Samtidigt.

En dag som igår. Trötthet. Sällskap. Harmonisk. Glad. Rastlös. Ångestfylld. Förtvivlad. Frenetisk sjungande och inspelningar i ångestlindrande syfte. Hyperkänsligt luktsinne. Nervös.
Gott sällskap på kvällen. Vem hjälper barnen att prata om mitt labila tillstånd. Om jag dör, kommer de att kunna utvecklas till självförsörjande och självgående personer?
Maten smakade inte, trots allt gott som serverades. En gammal stukning i en fot började bulta. Kroppen bultade. Men ändå nervöst surfande på mobilen efter en parfym som inte är allt för tung. Vem av oss kommer att dö först? Kommer livet att ha nån annan mening än att inte svika barnen?
Vid sänggåendet tog jag slut. Så tog jag det där krafttaget för att starta en behövlig diskussion. Om oss. Jag var inte bara ledsen, utan också lite arg och besviken. Men det var ett bra samtal. Trögt men bra. Idag är jag mer i kontakt, och tankarna flyger inte runt i samma fart längre. Det är skillnad på centrifug och fart.
Vad händer om terroristerna vinner? Om jorden går under; hinner vi bli förvarnade då? Skulle vi tillhöra de som kunde få tag på överdoser av lugnande medel. Eller iallfall till barnen? Själv skulle jag klara av att skjuta mig. Finns det ammunition och vapen så att alla på jorden kunde få gå i förtid?
Han höll om mig imorse. Och han rörde vid mig och det kändes bra. Men jag fick koncentrera mig hårt för att inte tänka på saker som inte hade med saken att göra. Verkligen tänka på att bli kåt och inte på lämlästade kroppar och Tjernobylolyckan.

Den 13:e september är det läkarbesök. Det där med sjukskrivning. Jag vill skrika att jag aldrig nånsin kommer att kunna jobba.
Men en dag i taget.
Om det inte ska bli bättre, så kan jag lika gärna gå.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar.

När jag var riktigt liten

Iallfall mitt helvete.