torsdag 17 augusti 2017

Dom där terrordåden.

Ja. Terrordåd.
Det gör nåt med mig. Det gör mig ledsen och trött och skräckslagen. Det gör det väl med de flesta människor som besitter empati. Såklart. Det är ju så de jobbar de där terroristerna. Terror ska skapa skräck och oro. Men här blir det extra gas för människor med bipolär sjukdom och panikångest.
När det skedde i Stockholm, nådde det sin kulmen, och utlöste en lång period av fruktansvärd ångestladdad depression. Det är otroligt svårt att hantera ångest, som inte kommer inifrån. Det går inte. Funkar inte med de verktyg jag fått under år av terapi. Utan jag får helt enkelt kapsla in mig och krympa mitt perspektiv, och förlita mig på att kärleken övervinner allt och tillsammans är vi starka -klyschor.

Så var det dags för Barcelona idag. (Jag tackar för pausen där ett tag).
Jävla avskum till människor. Terrorister. Mänsklighetens löss är vad det är. Och ja. Och jävla religion och fanatism.
Jävla män.
Kände att isklumpen i magen inte infann sig lika hårt som i våras. Jag tänkte att 12 döda och 50 skadade inte är så många. Det kunde varit värre. Och Aftonbladet förstorar allting. Hm. Snacka om försvarsmurar. Har jag blivit avtrubbad? Eller fungerar mina strategier, och bromsar rädslan?
Jag kan ju inte göra något åt terrorismen. Jag kan inte göra något åt världsläget, och om det blir krig, och vi måste fly, och om världen går under. Och att människor som jag älskar kan/ska dö. Jag kan inte göra något. Jag har ingen kontroll. Det är utanför min makt.
Så jag måste luta mig tillbaka. Leva nu nu nu. Inte tänka så mycket på katastrofer och vad som kan hända sen och i framtiden. Men mest av allt njuta av det liv jag har och all kärlek omkring mig. Och känna tacksamhet över att jag har äran att ha i-landsproblem.

Idag är det också tre år sedan Pärlan gick bort.
Pratade om det där idag, med att ta med sig jobbet hem. Jag kommer aldrig göra det mer. Jag tog med mig Pärlan. Det gav mig en livs -och arbetserfarenhet som jag är så tacksam för. Men. Det var som att förlora ett barn. En lillasyster. Att ta en människa till sig på det viset. Introducera för familjen. Följa tonårsproblem, och sen cancern. Den jävla cancern. Det är också terror, som skoningslöst ger sig på barn och unga. Alla. Ingen är förskonad.
Det är ett lotteri det där livet.

Och vi ska hålla hårt i de dagar vi får.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Spöken

Jag är helt fungerande. Jag fungerar. Men självdestruktiva krafter bär mig. Jag tänker inte så mycket men har fruktansvärd ångest som jag sv...