torsdag 10 augusti 2017

Bra. Alldeles för bra.

Tog cykeln till jobb imorse. Med en känsla av beslutsamhet. Produktiv på jobbet idag. Riktigt handlingskraftig och praktiskt behjälplig och tydligt pedagogisk. För bra. Det vet jag. Men inte så att det blir spretigt eller osammanhängande.

Hälsade min fina vän och kollega efter jobb. Hörde munnen börja prata. Bytte kloklippning mot lite Tramadol. Orkar inte med det onda. Framförallt inte bra dagar. När jag mår bra i huvudet vill jag må bra i kroppen. Vara i synk. Inte ha nåt jäkla handikapp. Sedan sommarens föreställningar på scen så har den inte återställt sig. Mycket värk, och en ledstelhet som är handikappade.
Väl medveten om att jag självmedicinerar. Absolut inga tokiga doser.
Nåväl. Läkartid i slutet på månaden, en sista kraftansträngning för att få ihop detta med trötthet och ledvärk. Kan bara misstänka, att jag aldrig kommer att få nåt annat svar än den konstaterade artrosen.
Idag kom en ny burk Glukosamin hem. Värken har blivit otroligt mycket sämre sedan min burk tog slut för sisådär tre veckor sen. Så jag får väl anta att de hjälpt. Förra burken var på 120 piller. Den nya är 360. Så det täcker nästan ett år.

Var går gränsen mellan bipolär/fibromyalgi/kroniskt trötthetssyndrom då egentligen? Vilket är det ena som ger det andra?
Jo smärtan har kommit senare. Mycket senare. Den har funnits länge. Kanske tio tolv år, men de senaste tre åren eskalerat så att jag tappar andan när jag tänker på det.
Vissa dagar är det ett maraton att tvätta håret.
Jag har bra kondition. Gott flås. Men känner mig så muskelsvag.
Och jag vet jag vet jag veeeet att jag borde och måste gå ner i vikt. Nära tresiffrigt till 167 cm, vippar på gränsen till farligt, och man behöver inte vara läkare för att förstå att det inte underlättar för smärtan.
Jag har provat komma igång med träning, men fysisk aktivitet ger vansinnig värk. Tar jag ut mig fysiskt så måste jag ta värkmedicin för att kunna sova på natten. Först trodde jag att det var övergående. Men jag har inte kunnat överbrygga detta på tre år. Varken promenad, dans eller simning gör skillnad. Att jogga skulle jag inte våga.
Ja. Alltså. Jag rör mig. Men kommer inte igång med så mycket motion att det ger mig viktnedgång.
Försöker balansera matintaget. Har inte haft några direkta hetsätningar de senare åren. Men vet om att om jag börjar kontrollera min mat, så slår en sund viktnedgång snabbt över till fixering/ ätstörning/hypomani. Pest kolera pest kolera.

Så. Övervikt och smärta. Träning ger mer smärta. Jag blir passiv. Mer övervikt.
Och där kommer Tramadolet in igen. Med en låg dos Tramadol mår jag sådär lite lagom illa, och slipper sug efter dålig mar och godis. Och därför kan jag hålla vikten stilla. Men jag förstår hur illa det klingar att den taktiken skulle hålla på sikt.
Så. Det blir att ta upp med läkaren. Om vi klickar.

Jag mår alltså ganska bra. Men kan inte sova.
Smärtan är borta. Hjärnsnurret finns där men det är liksom ljudlöst. Det är ert behagligt tillstånd.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Varje dag är en ny dag

En ny dag att genomlida  Ååååh. Om bara det gråa kletiga tunga kunde lyfta.  Det är på många sätt bättre. Men jag är mentalt ihopsäckad, och...