söndag 6 augusti 2017

Så träffade jag dig

Den kvällen började det vibrera i mig. När dina ögon svarade på mina leenden. När de andra sa att du kollade på mig. När vi inte fick nog av att titta.
Glöm all sprit, allt tjack, alla opiater... detta lösta naturen. Dopamin, Serotonin, Adrenalin och Endorfiner. Ja. Herregud så påtänd har jag aldrig varit. Så kom du in i mitt liv. Alldeles för lång, arbetarkläder, långhårig och lite lite... blyg.

Vi hade spelning. Och det var när alla i bandet stod på led för att klämma mig på tuttarna, och du stod sist, och valde att inte klämma "Vi tar det sen".
Där hade du mig. Precis då.

Jag ifrågasatte inte mig själv med moraliska pekpinnar. Jag levde ju med en kille sedan sju år tillbaka. En fin kille. Vi trivdes bra ihop. Men du. Du kom med nåt annat. Som väckte fysiska reaktioner som ingen annan kunnat väcka. Som jag inte ens trodde var sant. Sånt som var hittepå i böcker och filmer. Jag darrade inombords, och knäna var mjuka. Det gick inte att värja sig från.

Jag hade trampat fel, fult och snett tidigare i min och killens förhållande. Men det hade varit naturatjönsyer som mer eller mindre betalning för droger eller uppvisningar på fyllan, och/eller omförmågan att säga stopp. Tjänster gentjänster. Rock'n'roll. Hypomana dåliga val.
Men detta... kunde det vara? ...Ja, det var det. Förälskelse! Det jag kände var förälskelse.

Bandet och artisterna delade boenden denna kväll. Vi var långt iväg. Bokningen hade blivit fel, så det saknades en sängplats. Jag skanderade högt att jag kunde dela en säng med nån. Gärna nån som hade sitt på det torra med förhållande. Och det hade du.
Så du kröp upp där till mig i loftsäng. Du låg nära och andades mot min nacke och din hand smög in innanför min tröja. Så som den fortfarande gör än idag. Du har de starkaste men mjukaste händerna jag vet.
De kommande månaderna var ett dimma. En påtänd dimma. Utan knark. Vi levde i en källarlokal på sex och cig. I två/tre veckor, medan vi redde ut begreppen med våra respektive.
Jag som aldrig tidigare egentligen avslutat nåt i mitt liv. Jag som alltid dragit, eller blivit övergiven, skulle nu göra slut med en person som jag inte slutat älska.
Det var nåt av det svåraste. Att lämna honom. Alla känslor var närvarande i mig på samma gång. Jag som en månad tidigare varit så tom. Nu var jag ett mentalt disco. Glädje, förälskelse, åtrå, sorg, skam, lycka, rädsla. Allt. Högljutt och dant.

Vi flyttade ihop från dag ett. I skrivande stund har det snart gått 18 år. Mannen i mitt liv. Min stora kärlek. Som jag kan leva outhärdliga grå stunder med. Som jag kan ha magiskt sex med. Han som kan hålla om mig när jag gråter. Han som aldrig träffat en neurotisk person, vet hur man tar sin fru till psykakuten när hon är trasig. Han som tittar med arga besvikna ögon på mig när han fått syn på självskador. Han som kan ifrågasätta Borderlinemanipulationerna. Han som jag kan skratta med så jag får ont i magen. Min bästa partypolare.
"Guuud vad ni passar bra ihop, är ni alltid så fina mot varandra?"
Ja. Oftast. Men ibland slocknar ljuset.
Så blev det även med honom.
När den första panikattacken kom ett par månader in i vår relation, då visste du inte vad du skulle göra. Där stod jag mitt i ett rum. Naken. Skakig. Och hyperventilerade. Skulle fan klara av det där jag alltid klarat själv. Men du... frågade "vad är det som händer?" och kom med din stora varma famn, alldeles lagom snabbt fram till mig. Du höll om mig och vaggade mig, och jag kunde gråta utan att kämpa mot det. Tårarna rann så du blev både blöt och snorig.

Så var livet. Jag läste min sista termin på socionomprogrammet. Var allt annat än fokuserad på studier. Fick en näsbränna när jag kuggade på en tenta. Den enda tenta jag kuggat på. Fixade till omtentan. Sen var det dags för examen. Jag hade en yrkestitel.
Ny man. Nytt jobb. Och teatern. Med dog var sex, drugs and rock'n roll-livet komplett. På ett harmoniskt sätt. Och vi festade och bjöd hem folk för varenda slant vi sparade ihop.
Så levde vi i ett par tre år. Vi levde för dagen. Men så kom dagen då jag blev gravid. Lika glad ugn som alltid, tog du mig i handen och sa att "nu gör vi detta. Livrädda var vi.

Resten av historien är inte lika fin.
Graviditeten fortlöpte väl. Men min man tog avstånd från mig, då något med graviditet och min doft gjorde att han inte var särskilt sexuellt attraherad av mig. Han föredrog att bara ligga sked. Jag kände mig så fruktansvärt övergiven. Riktigt övergiven. Hade jag förstört allt nu?
Jag kunde inte förstå hur en graviditet är en process för mannen precis som för kvinnan. Jag såg bara att nu var vi inte som förr.
Traumatisk långdragen tredygnsförlossning. En superfin flicka. Förlossningsdepression. Jag gick under, mitt i allt det där jag skulle vara så glad för. Orkade inte. Var lättirriterad, ledsen, ful och trött trött trött.
Vi försvann ifrån varann du och jag. Du gjorde vad du kunde med att arbeta heltid och ta hand om skrikbarn på natten. Därför det var det där med nätterna. Jag kunde inte somna, och jag kunde definitivt inte somna om. Hon somnade alltid så fint med sig och. Ja. Vi växelverkade i vår flickas omsorg.
Men där började du kurser och utbildning på ditt jobb. Och du träffade hon den där. Som inte var nyförlöst, rödgråten och likgiltig. Hon som inte behövde avlastning med bebissnor och blöjor. Hon som fick bli din vän... som gav dig glitter i ögonen. Vad som exakt hände mellan er bryr jag mig inte om. Men jag blev bortvald. I denna svåra stund i livet. Du valde bort mig. Jag behövde ju dig. Er fling avslutades. Men jag stötte bort dig. Gång på gång på gång. Jag var så fruktansvärt olycklig. Fast jag hade allt allt allt jag behövde. En vacker och snäll flickebebis, ekonomi, ett hus, familj, omsorg och stöd av alla.
Härifrån följde år som var ganska mörka. Jag var inne i gamla tankebanor, och det var ett nytt livspussel med att ha barn och jobba och allt. Fick lite nya kompisar. De andra försvann ju. Rock'n roll-livet funkar inte med en liten bebis, så de vännerna försvann. Men. Ja. Jag levde nog mest för att jag var tvungen. Hårt sargad av det där som hände med den där flirten som kom in och sotade ner vårt vackra. Mest för att du var den, som för första och enda gången i mitt liv, fått mig känna mig utvald, och inte var rädd för att bli lämnad. Där satt jag med en uttöjd mammakropp och fylld med så mycket rädsla att bli lämnad så att jag förvandlades till en markatta. Jag var så arg. Jag såg svart och blixtrar. Jag såg saker krypa på väggarna. Jag gick sönder. Jag kastade saker. Jag skog i skåp. Jag svor alla hemskheter min mun kunde formulera. Och flera års vilande från självdestruktivitet tog en ny vändning.

Men. Ja. Vi slet och trätte och landade igen. Så är det ju. Vi blev överraskande gravida en gång till. Rädda och osäkra på hur, men abort var inget att tänka på för oss. Denna gång hade vi koll på det där med hur sexet skulle komma att bli. Mer sparsamt. Jag förväntade mig att hamna i det där mörket igen.
Men denna graviditet flöt på väl, och förlossningen gick enligt skolboken, och ut kom en förnöjd liten gosse. Med honom var där ingen depression. Livet fick tillbaka sin form igen. Det svarta blev lite ljusare. Och vi kändes mer som en hel familj nu.
Och så levde vi med våra två små. Ibland nåt litet sångjobb. Men oftast soctant. Vänner på grill och ett litet glas vin. Det där stilla livet ändå. Några ärr till på mina armar, men mest hade jag ett ärr i mitt hjärta, som behövde tid.
Så när den där tiden när barnen behöver ena ständiga fysiska tillsyn var över. När de kunde ta sig från a till b utan att välta och dö, när de var blöjfria, och man kunde äta utan härdsmälta. År 2007 var det. Då bestämde jag mig för att ta tag i förlegade ting. Jag gick med i Viktväktarna. Från april till november månad gick jag ner 27 kilo i vikt. Ja. Kaaaanske det inte bara var Viktväktarna. Utan en hypoman fas. Jag hade en sån oövervinnerlig känsla av kontroll. Jag kunde göra allt. Ständiga grusvägspromenader (jag blir så mycket bättre mamma om jag får mina promenader). Promenader som blev längre och längre. I regn och rusk. Promenader som blev joggingturer och skoskav, och dissociationer. Overklighetskänslan. Att jag legitimt kunde flirta med vem jag ville. Så jag skaffade mig också en flirt. Jag var ju snygg nu. Såhär smal och tränad hade jag aldrig varit i hela mitt liv. Men det var inte en flirt jag behövde. Och jag började bete mig illa mot min man och försluta honom, och jag kan inte turerna fram och tillbaka för allt är en röra av tankerus där jag inte alla gånger kan skilja på vad som hände i mitt huvud och vad som hände i verkligheten. 2010 briserade jag i en utmattningsdepression som min husläkare kallade det. Men blev fort remitterad till psykiatrin. Där fick jag berätta om mig själv. Och läkaren ställde många frågor och skrev och skrev och skrev.
"Har du hört talas om något som heter Emotionellt instabil personlighetsstörning?"

Jag frös till is.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Klåda inuti

Jag liksom bara inte gillar mig själv.  Jag känner mig falsk. Skum känsla. Eller som om jag gör fel. Denna vecka ska jag spela teater. Ja. J...