inte vem hon är när hon ser sig själv i spegeln. Hon vet inte ens om det är henne själv hon ser.
Den som tittar tillbaka på henne ser henne med förundran, sorg, avsky och beundran.
Slits i ambivalensen mellan att tro på sig själv eller att avsluta här och nu.

När huset blir tyst på sena kvällen. När barnen sover gott, katten spinner och ibland ljuder makens snarkningar. Det är då känslan av omöjlighet tar tag. Trots nya potenta mediciner så vill sömnen inte infinna sig. Möjligtvis en smula mer ro. Mindre muskelspänningar. Men det förrädiska föraktet. Tankar om att skada skulle ge lindring och göra det lättare att somna.
Hon är rädd.
Hon är less.
Hon vill skada. Men inte känna smärta. Blöda men inte få några ärr. Fördärva sig själv men bli hel igen. Hon vill mest av allt bara slippa älta och skaffa strategier till att orka fortsätta. Bara få leva. Ta livets motgångar när de kommer och inte alltid vara förberedd för storm.
Hon vet hur man gör ett skärverktyg av det mesta. Och undrar om det gör nån skillnad att gömma vassa saker. Men hon bad maken att ta bort rakbladsknivarna för några dagar sen. Ändå. Någonstans så vill hon ju få vara kvar. Men i ett liv som inte är som detta.
Stillhet, ro och acceptans. Och inga piller för att orka hålla lusten uppe.
Det har ju gått förr.

Hon är samma människa. Men så olika från olika perspektiv. Du ser inte det hon ser i motljus men ärren trängs där under tatueringen. Och hon har lärt sig att skära längs konturerna. För då syns det inte för de andras ögon. Motljus är sorg i hjärtat. Och påminnelsen om kriget som just nu inte verkar vilja ta slut.


Det är när det är natt som det är nattsvart.
Hon vet att hon kan. Hon vet att hon har kvaliteter och är bra på mycket. Hon är
Omtänksam. Kul. Knasig. Fnittrig. Hon är envis. Stark i sin envishet.
Men hon är skör. Liten. Ensam. Och farlig. För sig själv. För ilskan och sorgen hon svalt alla år bildar taggtråd i magen. Och hon vill spy ut den. Men det går inte. Kanske om hon gör ett hål i armen, så går det att dra ut den. Hon vet inte. Men inte ens skära kan hon göra bra nog. Och när man är 40 år skär man inte. Det är omoget och dumt. Och inte heller konstruktivt.


Hon kan ägna sig åt gott arbete, konfliktlösning, moderskap, målning och sång. Men när hon blir ensam med sig själv, då dånar de där rösterna som hon lyckas tysta om dagarna.

Ibland vill hon bara bara bara ge upp.

torsdag 14 september 2017

Läkarbesök

Jag vet inte om det ens blev hackat eller malet. För att häva hypomanin så blev det ett (för mig) radikalt medicinombyte.
Ny medicin till natten Nirtazepam (ett benzopreparat), och nån annan antipsykotika; Zeldox. Jag är livrädd för antipsykotika. För med dem kommer hungern. Och jag vill verkligen inte gå upp i vikt, nu när jag äntligen tappat lite. Har varit nöjd med Quetiapin, men den har väl inte varit effektiv nogz Och så Sobril på schema. Ytterligare en benzo, som jag annars bara har vis behov. Jag tänker "herregud, hur fan ska jag kunna vara vaken". Psykiatern menar att det bara är bra om jag inte kan det, och sjukskrev på heltid en vecka. Och fan vad det ställer till. Nu har jag ju min halvtid igång och det fungerar ju och kalendern är bokad för kommande vecka. Jag förstår ju att det är en skitsak i det stora hela. Men ångesten för att gå med mössan i hand till min chef, är hemsk.
Nu visade det sig att Zeldox inte fanns på Apoteket förrän imorgon, och då kan jag ju lika gärna jobba enligt planen idag och imorgon. Dock tog jag Nirtazepam, och den gjorde inte så mycket tröttheten. Men jag har sovit väldigt lugnt inatt. Även om jag sen vaknade strax efter fyra på morgonen.
Medicinens sederande och lamslående verkan lär ju komma från Zeldoxen, och då får jag väl ta ställning till om jag behöver vara hemma helt en period. Men en dag i taget. Jag vill inte förlora min energi. Jag vill inte till zombieland. Jag vill inte dyka ner och landa. Men jag måste. Och jag vet att jag måste.

Usch. Pi och blä.

måndag 11 september 2017

Fegt av mig

Varför skylla på att jag jobbar över, istället för att säga att det gör så ont att andas så att jag tror att jag håller på att förlora förståndet.
Så är det.
Var sak har sin plats.


söndag 10 september 2017

Tid

Konstant argumenterar jag med mig själv inför onsdagens läkarbesök.
Jag är inte färdig. Jag är mitt i.
Jag försöker inte springa från mig själv. Utan rakt emot. Utmanar rädslor. Kör bil igen. Provar nya arbetsuppgifter. Sånt där. Men jag är så trött. Trött trött.
Landade pladask igår.
Men nu har jag fått pengar av vårt socialförsäkringssystem i ett och ett halvt år. Och varför skulle jag fortsätta få det utan smolk i bägaren, tjall på linjen osv... Försäkringskassan har inte protesterat. Men såklart vässar jag mina konspirationsteorier och jantelagstänk.

Vet att jag inte kan påverka förloppet. Vet att någon annan, först läkare och sen försäkringskassan, ska bestämma om jag orkar jobba. Om jag är frisk nog.
Jag känner mig långt ifrån frisk. Jag känner mig sjuk. Mest hela tiden. I kroppen. Hjärnan. Själen. Psyket. Hemma. På jobbet. På semestern. I affären. I trafiken. När jag sover.
Ångesten. Koncentrationsförmågan. Kast mellan svart och vitt. Magkatarr. Värk i leder. Ont i ansiktet och tänderna, och tröttheten.

Så svårt att förklara. Men det känns som om jag vill ge upp nu. Som om mina krafter är slut och sjukdomen har mig i klorna.
Och beskedet har inte ens kommit. Ja.
Jag får se. Irrationellt att skrämma upp sig själv för något som inte ens varit, och som ligger utom min egen kontroll.

lördag 9 september 2017

Jag ger mig inte.

Mhmmm. Men till skillnad från tidigare svaj, så upplever jag inte så mycket tankar om det förflutna eller flashbacks. Jag ältar mig inte i svår musik. Mina tavlor är inte lika svarta och låtarna jag sjunger är inte lika blå.
Jag har ett gott hopp. Jag tänker att det nog finns nån form av kemisk hjälp att få, som tillsammans med min strävan till bättre (eller stabilare) mående kan få det att lätta.

Läkarbesök om fem dagar. Det stressar på sitt sätt. Att inte veta om framtiden. Att stå inför bedömning. Att veta om ens svårigheter är legitima eller hittepå enligt FK:s barometrar. Det stör mig.
I kontrast till mitt eget försök då jag provade en dag med heltids sysselsättning i veckan, och hjärnan slog över till supersonic speed. Vansinne.
Vägen till heltid känns lång.
Själv har jag accepterat det. Men är rädd för att inte FK gör det, och att de inte godkänner mina symptom och skäl.

Mög sånt.

fredag 8 september 2017

Gasar

Denna hypomani är inte alls trevlig. Trots att hjärnan är i hyperfokus och jag orkar tusen saker samtigt, så vet jag att det bara är en villfarelse. Energirushen är välkommen. Men vakenheten är som i en tunnel, med knivskarp framåtseende, men om jag tittar åt sidorna så får jag svindel. Så då gasar jag lite till. Ingen människa fungerar i detta tempot.
Och jag shoppar och rensar och shoppar och rensar. Alldeles för mycket.

Funderar på psykakuten. Inläggning innan jag spårar ur?
Fast vad kan egentligen psyk göra som jag inte kan göra själv? Vet att jag borde maxa dosen på antipsykotika och köra tre dagar i zombiemood. Men fasen. Det kostar mig min helg. Den där fritiden som jag vill kunna vara aktiv på.
Alltid detta. Välja. Sålla. Sortera. Pussla. Budgetera.
Men. Ha. Det kallas väl för livet det där.


onsdag 6 september 2017

Aktivitet

Jag målar igen.
Idéerna spränger min hjärna och de måste ut. Må



Jag har skrivit ett ganska privat inlägg på Facebook om hur läget är med mig, vilket inte tillhör vanligheterna. Vet inte om nån bryr sig, men det känns bra.
Jag har pratat med mannen. Men flödet stannar inte.

Avbryter mig själv i aktiviteter, utan att tänka på det, när jag kommer på nåt. Du måste komma ihåg. Glöm inte. Bra idé. Nästa projekt. OBS!
Så blir det lite påbörjat här och var. Men åtminstone blir hemmet rensat och pimpat. Jag har tappat kontrollen på hur mycket jag handlat på faktura... och jag vill inte riktigt veta. Ja. Jag sätter ingen i fara. Men det är så himla många onödiga saker, som känns så viktiga när klickfingret går bärsärk.

Fysiska symtom som spända läppar, käkar, darrig, magkatarr och snabb puls. Sömn behövs inte och jag bryr mig inte om mat, och vore det inte för familjen och "tvånget" att att uppföra sig, så skulle jag inte äta heller. När jag äter tar jag för stora tuggor och smakar inte maten. Fort ska det gå. Fort fort fort.
Fingrarna skriver för fort, och snubblar på tangenterna. Ilskan ligger precis under huden.

När denna fas tar slut...

...usch.

Varje dag är en ny dag

En ny dag att genomlida  Ååååh. Om bara det gråa kletiga tunga kunde lyfta.  Det är på många sätt bättre. Men jag är mentalt ihopsäckad, och...