Inlägg

Visar inlägg från augusti, 2017

Barnen

Alla gånger jag inte orkade vyssa er gonatt. Alla cd-skivor jag satte igång istället för att närvara. Alla frukostar ni fått äta själva. Det där jag inte gjorde. Tålamodet som tröt. Arga ord och kanske lite för hårda tag i era armar när ni trixande och trotsade i hallen på morgnarna. Jag minns det så iallafall. För att orken var slut. Så ska inte en mamma göra. Jag kämpade alltid, för att ändå bara åstadkomma det näst bästa, och jag brottades med skammen över att inte räcka till. Kompromisser. För den där jävla jävla jävla orkeslöshetens skull.
Små förvirrade ögon som tittar på mig, i det risigaste tillståndet. "Jag ska bara vila mig en stund". Nej. Så små barn ska ha en mamma som kan bryta sin rygg och ändå orka närvara. En mamma ska vara ett lejon. "Mamma ska till sjukhuset, men var inte rädda, jag kommer ju hem igen, och ni får hälsa på så mycket ni vill, och jag har ju mobilen".

Tanken på att om ni inte haft en såpass närvarande pappa, som alltid kompenserat för…

Inget jobb idag.

Övervarv igår.
Hemma idag.

Jag försöker komma underfund med varför jag inte hittar balansen.
Men svaret lyser med sin frånvaro.

Om sjukhus

Inatt hade jag en av de där hetsiga drömmarna om psykakuten, och att jag bara måste då skrika, men att jag träffar bekanta ansikten där. Det är alltid mycket folk och väldigt trångt, och man vet inte vilka som ska till psyk. Slitet sjukhus från kanske 60-talet. Grönt.
Jag vet att om jag bara får träffa en läkare. Om jag bara får skrika. Om de säger att se lägger in mig. Då får jag ro.
Men jag vaknar alltid innan jag ens träffar läkaren. Och så följer den där ångesten med mig under dagen som en klibbig hinna över mig.
Jag vet inte om jag behöver en inläggning. Det känns så stort och dramatiskt och så flera steg bakåt. Men ibland längtar jag till att bara få guppa i en kravlös tillvaro, så att jag kunde samla ihop mig igen.
Innan jag gör nåt dumt.

Men krass verklighet är att psyk tar inte in mig om jag inte hittar på nåt dumt. Och hitta på nåt dumt bara för att bli inlagd är ju dumt.

Hur kunde det vända såhär fort?

Samlar mig.
Proppar i mig antipsykotika. Och hoppas det dämpar hjärnan…

?

Ska det alltid kännas som att känslorna är flera nummer för stora, och att det lilla barnet i mig aldrig kommer att växa ifatt dem?
Känns det såhär för andra?

Det är ju inte såhär alltid.
I vardagens tempo, hinner jag oftast inte tänka. Och inte känna.
Men när det blir stilla faller det över mig.





Rastlöshet. Föräldraskapet. Ångest.

Jag har haft så mycket känslor idag.
Surrande energi har snurrat i mig i snart en vecka.
I fredags märkte jag att jag pladdrade för mycket med mina kollegor. Jag kände mig lätt om benen. Och så får jag den där känslan av rastlösa ben när jag går och lägger mig. Inte restless legs i klinisk bemärkelse. Men sådär så att benen rör sig ofrivilligt, utan att den fått signal från hjärnan.

Igår chokerade jag maken och sa att vi var tvungna att hitta på nåt. Hade tankarna på att fiska. Men vädret var åskkvalmigt. Så det sket sig. Kidsen hade egna projekt, så vi drog iväg.
Hade en sån dag där jag inte allt var vän med kroppen. Och hade lätt sinne i garderoben. Provade allt. Men kände mig bara obekväm. Detta har jag lärt mig hantera och maken kan drillen. Men fan vad det stör.
Vi åkte en sväng på en bil/mat/hantverksmässa. Mötte upp vänner och strosade. Höll handen. Och skrattade.
Käkade skräpmat. Handlade.
Sen landade vi hemma hos kidsen igen.
Maken fixade med grillen, och jag sjöng in några l…

Snurra min jord igen.

Åter en dag i produktionens tecken. Handlingskraft i mina möten idag. Gott driv. Min chef sa -Du pratar fort. Och. Japp. Så sant.
Parallellt med jobbet idag, hade jag en av mina finaste vänner på luren, för att hon behövt ventilera att hon upptäckt att hennes (snart vuxna) dotter, mår riktigt dåligt. Då hamnar jag i kläm, mellan väninna, medmänniska och professionell. Det gör nåt med mig, och fastän jag slutade jobba för mer än åtta timmar sen, så känns jobbet jättenära och hjärnan snurrar trots Quetiapin och en Sobril nu på kvällskvisten. I vanliga fall är jag schack matt efter kvällsmaten, men ikväll gick jag ut med hunden och gick mycket längre än vad jag planerat från början, och när jag mötte andra hundförare började jag konversera. Sådär osammanhängande. Sådär så att jag ser (eller tycker) att de tycker att jag är ett ufo. Vilket gör att jag pratar ännu mer. Hjärnan tänker "sluta för fan", men munnen fortsätter pratet.

Och nu ligger jag här med hjärnsnurr, tankerus och…

?

Frågan är om den bipoläres lidande är större än gemene mans, eller om den bara är av klenare virke...



Arbetsprestationer och tolv.

Det har känts bra idag. Riktigt bra på jobbet. Har på två veckor fått två värmande sms från två olika brukare. Och jag har skördat frukt av MI-arbete, där en person tagit sig ur ett destruktivt leverne. Det gör mig glad. Inte så mycket själva smickret (jo det med), utan att se arbetsprocessen och "utvärdering" av insatserna.

Min son fyller tolv år idag. Vilket ändå är viktigare än arbetsprestationer. Tänk. Att varje gång de fyller år så fattar man inte var tiden tar vägen. Varje födelsedag så ler jag åt hur de växer och hur fina de är. Och med det kommer ångesten för de där svarta åren när jag mådde som värst och hade klippkort på låst avdelning. Låg inne typ fyra gånger under tre fyra års tid.
Senaste gången var den 17:e oktober 2014. Skulle ta min nattmedicin, men tömde all Zolpidem, Propavan och Theralen som jag hade. Jag vet att jag inte tänkte att jag skulle dö, utan bara ville sova för alltid (vad är skillnaden?). Så arg jag var när jag vaknade. Jag tror det tog mig tv…

Ett hammarslag i huvudet.

Nä. Jag tänker inte för mycket.
Jag hade ångesten med mig redan på småtimmarna. Med drömmar där jag letade och letade och om igen och tider att passa och saker som uppehöll mig och orgasmer som väckte mig (ja du läste rätt).
Sen känslan av att inte kunna vakna. Larm som gick på snooze, och in och ut i sömn, där jag bara ville vakna.
Det kändes som om tiden gick så fort och som att jag skulle försova mig.
Men det gjorde jag inte. Det gör jag aldrig när det är så.
Sen har den puttrat i mig. Den den där brännande känslan bakom bröstbenet och nere i magen. För att nu brinna som helveteseld. Och nä. Jag har inte kommit till jobbet. Vilket såklart ger mer ångest. Din klene fan, skyll dig själv. Försöker resonera. Försöker acceptera att det bara är hjärnan som spelar spratt med mig. Att det blir bättre, om inte snart, så kanske imorgon.
Försöker tänka ERGT, för mina självskadetankar. Men kan inte komma på känslan. Tankarna ja. Men inte känslan. Rädsla? Sorg? Något ditåt. Tomhet. Ja. Längtan.

Bromssträcka

En uppvarvad period verkar vara till ända. Inte för att det stör mig, men såklart förstår jag att risken är överhängande för att det inte bara planar ur, utan även dippar, och det är smolk i bägaren. Även om det är sen. Inte nu. Och vi kan inte sia om framtiden.

Råd till mig själv nu:
-Måttlighet med musik i lurar.
-Måttlighet med inspelning av låtar.
-Tänka på urvalet av musik, att det inte blir deppgröt, och flashbacksmusik.
-Ut och gå mer. Du har en hund. Så inga ursäkter. Bättre mass dig ut på en tiominutersrunda än ingen runda alls.
-Frukost, lunch och kvällsmat. Två mellanmål.
-Sova! Var noga med kvällsmedinen. Använd både Quetiapin och Zolpidem. Lägg dig kring 21.30.
-Mål; ta dig till jobbet varje dag, även om det innebär att du bara sticker in näsan och vänder i dörren.
-Surfbevakning på mobilen.
-Utmaning; se en film utan avbrott för "att-göra-listor". Viktiga saker kommer du att komma ihåg vid annat tillfälle.

Läs och lär av tidigare erfarenheter.


Dom där terrordåden.

Ja. Terrordåd.
Det gör nåt med mig. Det gör mig ledsen och trött och skräckslagen. Det gör det väl med de flesta människor som besitter empati. Såklart. Det är ju så de jobbar de där terroristerna. Terror ska skapa skräck och oro. Men här blir det extra gas för människor med bipolär sjukdom och panikångest.
När det skedde i Stockholm, nådde det sin kulmen, och utlöste en lång period av fruktansvärd ångestladdad depression. Det är otroligt svårt att hantera ångest, som inte kommer inifrån. Det går inte. Funkar inte med de verktyg jag fått under år av terapi. Utan jag får helt enkelt kapsla in mig och krympa mitt perspektiv, och förlita mig på att kärleken övervinner allt och tillsammans är vi starka -klyschor.

Så var det dags för Barcelona idag. (Jag tackar för pausen där ett tag).
Jävla avskum till människor. Terrorister. Mänsklighetens löss är vad det är. Och ja. Och jävla religion och fanatism.
Jävla män.
Kände att isklumpen i magen inte infann sig lika hårt som i våras. Jag tänkte a…

Piller och dåligt samvete.

Lättad från smärta. Dåligt samvete för piller. Vet alltför väl om effekten de har på mitt mående. Blir också arg för att jag inte kan må såhär annars. Tyst i hjärnan och ro i kroppen. I och för sig vet jag inte hur mycket smärtan i sig påverkar mitt mående. Kanske det är lättnaden i kroppen, känslan av att kunna vara fysisk, promenera och cykla utan smärtan som motståndare.
Jag ältar och ältar detta med Tramadolet.
De är ju faktiskt utskrivna för smärta. 20 st tabletter med en månads intervall, och jag håller mina doser.
Men ändå. Säg den substans som jag inte doserat i destruktiva mängder. Så även har jag spenderar dagar i opiatdimma. Allt för att slippa känna. Beroendedemonerna som väser runt mig. Smyger som hyenor som väntar ut sitt offer. Matmonstret som hejar på när min aptit dämpas, och jag kan äta mindre och känna mig mindre plufsig. Knarkarmonstret som försöker övertyga mig "en gång är väl inte så farligt", "bara en gång till", "detta är sista gången&qu…

Stillhet

Bild
Spontant tog jag, maken och sonen med oss hund, fiskespön och engångsgrill, och gick ner till ån och metade. Sensommarvärme, stillhet och ro. Skogsluft och emellanåt regn. Men det gjorde inget.


Det har varit några sådana dagar nu. Där jag och mannen mötts i små vardagliga sysslor, och det har känts hemma. Så som det ska kännas. Legat nära. Pratat. Och det är ju det att när man ger, så får man tillbaka, och då vill man ge mer. Att så enkelt kan vara så svårt ibland.

Igår norpade vi en utesittarkväll på altanen. Bara att passa på när väder ges.

På onsdag börjar skolorna igen. Tänk. Sexan och åttan. Tiden har går så fort även om det också känns som den både står stilla och baklänges ibland.



Bra. Alldeles för bra.

Tog cykeln till jobb imorse. Med en känsla av beslutsamhet. Produktiv på jobbet idag. Riktigt handlingskraftig och praktiskt behjälplig och tydligt pedagogisk. För bra. Det vet jag. Men inte så att det blir spretigt eller osammanhängande.

Hälsade min fina vän och kollega efter jobb. Hörde munnen börja prata. Bytte kloklippning mot lite Tramadol. Orkar inte med det onda. Framförallt inte bra dagar. När jag mår bra i huvudet vill jag må bra i kroppen. Vara i synk. Inte ha nåt jäkla handikapp. Sedan sommarens föreställningar på scen så har den inte återställt sig. Mycket värk, och en ledstelhet som är handikappade.
Väl medveten om att jag självmedicinerar. Absolut inga tokiga doser.
Nåväl. Läkartid i slutet på månaden, en sista kraftansträngning för att få ihop detta med trötthet och ledvärk. Kan bara misstänka, att jag aldrig kommer att få nåt annat svar än den konstaterade artrosen.
Idag kom en ny burk Glukosamin hem. Värken har blivit otroligt mycket sämre sedan min burk tog slut för …

Varning⚠️

Idag har irritationen grott i mig. Mest kring saker som att huset ser ut som ett slagfält, efter emballage från inköp, ny kattunge (spontanköp i förrgår) som inte fått störas av dammsugaren, barnen som sprätt saker överallt, maken som rotat i alla eluttag, projekt som inte analyserats och startats men inte slutförts för att saker fattas eller behöver kompletteras. Ja. Små skitsaker, som blir så oändligt stora för mig, och känslan av att explodera och tappa kontrollen blir så verklig att det snurrar i min hjärna så att överkroppen dras uppåt medan benen blir för tunga och inte orkar gå.

Kom till jobb, panik och kallsvett inlåst på mitt kontor.
Psykakut? Skulle behöva bara rasa. Inte dö. Men braka ihop.
Och så det där dådå, med PMS. Det kan luras jättemycket.
Det fick bli en Sobril och en Quetiapin. Hoppas bara jag orkar hålla mig orienterad. Alternativet är att sitta och gunga i ett hörn, och det hade heller inte sett så snyggt ut.
Jag har ett besök om tio minuter, men det klarar jag.

Såpass svänger det när det svänger.

För fem dagar kunde jag mer eller mindre lämnat honom. På riktigt helt färdig med honom.
Idag vill jag sälja honom.
Men aldrig aldrig aldrig vara utan honom. Och då vet jag att jag är hemma igen, och det andra var ljug, och jag måste memorera det, att ha med mig till nästa sväng.
För jag vet att såhär kommer det vara om och om och om igen. Kanske livet ut.
❤️.




Borderline sa hon

Emotionellt instabil personlighetsstörning.
Va? Borderline?
Hm. Men jag är ju inte som dem? Jag är väl ingen emofjortis? Jag skriker inte och bär mig åt, hittar inte på drama eller ragglar runt på fyllan och bölar. Jag har stadiga relationer och ordnade sociala förhållanden. Jag kan ju behärska mig!? Jag är ju i kontroll!?

Men precis så.
Jag uppfyller diagnosen på i princip alla punkten enligt DSM IV och ICD -10. Men inte på punkterna om slarvigt uttryckt handlar om bristande självbehärskning.
Jag behärskar mig så bra att tänderna bokstavligen spruckit på mig. Så bra är jag på att bra ihop.
Kriget är inuti mig. Emot bor där inne. Och hon skriker och gapar och svär mot sig själv därinne.
Jag skötte allt det där på insidan. Bakom kulisserna. I skolan var jag hyperfokuserad. Jag stod alltid på scen och med det fick jag stämpeln som våglig, lyckad och driven.
Jag har alltid tejpat mina egna självskador med undantag för någon gång, då jag fått sy.
Mina intoxer har jag gjort hemma, …

Så träffade jag dig

Den kvällen började det vibrera i mig. När dina ögon svarade på mina leenden. När de andra sa att du kollade på mig. När vi inte fick nog av att titta.
Glöm all sprit, allt tjack, alla opiater... detta lösta naturen. Dopamin, Serotonin, Adrenalin och Endorfiner. Ja. Herregud så påtänd har jag aldrig varit. Så kom du in i mitt liv. Alldeles för lång, arbetarkläder, långhårig och lite lite... blyg.

Vi hade spelning. Och det var när alla i bandet stod på led för att klämma mig på tuttarna, och du stod sist, och valde att inte klämma "Vi tar det sen".
Där hade du mig. Precis då.

Jag ifrågasatte inte mig själv med moraliska pekpinnar. Jag levde ju med en kille sedan sju år tillbaka. En fin kille. Vi trivdes bra ihop. Men du. Du kom med nåt annat. Som väckte fysiska reaktioner som ingen annan kunnat väcka. Som jag inte ens trodde var sant. Sånt som var hittepå i böcker och filmer. Jag darrade inombords, och knäna var mjuka. Det gick inte att värja sig från.

Jag hade trampat fe…

Landar

Sådär. Så har det liksom landat.
Jag måste måste måste komma ihåg att all stress är triggande. Inte bara negativ stress, utan även kul stress kan rucka om tillvaron. Som om hjärnan bara kan bearbeta ett visst antal intryck om dagen. Och om man övertrasserar dem, så blir det som när man handlar med sms-lån. Fet dröjsmålsränta, som gör att påläggskostnaderna blir större än själva huvudskulden. Då räknat i energi och ångest.
Jag har tackat nej till kul och storstadsäventyr i dagarna tre, och så även idag. Har åtminstone hittat en avbetalningsplan som funkar. Lugn och ro. Lyssna inåt. Våga vara tråkig, för du blir så mycket roligare då, på sikt
Vi tar med hunden till hembygdsparken. Lite barnskrik klarar jag av. Det är ändå inringat av stillheten från skog och hav. Så då finns en plan B. Jag har till och med sminkat mig lite, och tagit på klänningen som jag vet att han tycker om.
Bara att vara med familjen. Vara hemma. Haft prat med maken. Sånt får mitt splittrade livspussel att gå iho…

Stillestånd

Jag är så tanketrög. Men det är inte tyst i mitt huvud. Morbida tankar. Hamnar lätt på reportage om lik, död, olyckor och lidande. Måste påminna mig om att titta på bra saker. Sånt som är rent och luktar gott.
Känner likgiltighet. Det är nog värre än att sörja och vara ledsen. Men så kommer ångesten emellanåt och sköljer omkull mig.

Orkar inte följa med på events.
Längtar efter opiater. För då blir det så lugnt och stilla och trivsamt.
Har glömt bort ERGT-n. Måste påminna mig. Men där utgår allt från självskadande.
Jag he inte så mycket tankar om att självskada. Mer om att bara sluta vilja dö.



Samtidigt.

En dag som igår. Trötthet. Sällskap. Harmonisk. Glad. Rastlös. Ångestfylld. Förtvivlad. Frenetisk sjungande och inspelningar i ångestlindrande syfte. Hyperkänsligt luktsinne. Nervös.
Gott sällskap på kvällen. Vem hjälper barnen att prata om mitt labila tillstånd. Om jag dör, kommer de att kunna utvecklas till självförsörjande och självgående personer?
Maten smakade inte, trots allt gott som serverades. En gammal stukning i en fot började bulta. Kroppen bultade. Men ändå nervöst surfande på mobilen efter en parfym som inte är allt för tung. Vem av oss kommer att dö först? Kommer livet att ha nån annan mening än att inte svika barnen?
Vid sänggåendet tog jag slut. Så tog jag det där krafttaget för att starta en behövlig diskussion. Om oss. Jag var inte bara ledsen, utan också lite arg och besviken. Men det var ett bra samtal. Trögt men bra. Idag är jag mer i kontakt, och tankarna flyger inte runt i samma fart längre. Det är skillnad på centrifug och fart.
Vad händer om terroristerna …

Efter gymnasiet och universitetet

När gymnasiet slutade var jag i en ganska glad period. Jag vet att när jag tog studenten så fick jag lämna en kjol för utläggning av ett innerfoder. Kommande höst vägde jag 11 kilo mindre. Med facit i hand, en hypoman period.
Sommaren var äventyr, roadtrips, rock'n'roll, vitt sött vin, visa brösten, tjo tjim. Hösten som kom spenderade jag som musiklärarassistent. Förkovrade mig i denna roll. Ledde en musikalklass. Levererade. Var oövervinnerlig. Och borderlineotrogen mot pojkvännen. Rökiga replokaler, tjack, tjänster och gentjänster.
Min första tjackavtändning i flickrummet.
Jag var i kontroll.
Började min socionomutbildning. I flow. Ibland påtänd. Pratade. Argumenterade. Ifrågasatte. Flyttade hemifrån tillsammans med killen. Fin lägenhet. Skaffade katt. Efter en termin dalade jag. Började självskada igen. Parallellt med föreläsningar. Inget var viktigt. Inget var roligt. Men jag visste inte vad annat jag skulle göra än att rätta mig i det led jag ställt mig i. Livet blev …

.

Jag väntar på att han ska prata. Men kan nog vänta till jag dör.
Och hur säger man till nån, att här tar vägen slut? Och hur säger man till nån, att hjärtat längtar ut?



Hittepå

Jag tänker ofta när vi ska iväg att jag inbillar mig min ångest. Att jag själv hittat på att jag inte gillar att åka båt, eller att jag tycker omkörningsfilen är en upplevelse där jag förbereder mig för att dö. Att jag får panik av trängsel i offentliga rum. Det kanske bara är hittepå? Om jag låtsas att de inte finns, så har jag inga ångestproblem. Så jag kör. Köttar. Semestrar.
I semesterfirartider vill man ju vara som alla andra, och haka runt i trängseln. För det är så jag ser det. Att semestra är att trängas, och zickzacka sig genom folkmassor, köer, bråkiga barn, äckliga toaletter och saker som man inte fattar. Det är planering mellan full rulle och Quetiapin.

Jag betraktar människor på håll, och undrar om de också gör sitt yttersta att inte börja gråta mitt i nöjesparken. Om de också känner att semestra är att tömma både sitt batteri och sin powerbank, och funderar över hur den mentala avbetalningsplanen ska se ut framöver. Och hur gamla de ska bli, och hur fort tiden går och v…