tisdag 22 augusti 2017

Arbetsprestationer och tolv.

Det har känts bra idag. Riktigt bra på jobbet. Har på två veckor fått två värmande sms från två olika brukare. Och jag har skördat frukt av MI-arbete, där en person tagit sig ur ett destruktivt leverne. Det gör mig glad. Inte så mycket själva smickret (jo det med), utan att se arbetsprocessen och "utvärdering" av insatserna.

Min son fyller tolv år idag. Vilket ändå är viktigare än arbetsprestationer. Tänk. Att varje gång de fyller år så fattar man inte var tiden tar vägen. Varje födelsedag så ler jag åt hur de växer och hur fina de är. Och med det kommer ångesten för de där svarta åren när jag mådde som värst och hade klippkort på låst avdelning. Låg inne typ fyra gånger under tre fyra års tid.
Senaste gången var den 17:e oktober 2014. Skulle ta min nattmedicin, men tömde all Zolpidem, Propavan och Theralen som jag hade. Jag vet att jag inte tänkte att jag skulle dö, utan bara ville sova för alltid (vad är skillnaden?). Så arg jag var när jag vaknade. Jag tror det tog mig två eller tre dagar ut och in ur sömnkoma, när jag tog det där krafttaget att bli inkörd till psyk. Nesan, skammen. Skammen skammen skammen. Och all ilska från mina nära. Så mycket ångest att lindra hos dem. Men vem tog hand om mig? Så. Vad gjorde jag egentligen mot mina barn. Hur mycket kommer de ihåg, och hur mycket har detta skadat dem? Har det skadat dem alls? Kan de någonsin bli hela, rediga personer som kan bli självständiga självförsörjande människor en dag?
Båda mina barn är välskapta, vackra, omtyckta, för sig fint bland folk, presterar bra och högt i skola (stipendium i matematik för bästa matteelev). Lycka och stolthet i mig som förälder. För oss som föräldrar. Men också rädsla för att de ska tro att självförtroende kommer ur prestation. Rädsla för att de ska få dåligt självförtroende. Ta skit för att göra andra nöjda. Och bli överfallna, misshandlade, knivskurna, gruppvåldtagna och utsatta för råhet. Likabra jag uppfostrade dem med hot och våld, så jag lärde dem att ta för sig.
Hur fan ska man rusta dem för att klara sig i denna hjärtlösa, råa, sönderstrålade, avtrubbade och miljöförstörda värld?
Tanken på detta är det som ger mig mest ångest av allt. Mig själv får det gärna hända något med. Men Gud nåde den som skadar mina barn. Där är ångest i det. En ångest som river alla murar och fördämningar. Som bränns så mycket att jag blir iskall.
Så snurrar det igång. Om de dör från mig? Om min make dör ifrån mig? Efterlevnadsskydd och ekonomi? Ska det bli krig snart? Hur fort tar ryssen svensken egentligen? Jag borde gå ut med hunden oftare. Måste rensa den där garderoben, och köpa en ny klotång. Nya katten måste försäkras och hur kommer det sig att jag och min man har så lite pengar att röra oss med efter räkningar? Klarar vi oss ekonomiskt om en av oss dör? Hur lever man utan sin livs kärlek? Att utsätta dem för den sorgen att förlora en nära i självmord tänker jag.

Min hjärna. Inte en tyst stund.

Ikväll grät jag tårar. Stora, sköna tysta tårar.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Va?

Jag tror du ser mig, men vågar inte säga nåt.  Det finns inget farligt där på andra sidan. Jag lovar. Bara lättnad och sorg.