Rastlöshet. Föräldraskapet. Ångest.

Jag har haft så mycket känslor idag.
Surrande energi har snurrat i mig i snart en vecka.
I fredags märkte jag att jag pladdrade för mycket med mina kollegor. Jag kände mig lätt om benen. Och så får jag den där känslan av rastlösa ben när jag går och lägger mig. Inte restless legs i klinisk bemärkelse. Men sådär så att benen rör sig ofrivilligt, utan att den fått signal från hjärnan.

Igår chokerade jag maken och sa att vi var tvungna att hitta på nåt. Hade tankarna på att fiska. Men vädret var åskkvalmigt. Så det sket sig. Kidsen hade egna projekt, så vi drog iväg.
Hade en sån dag där jag inte allt var vän med kroppen. Och hade lätt sinne i garderoben. Provade allt. Men kände mig bara obekväm. Detta har jag lärt mig hantera och maken kan drillen. Men fan vad det stör.
Vi åkte en sväng på en bil/mat/hantverksmässa. Mötte upp vänner och strosade. Höll handen. Och skrattade.
Käkade skräpmat. Handlade.
Sen landade vi hemma hos kidsen igen.
Maken fixade med grillen, och jag sjöng in några låtar, och slipade lite på dotterns rum.

Vid maten hade dottern sitt (snart traditionella) sammanbrott. Maten passade inte, vi andra drog skämt som hon inte tyckte om, och så började hon gråta för att maken rakat av sitt hår och sparat en töntig tofs på huvudet, sådär på glött bara.
Jag fick sinne. Gick ut i vardagsrummet och åt. Av den vansinnigt goda maten, framförallt svampsåsen som maken tillagat. Men kunde inte njuta av maten för att det kokade i mig detta med dotterns trista attityd.
Tror det tog henne hårt att jag gick iväg från måltiden. När det hade gått lite lagom tid så pratade vi en stund. Och jag vet och förstår att hon har det tufft och ofta känner sig ledsen. Högpresterande, omtyckt, kille, hormoner för endometrios OCH tonårshormoner. Så vi pratade strategier till hur man kan må bättre. Bl a en hel del restriktioner med medimoduler. Och avinstallera aviseringar, ljud, symbolbrickor och burr på mobilen. Jag trodde trodde att hon skulle vägra ta sig till detta. Men hon tog mig på orden där.
Med med en stygn av sorg i mig fick jag sen dra mig undan och gråta en skvätt.
Så jobbigt att inte kunna hjälpa. Så jobbigt att inte ingripa och lösa deras ångest åt dem. Blir det inte bättre nu så måste vi söka hjälp, och göra nån form av bedömning kring henne. Ibland har vi tänkt att hon har nån form av autistisk personlighet. Sen så börjar hon tappa vikt. Hon har gått ner en hel klädstorlek på ett år. Och vi har fått köpa behå i en storlek minsta. Ja. Vad ska man göra egentligen?
Hoppas på att det bara går över. Eller larma? Gör jag en höna av en fjäder? Stigmatiserar jag henne?
Vi får se. Mindre mobil och sociala medier iallafall. Det mår alla bra av.
Sen gick vi ett kvarter hemifrån och hade altanhäng med våra närakära. Det blev alkohol och varm jacuzzi. Smått på pikkalurven blev jag. Förbi ångesten ett tag. Lite fnitter på vägen hem. När barnen installerat sig på sina rum, så duschade vi och fnirrade och hade lite action under täcket.
Vet inte om det var så bra eller dåligt.

Idag vaknade jag i hyfsad tid. Dottern skulle skjutsas till killen, och sonen hade fotbollsmatch.
Jag valde att stanna hemma.
Kom ut en lååång runda med hunden. Lire vemodigt att se åkrarna som skördats, hö som ligger rullat och väntar på att bli inkört. Majsen står hög. Och skogen är mörkgrön och vid ån luktar det jord och jordmull. Hela tiden tänkte hjärnan. Av sig själv. Allt mellan himmel och jord. På alla mil av ångest som jag gått här. Hur jag gick ner 27 kilo på åtta månader. Och alla jävla dumheter som kom med detta. Jg gick gick gick. Och tillslut sprang sprang sprang jag. Alltid. På väg. Nånstans.
Sen kraschade jag. Men jag vet inte om jag nånsin återhämtat mig.

När jag var gräsänka, så pulade jag med projekt. Tog fram en gammal retromikrofon och sjöng in ett par låtar med den. Krypångest började pirra, rusa, flyga och exploderade i mitt bröst. Tog mina Sobril lite i senaste laget. Hittade en avbitare och knep sönder en rakhyvel och ljög alla lögner för att övertala mig själv att det skulle vara en bra idé. Men nä. Icke.

Sen målning. En ny teknik med flytakryl. Mycket mer konstruktivt än rakbladet. Och efter ett tag försvann tankarna in i målningen och när jag var klar hade Sobrilen kickat in. Summan av det hela; godkänt.





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar.

När jag var riktigt liten

Iallfall mitt helvete.