torsdag 24 augusti 2017

Snurra min jord igen.

Åter en dag i produktionens tecken. Handlingskraft i mina möten idag. Gott driv. Min chef sa -Du pratar fort. Och. Japp. Så sant.
Parallellt med jobbet idag, hade jag en av mina finaste vänner på luren, för att hon behövt ventilera att hon upptäckt att hennes (snart vuxna) dotter, mår riktigt dåligt. Då hamnar jag i kläm, mellan väninna, medmänniska och professionell. Det gör nåt med mig, och fastän jag slutade jobba för mer än åtta timmar sen, så känns jobbet jättenära och hjärnan snurrar trots Quetiapin och en Sobril nu på kvällskvisten. I vanliga fall är jag schack matt efter kvällsmaten, men ikväll gick jag ut med hunden och gick mycket längre än vad jag planerat från början, och när jag mötte andra hundförare började jag konversera. Sådär osammanhängande. Sådär så att jag ser (eller tycker) att de tycker att jag är ett ufo. Vilket gör att jag pratar ännu mer. Hjärnan tänker "sluta för fan", men munnen fortsätter pratet.

Och nu ligger jag här med hjärnsnurr, tankerus och restless legs.

Ändå mår jag bra.
Lite för bra.
Eller. Egentligen rätt så jobbigt.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Klåda inuti

Jag liksom bara inte gillar mig själv.  Jag känner mig falsk. Skum känsla. Eller som om jag gör fel. Denna vecka ska jag spela teater. Ja. J...