Barnen

Alla gånger jag inte orkade vyssa er gonatt. Alla cd-skivor jag satte igång istället för att närvara. Alla frukostar ni fått äta själva. Det där jag inte gjorde. Tålamodet som tröt. Arga ord och kanske lite för hårda tag i era armar när ni trixande och trotsade i hallen på morgnarna. Jag minns det så iallafall. För att orken var slut. Så ska inte en mamma göra. Jag kämpade alltid, för att ändå bara åstadkomma det näst bästa, och jag brottades med skammen över att inte räcka till. Kompromisser. För den där jävla jävla jävla orkeslöshetens skull.
Små förvirrade ögon som tittar på mig, i det risigaste tillståndet. "Jag ska bara vila mig en stund". Nej. Så små barn ska ha en mamma som kan bryta sin rygg och ändå orka närvara. En mamma ska vara ett lejon. "Mamma ska till sjukhuset, men var inte rädda, jag kommer ju hem igen, och ni får hälsa på så mycket ni vill, och jag har ju mobilen".

Tanken på att om ni inte haft en såpass närvarande pappa, som alltid kompenserat för mina brister, ja den är riktigt obehaglig. Då hade ni inte kunnat bli de där två trygga och starka individer som ni är. Han har varit så mycket pappa som en pappa någonsin kan bli.
Jag får leva med ovissheten om hur mycket min sjukdom har skadat er. Ibland tänker jag att det kanske inte är sjukdom, utan ren ondska. Jag kanske bara är en ond person, som inte ens försökte. Fast den tanken kan jag inte stå ut med, så jag försöker förvränga det till att jag på nåt sätt gjort så gott jag kunnat. Men aldrig uppnått en godtagbar standard.

Nu är ni så stora 12 och 14. Och inte i behov av den där direkta omsorgen. Vilket jag på något vis är tacksam över. För då behöver jag inte våndas, och ni behöver inte lida för mina tillkortakommanden. Ja. Jag går inte upp på ovanvåningen om där inte är städat. För jag vill inte gräla på er.

Jag kan bidra med min tid, och mina öron och mitt hjärta är alltid till ert förfogande. Pussar och kramar och små sms. Det är jag ganska så trygg med.
Men jag kommer alltid bära på en oändlig ångest för att jag orsakat er skada. Om det jag kompenserar för nu, någonsin kan täcka upp det jag inte gjorde.

Ni är det det bästa av mig.
Något rätt gjorde jag iallafall.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar.

När jag var riktigt liten

Iallfall mitt helvete.