Efter gymnasiet och universitetet

När gymnasiet slutade var jag i en ganska glad period. Jag vet att när jag tog studenten så fick jag lämna en kjol för utläggning av ett innerfoder. Kommande höst vägde jag 11 kilo mindre. Med facit i hand, en hypoman period.
Sommaren var äventyr, roadtrips, rock'n'roll, vitt sött vin, visa brösten, tjo tjim. Hösten som kom spenderade jag som musiklärarassistent. Förkovrade mig i denna roll. Ledde en musikalklass. Levererade. Var oövervinnerlig. Och borderlineotrogen mot pojkvännen. Rökiga replokaler, tjack, tjänster och gentjänster.
Min första tjackavtändning i flickrummet.
Jag var i kontroll.
Började min socionomutbildning. I flow. Ibland påtänd. Pratade. Argumenterade. Ifrågasatte. Flyttade hemifrån tillsammans med killen. Fin lägenhet. Skaffade katt. Efter en termin dalade jag. Började självskada igen. Parallellt med föreläsningar. Inget var viktigt. Inget var roligt. Men jag visste inte vad annat jag skulle göra än att rätta mig i det led jag ställt mig i. Livet blev grått. Med inslag av ett och annat guldkorn.
Under dessa tre och ett halvt år gick jag upp 15 kg i vikt. Jag levde ett liv där jag varje kväll lovade att imorgon ska jag banta, och sluta röka. Men framåt eftermiddagen nästkommande dag stod jag där med fingrarna i halsen, och gick sen ut och kedjerökte för att trösta mig själv. Och om och om igen.
Tog mig igenom alla kurser, stötvis. Jag var på vippen att kugga på en tenta. Och i mitten på utbildningen fick jag min första hörselhallucination. I samband med att jag skrivit min juridiktenta. En halvdags salstenta. Allt jag hade gav jag. Tog slut. Sen snurrade det i huvudet och jag hörde utryckningsfordon bakom och framför mig på vägen hem. Min första utmattning någonsin.
Jag sjöng i band. Och kunde ibland låta bli att dyka upp på repetitioner. En blandning av känslan att de inte skulle märka nån skillnad, och att jag inte orkade.
Inför min sista termin, mötte jag mannen i mitt liv som dundrade in med buller och brak. Jag gick ner 11 kilo på tre veckor. Jag behövde bara röka och knulla. Ljuvliga himmelska knull som min kropp längtat efter. Med någon som tände mig både i hjärta och själ. Med detta blev också uppbrottet med min pojkvän. Som jag egentligen aldrig slutade älska. En mycket splittrad och galen tid. Alla känslor var överallt. Men mest av allt var jag lycklig. För att inte säga euforisk. Hypomanin var åter ett faktum. Med honom kände jag mig älskad, avgudad, ompysslad och meningsfullt. Allt fick mening. Inte ens ecstasytrippen vi gjorde tillsammans kunde toppa det jag kände på riktigt i mig själv. Jag kuggade på min första och enda tenta. Men tog så examen. Övertygad om att jag hittat hem.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar.

När jag var riktigt liten

Iallfall mitt helvete.