Borderline sa hon

Emotionellt instabil personlighetsstörning.
Va? Borderline?
Hm. Men jag är ju inte som dem? Jag är väl ingen emofjortis? Jag skriker inte och bär mig åt, hittar inte på drama eller ragglar runt på fyllan och bölar. Jag har stadiga relationer och ordnade sociala förhållanden. Jag kan ju behärska mig!? Jag är ju i kontroll!?

Men precis så.
Jag uppfyller diagnosen på i princip alla punkten enligt DSM IV och ICD -10. Men inte på punkterna om slarvigt uttryckt handlar om bristande självbehärskning.
Jag behärskar mig så bra att tänderna bokstavligen spruckit på mig. Så bra är jag på att bra ihop.
Kriget är inuti mig. Emot bor där inne. Och hon skriker och gapar och svär mot sig själv därinne.
Jag skötte allt det där på insidan. Bakom kulisserna. I skolan var jag hyperfokuserad. Jag stod alltid på scen och med det fick jag stämpeln som våglig, lyckad och driven.
Jag har alltid tejpat mina egna självskador med undantag för någon gång, då jag fått sy.
Mina intoxer har jag gjort hemma, och sökt vård några dagar efter, när jag ältat klart skammen och ilskan över att jag överlevt.
Jag har alltid haft en kille. Tre stadiga förhållanden sedan jag var fjorton. Aldrig varit singel däremellan. Det har sett så jäkla bra ut. Men de sexuella utsvävningarna och dödandet och dissociationerna när det bara gjorde ont ont ont, skedde med andra. Bakom stängda dörrar.
Jag skötte min självdestruktivitet mycket fint.
Jag kan till och med tralla samtidigt som jag kräks med fingrarna i halsen.
Om min make inte har tid att lyssna på en härlig låt jag vill visa honom, då är han på väg att lämna mig. Det finns ingen möjlighet att han inte bara har tid.
Om han inte skulle orka ligga med mig halvett på natten en vardag, så har han nån annan. Han kan ju inte bara råka vara trött. Ja herregud vad jag fått lära mig behärskning. Och herregud vad jag utsatt den karln för.
Och jag behöver bekräftelse. Jag behöver höra att jag är älskad om och om och om igen. Fast jag vet om det måste jag ändå höra det. Man måste prata med ord. Säger jag som har rätt till tankeläser minsta kroppssignal.
Så. Lidandet är det samma. Jag 40 år, eller ett emo på 14. Kvittar. Samma.

Men störning? Personlighetsstörning? Det ordet är så svårt att ta till sig. För jag är inte störd. Jo kanske lite. Men det finns de som är värre vill jag lova.
Personlighetstyp skulle kännas bättre.
Diagnosen som kom några år senare; bipolär typ2, är inte lika stämplad.
Så frågar nån mig. Så säger jag bipolär(vilket är min primära diagnos), som Carrå med å uttrycker det i sin bok "Det stavas bipolär, och kanske en gnutta borderline".
Så är det.
Bipolär med en gnutta borderline. Och paniksyndrom.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar.

#aldrigensam

Iallfall mitt helvete.