torsdag 31 augusti 2017

Barnen

Alla gånger jag inte orkade vyssa er gonatt. Alla cd-skivor jag satte igång istället för att närvara. Alla frukostar ni fått äta själva. Det där jag inte gjorde. Tålamodet som tröt. Arga ord och kanske lite för hårda tag i era armar när ni trixande och trotsade i hallen på morgnarna. Jag minns det så iallafall. För att orken var slut. Så ska inte en mamma göra. Jag kämpade alltid, för att ändå bara åstadkomma det näst bästa, och jag brottades med skammen över att inte räcka till. Kompromisser. För den där jävla jävla jävla orkeslöshetens skull.
Små förvirrade ögon som tittar på mig, i det risigaste tillståndet. "Jag ska bara vila mig en stund". Nej. Så små barn ska ha en mamma som kan bryta sin rygg och ändå orka närvara. En mamma ska vara ett lejon. "Mamma ska till sjukhuset, men var inte rädda, jag kommer ju hem igen, och ni får hälsa på så mycket ni vill, och jag har ju mobilen".

Tanken på att om ni inte haft en såpass närvarande pappa, som alltid kompenserat för mina brister, ja den är riktigt obehaglig. Då hade ni inte kunnat bli de där två trygga och starka individer som ni är. Han har varit så mycket pappa som en pappa någonsin kan bli.
Jag får leva med ovissheten om hur mycket min sjukdom har skadat er. Ibland tänker jag att det kanske inte är sjukdom, utan ren ondska. Jag kanske bara är en ond person, som inte ens försökte. Fast den tanken kan jag inte stå ut med, så jag försöker förvränga det till att jag på nåt sätt gjort så gott jag kunnat. Men aldrig uppnått en godtagbar standard.

Nu är ni så stora 12 och 14. Och inte i behov av den där direkta omsorgen. Vilket jag på något vis är tacksam över. För då behöver jag inte våndas, och ni behöver inte lida för mina tillkortakommanden. Ja. Jag går inte upp på ovanvåningen om där inte är städat. För jag vill inte gräla på er.

Jag kan bidra med min tid, och mina öron och mitt hjärta är alltid till ert förfogande. Pussar och kramar och små sms. Det är jag ganska så trygg med.
Men jag kommer alltid bära på en oändlig ångest för att jag orsakat er skada. Om det jag kompenserar för nu, någonsin kan täcka upp det jag inte gjorde.

Ni är det det bästa av mig.
Något rätt gjorde jag iallafall.


onsdag 30 augusti 2017

Inget jobb idag.

Övervarv igår.
Hemma idag.

Jag försöker komma underfund med varför jag inte hittar balansen.
Men svaret lyser med sin frånvaro.

tisdag 29 augusti 2017

Om sjukhus

Inatt hade jag en av de där hetsiga drömmarna om psykakuten, och att jag bara måste då skrika, men att jag träffar bekanta ansikten där. Det är alltid mycket folk och väldigt trångt, och man vet inte vilka som ska till psyk. Slitet sjukhus från kanske 60-talet. Grönt.
Jag vet att om jag bara får träffa en läkare. Om jag bara får skrika. Om de säger att se lägger in mig. Då får jag ro.
Men jag vaknar alltid innan jag ens träffar läkaren. Och så följer den där ångesten med mig under dagen som en klibbig hinna över mig.
Jag vet inte om jag behöver en inläggning. Det känns så stort och dramatiskt och så flera steg bakåt. Men ibland längtar jag till att bara få guppa i en kravlös tillvaro, så att jag kunde samla ihop mig igen.
Innan jag gör nåt dumt.

Men krass verklighet är att psyk tar inte in mig om jag inte hittar på nåt dumt. Och hitta på nåt dumt bara för att bli inlagd är ju dumt.

Hur kunde det vända såhär fort?

Samlar mig.
Proppar i mig antipsykotika. Och hoppas det dämpar hjärnan och att jag orkar jobba imorgon.

måndag 28 augusti 2017

?

Ska det alltid kännas som att känslorna är flera nummer för stora, och att det lilla barnet i mig aldrig kommer att växa ifatt dem?
Känns det såhär för andra?

Det är ju inte såhär alltid.
I vardagens tempo, hinner jag oftast inte tänka. Och inte känna.
Men när det blir stilla faller det över mig.





söndag 27 augusti 2017

Rastlöshet. Föräldraskapet. Ångest.

Jag har haft så mycket känslor idag.
Surrande energi har snurrat i mig i snart en vecka.
I fredags märkte jag att jag pladdrade för mycket med mina kollegor. Jag kände mig lätt om benen. Och så får jag den där känslan av rastlösa ben när jag går och lägger mig. Inte restless legs i klinisk bemärkelse. Men sådär så att benen rör sig ofrivilligt, utan att den fått signal från hjärnan.

Igår chokerade jag maken och sa att vi var tvungna att hitta på nåt. Hade tankarna på att fiska. Men vädret var åskkvalmigt. Så det sket sig. Kidsen hade egna projekt, så vi drog iväg.
Hade en sån dag där jag inte allt var vän med kroppen. Och hade lätt sinne i garderoben. Provade allt. Men kände mig bara obekväm. Detta har jag lärt mig hantera och maken kan drillen. Men fan vad det stör.
Vi åkte en sväng på en bil/mat/hantverksmässa. Mötte upp vänner och strosade. Höll handen. Och skrattade.
Käkade skräpmat. Handlade.
Sen landade vi hemma hos kidsen igen.
Maken fixade med grillen, och jag sjöng in några låtar, och slipade lite på dotterns rum.

Vid maten hade dottern sitt (snart traditionella) sammanbrott. Maten passade inte, vi andra drog skämt som hon inte tyckte om, och så började hon gråta för att maken rakat av sitt hår och sparat en töntig tofs på huvudet, sådär på glött bara.
Jag fick sinne. Gick ut i vardagsrummet och åt. Av den vansinnigt goda maten, framförallt svampsåsen som maken tillagat. Men kunde inte njuta av maten för att det kokade i mig detta med dotterns trista attityd.
Tror det tog henne hårt att jag gick iväg från måltiden. När det hade gått lite lagom tid så pratade vi en stund. Och jag vet och förstår att hon har det tufft och ofta känner sig ledsen. Högpresterande, omtyckt, kille, hormoner för endometrios OCH tonårshormoner. Så vi pratade strategier till hur man kan må bättre. Bl a en hel del restriktioner med medimoduler. Och avinstallera aviseringar, ljud, symbolbrickor och burr på mobilen. Jag trodde trodde att hon skulle vägra ta sig till detta. Men hon tog mig på orden där.
Med med en stygn av sorg i mig fick jag sen dra mig undan och gråta en skvätt.
Så jobbigt att inte kunna hjälpa. Så jobbigt att inte ingripa och lösa deras ångest åt dem. Blir det inte bättre nu så måste vi söka hjälp, och göra nån form av bedömning kring henne. Ibland har vi tänkt att hon har nån form av autistisk personlighet. Sen så börjar hon tappa vikt. Hon har gått ner en hel klädstorlek på ett år. Och vi har fått köpa behå i en storlek minsta. Ja. Vad ska man göra egentligen?
Hoppas på att det bara går över. Eller larma? Gör jag en höna av en fjäder? Stigmatiserar jag henne?
Vi får se. Mindre mobil och sociala medier iallafall. Det mår alla bra av.
Sen gick vi ett kvarter hemifrån och hade altanhäng med våra närakära. Det blev alkohol och varm jacuzzi. Smått på pikkalurven blev jag. Förbi ångesten ett tag. Lite fnitter på vägen hem. När barnen installerat sig på sina rum, så duschade vi och fnirrade och hade lite action under täcket.
Vet inte om det var så bra eller dåligt.

Idag vaknade jag i hyfsad tid. Dottern skulle skjutsas till killen, och sonen hade fotbollsmatch.
Jag valde att stanna hemma.
Kom ut en lååång runda med hunden. Lire vemodigt att se åkrarna som skördats, hö som ligger rullat och väntar på att bli inkört. Majsen står hög. Och skogen är mörkgrön och vid ån luktar det jord och jordmull. Hela tiden tänkte hjärnan. Av sig själv. Allt mellan himmel och jord. På alla mil av ångest som jag gått här. Hur jag gick ner 27 kilo på åtta månader. Och alla jävla dumheter som kom med detta. Jg gick gick gick. Och tillslut sprang sprang sprang jag. Alltid. På väg. Nånstans.
Sen kraschade jag. Men jag vet inte om jag nånsin återhämtat mig.

När jag var gräsänka, så pulade jag med projekt. Tog fram en gammal retromikrofon och sjöng in ett par låtar med den. Krypångest började pirra, rusa, flyga och exploderade i mitt bröst. Tog mina Sobril lite i senaste laget. Hittade en avbitare och knep sönder en rakhyvel och ljög alla lögner för att övertala mig själv att det skulle vara en bra idé. Men nä. Icke.

Sen målning. En ny teknik med flytakryl. Mycket mer konstruktivt än rakbladet. Och efter ett tag försvann tankarna in i målningen och när jag var klar hade Sobrilen kickat in. Summan av det hela; godkänt.





torsdag 24 augusti 2017

Snurra min jord igen.

Åter en dag i produktionens tecken. Handlingskraft i mina möten idag. Gott driv. Min chef sa -Du pratar fort. Och. Japp. Så sant.
Parallellt med jobbet idag, hade jag en av mina finaste vänner på luren, för att hon behövt ventilera att hon upptäckt att hennes (snart vuxna) dotter, mår riktigt dåligt. Då hamnar jag i kläm, mellan väninna, medmänniska och professionell. Det gör nåt med mig, och fastän jag slutade jobba för mer än åtta timmar sen, så känns jobbet jättenära och hjärnan snurrar trots Quetiapin och en Sobril nu på kvällskvisten. I vanliga fall är jag schack matt efter kvällsmaten, men ikväll gick jag ut med hunden och gick mycket längre än vad jag planerat från början, och när jag mötte andra hundförare började jag konversera. Sådär osammanhängande. Sådär så att jag ser (eller tycker) att de tycker att jag är ett ufo. Vilket gör att jag pratar ännu mer. Hjärnan tänker "sluta för fan", men munnen fortsätter pratet.

Och nu ligger jag här med hjärnsnurr, tankerus och restless legs.

Ändå mår jag bra.
Lite för bra.
Eller. Egentligen rätt så jobbigt.



onsdag 23 augusti 2017

?

Frågan är om den bipoläres lidande är större än gemene mans, eller om den bara är av klenare virke...



tisdag 22 augusti 2017

Arbetsprestationer och tolv.

Det har känts bra idag. Riktigt bra på jobbet. Har på två veckor fått två värmande sms från två olika brukare. Och jag har skördat frukt av MI-arbete, där en person tagit sig ur ett destruktivt leverne. Det gör mig glad. Inte så mycket själva smickret (jo det med), utan att se arbetsprocessen och "utvärdering" av insatserna.

Min son fyller tolv år idag. Vilket ändå är viktigare än arbetsprestationer. Tänk. Att varje gång de fyller år så fattar man inte var tiden tar vägen. Varje födelsedag så ler jag åt hur de växer och hur fina de är. Och med det kommer ångesten för de där svarta åren när jag mådde som värst och hade klippkort på låst avdelning. Låg inne typ fyra gånger under tre fyra års tid.
Senaste gången var den 17:e oktober 2014. Skulle ta min nattmedicin, men tömde all Zolpidem, Propavan och Theralen som jag hade. Jag vet att jag inte tänkte att jag skulle dö, utan bara ville sova för alltid (vad är skillnaden?). Så arg jag var när jag vaknade. Jag tror det tog mig två eller tre dagar ut och in ur sömnkoma, när jag tog det där krafttaget att bli inkörd till psyk. Nesan, skammen. Skammen skammen skammen. Och all ilska från mina nära. Så mycket ångest att lindra hos dem. Men vem tog hand om mig? Så. Vad gjorde jag egentligen mot mina barn. Hur mycket kommer de ihåg, och hur mycket har detta skadat dem? Har det skadat dem alls? Kan de någonsin bli hela, rediga personer som kan bli självständiga självförsörjande människor en dag?
Båda mina barn är välskapta, vackra, omtyckta, för sig fint bland folk, presterar bra och högt i skola (stipendium i matematik för bästa matteelev). Lycka och stolthet i mig som förälder. För oss som föräldrar. Men också rädsla för att de ska tro att självförtroende kommer ur prestation. Rädsla för att de ska få dåligt självförtroende. Ta skit för att göra andra nöjda. Och bli överfallna, misshandlade, knivskurna, gruppvåldtagna och utsatta för råhet. Likabra jag uppfostrade dem med hot och våld, så jag lärde dem att ta för sig.
Hur fan ska man rusta dem för att klara sig i denna hjärtlösa, råa, sönderstrålade, avtrubbade och miljöförstörda värld?
Tanken på detta är det som ger mig mest ångest av allt. Mig själv får det gärna hända något med. Men Gud nåde den som skadar mina barn. Där är ångest i det. En ångest som river alla murar och fördämningar. Som bränns så mycket att jag blir iskall.
Så snurrar det igång. Om de dör från mig? Om min make dör ifrån mig? Efterlevnadsskydd och ekonomi? Ska det bli krig snart? Hur fort tar ryssen svensken egentligen? Jag borde gå ut med hunden oftare. Måste rensa den där garderoben, och köpa en ny klotång. Nya katten måste försäkras och hur kommer det sig att jag och min man har så lite pengar att röra oss med efter räkningar? Klarar vi oss ekonomiskt om en av oss dör? Hur lever man utan sin livs kärlek? Att utsätta dem för den sorgen att förlora en nära i självmord tänker jag.

Min hjärna. Inte en tyst stund.

Ikväll grät jag tårar. Stora, sköna tysta tårar.





måndag 21 augusti 2017

Ett hammarslag i huvudet.

Nä. Jag tänker inte för mycket.
Jag hade ångesten med mig redan på småtimmarna. Med drömmar där jag letade och letade och om igen och tider att passa och saker som uppehöll mig och orgasmer som väckte mig (ja du läste rätt).
Sen känslan av att inte kunna vakna. Larm som gick på snooze, och in och ut i sömn, där jag bara ville vakna.
Det kändes som om tiden gick så fort och som att jag skulle försova mig.
Men det gjorde jag inte. Det gör jag aldrig när det är så.
Sen har den puttrat i mig. Den den där brännande känslan bakom bröstbenet och nere i magen. För att nu brinna som helveteseld. Och nä. Jag har inte kommit till jobbet. Vilket såklart ger mer ångest. Din klene fan, skyll dig själv. Försöker resonera. Försöker acceptera att det bara är hjärnan som spelar spratt med mig. Att det blir bättre, om inte snart, så kanske imorgon.
Försöker tänka ERGT, för mina självskadetankar. Men kan inte komma på känslan. Tankarna ja. Men inte känslan. Rädsla? Sorg? Något ditåt. Tomhet. Ja. Längtan. Om jag lämnar sängen nu så gör jag nåt dumt.
Borde kanske ringa nån? Men vad säger man? "Hej, jag vill dö idag?" Nä. Det bara skrämmer folk, och så måste jag ta hand om deras ångest. Då blir det dubbel ångest. Du har dig själv att skylla. Sluta ljug för andra, och sluta ljug för dig själv .

Har skickat maken att plocka ut Sobril till mig. Orutinerad att inte ha dem hemma.
Kunde kanske tagit hunden och promenerat ner till byn och hämtat dem själv? Men. Nä. Undanflykterna haglar. Det är så varmt och klibbigt ute. Tänk om nån från jobbet ser mig, när jag ringt och sjukat mig. Orkar inte. Tänk om himlen ramlar ner?
Har erbjudande om kaffekompis. Men orkar inte vara med någon. Känns lättare att odla min ångest utan någon som kan ändra min syn på tillvaron. Låt mig ha min ångest ifred.
Skulle kunna städa. Men orkar inte.

Just nu orkar jag inte mer.
Just nu kunde blod kanske vara lösningen.
Just nu är alla strategier för ansträngande att ta sig an.
Just nu är jag trött på gamla mönster.
Just nu är jag trött på mig själv.

Just nu.
Håll ut. Det går över.


lördag 19 augusti 2017

Bromssträcka

En uppvarvad period verkar vara till ända. Inte för att det stör mig, men såklart förstår jag att risken är överhängande för att det inte bara planar ur, utan även dippar, och det är smolk i bägaren. Även om det är sen. Inte nu. Och vi kan inte sia om framtiden.

Råd till mig själv nu:
-Måttlighet med musik i lurar.
-Måttlighet med inspelning av låtar.
-Tänka på urvalet av musik, att det inte blir deppgröt, och flashbacksmusik.
-Ut och gå mer. Du har en hund. Så inga ursäkter. Bättre mass dig ut på en tiominutersrunda än ingen runda alls.
-Frukost, lunch och kvällsmat. Två mellanmål.
-Sova! Var noga med kvällsmedinen. Använd både Quetiapin och Zolpidem. Lägg dig kring 21.30.
-Mål; ta dig till jobbet varje dag, även om det innebär att du bara sticker in näsan och vänder i dörren.
-Surfbevakning på mobilen.
-Utmaning; se en film utan avbrott för "att-göra-listor". Viktiga saker kommer du att komma ihåg vid annat tillfälle.

Läs och lär av tidigare erfarenheter.


torsdag 17 augusti 2017

Dom där terrordåden.

Ja. Terrordåd.
Det gör nåt med mig. Det gör mig ledsen och trött och skräckslagen. Det gör det väl med de flesta människor som besitter empati. Såklart. Det är ju så de jobbar de där terroristerna. Terror ska skapa skräck och oro. Men här blir det extra gas för människor med bipolär sjukdom och panikångest.
När det skedde i Stockholm, nådde det sin kulmen, och utlöste en lång period av fruktansvärd ångestladdad depression. Det är otroligt svårt att hantera ångest, som inte kommer inifrån. Det går inte. Funkar inte med de verktyg jag fått under år av terapi. Utan jag får helt enkelt kapsla in mig och krympa mitt perspektiv, och förlita mig på att kärleken övervinner allt och tillsammans är vi starka -klyschor.

Så var det dags för Barcelona idag. (Jag tackar för pausen där ett tag).
Jävla avskum till människor. Terrorister. Mänsklighetens löss är vad det är. Och ja. Och jävla religion och fanatism.
Jävla män.
Kände att isklumpen i magen inte infann sig lika hårt som i våras. Jag tänkte att 12 döda och 50 skadade inte är så många. Det kunde varit värre. Och Aftonbladet förstorar allting. Hm. Snacka om försvarsmurar. Har jag blivit avtrubbad? Eller fungerar mina strategier, och bromsar rädslan?
Jag kan ju inte göra något åt terrorismen. Jag kan inte göra något åt världsläget, och om det blir krig, och vi måste fly, och om världen går under. Och att människor som jag älskar kan/ska dö. Jag kan inte göra något. Jag har ingen kontroll. Det är utanför min makt.
Så jag måste luta mig tillbaka. Leva nu nu nu. Inte tänka så mycket på katastrofer och vad som kan hända sen och i framtiden. Men mest av allt njuta av det liv jag har och all kärlek omkring mig. Och känna tacksamhet över att jag har äran att ha i-landsproblem.

Idag är det också tre år sedan Pärlan gick bort.
Pratade om det där idag, med att ta med sig jobbet hem. Jag kommer aldrig göra det mer. Jag tog med mig Pärlan. Det gav mig en livs -och arbetserfarenhet som jag är så tacksam för. Men. Det var som att förlora ett barn. En lillasyster. Att ta en människa till sig på det viset. Introducera för familjen. Följa tonårsproblem, och sen cancern. Den jävla cancern. Det är också terror, som skoningslöst ger sig på barn och unga. Alla. Ingen är förskonad.
Det är ett lotteri det där livet.

Och vi ska hålla hårt i de dagar vi får.






onsdag 16 augusti 2017

Piller och dåligt samvete.

Lättad från smärta. Dåligt samvete för piller. Vet alltför väl om effekten de har på mitt mående. Blir också arg för att jag inte kan må såhär annars. Tyst i hjärnan och ro i kroppen. I och för sig vet jag inte hur mycket smärtan i sig påverkar mitt mående. Kanske det är lättnaden i kroppen, känslan av att kunna vara fysisk, promenera och cykla utan smärtan som motståndare.
Jag ältar och ältar detta med Tramadolet.
De är ju faktiskt utskrivna för smärta. 20 st tabletter med en månads intervall, och jag håller mina doser.
Men ändå. Säg den substans som jag inte doserat i destruktiva mängder. Så även har jag spenderar dagar i opiatdimma. Allt för att slippa känna. Beroendedemonerna som väser runt mig. Smyger som hyenor som väntar ut sitt offer. Matmonstret som hejar på när min aptit dämpas, och jag kan äta mindre och känna mig mindre plufsig. Knarkarmonstret som försöker övertyga mig "en gång är väl inte så farligt", "bara en gång till", "detta är sista gången". Jag vet att det är självdestruktiva röster. Men de skrämmer mig inte så mycket.
Och i min ambivalens, så uthärdar jag många smärta fler dagar än de jag väljer att smärtlindra. Men som sagt. Smärtlindringen är inte bara fysisk. Den är mental också.
Tänk om jag inte är ett offer. Utan i själva verket ett lejon, som kan riva en hyena i en handvändning. Men så höga tankar får man inte ha om sig själv? Väl?

Och så undrar jag. Är detta förnekelse? Bortförklaringar för att få fly verkligheten en stund? Eller bara ett jäkla dilemma, där pest måste vägas mot kolera, eller jantejävlen som säger att jag inte förtjänar att må bra? Att sådana som jag inte ska gnälla, utan att lite smärta tillhör livet?

lördag 12 augusti 2017

Stillhet

Spontant tog jag, maken och sonen med oss hund, fiskespön och engångsgrill, och gick ner till ån och metade. Sensommarvärme, stillhet och ro. Skogsluft och emellanåt regn. Men det gjorde inget.


Det har varit några sådana dagar nu. Där jag och mannen mötts i små vardagliga sysslor, och det har känts hemma. Så som det ska kännas. Legat nära. Pratat. Och det är ju det att när man ger, så får man tillbaka, och då vill man ge mer. Att så enkelt kan vara så svårt ibland.

Igår norpade vi en utesittarkväll på altanen. Bara att passa på när väder ges.

På onsdag börjar skolorna igen. Tänk. Sexan och åttan. Tiden har går så fort även om det också känns som den både står stilla och baklänges ibland.



torsdag 10 augusti 2017

Bra. Alldeles för bra.

Tog cykeln till jobb imorse. Med en känsla av beslutsamhet. Produktiv på jobbet idag. Riktigt handlingskraftig och praktiskt behjälplig och tydligt pedagogisk. För bra. Det vet jag. Men inte så att det blir spretigt eller osammanhängande.

Hälsade min fina vän och kollega efter jobb. Hörde munnen börja prata. Bytte kloklippning mot lite Tramadol. Orkar inte med det onda. Framförallt inte bra dagar. När jag mår bra i huvudet vill jag må bra i kroppen. Vara i synk. Inte ha nåt jäkla handikapp. Sedan sommarens föreställningar på scen så har den inte återställt sig. Mycket värk, och en ledstelhet som är handikappade.
Väl medveten om att jag självmedicinerar. Absolut inga tokiga doser.
Nåväl. Läkartid i slutet på månaden, en sista kraftansträngning för att få ihop detta med trötthet och ledvärk. Kan bara misstänka, att jag aldrig kommer att få nåt annat svar än den konstaterade artrosen.
Idag kom en ny burk Glukosamin hem. Värken har blivit otroligt mycket sämre sedan min burk tog slut för sisådär tre veckor sen. Så jag får väl anta att de hjälpt. Förra burken var på 120 piller. Den nya är 360. Så det täcker nästan ett år.

Var går gränsen mellan bipolär/fibromyalgi/kroniskt trötthetssyndrom då egentligen? Vilket är det ena som ger det andra?
Jo smärtan har kommit senare. Mycket senare. Den har funnits länge. Kanske tio tolv år, men de senaste tre åren eskalerat så att jag tappar andan när jag tänker på det.
Vissa dagar är det ett maraton att tvätta håret.
Jag har bra kondition. Gott flås. Men känner mig så muskelsvag.
Och jag vet jag vet jag veeeet att jag borde och måste gå ner i vikt. Nära tresiffrigt till 167 cm, vippar på gränsen till farligt, och man behöver inte vara läkare för att förstå att det inte underlättar för smärtan.
Jag har provat komma igång med träning, men fysisk aktivitet ger vansinnig värk. Tar jag ut mig fysiskt så måste jag ta värkmedicin för att kunna sova på natten. Först trodde jag att det var övergående. Men jag har inte kunnat överbrygga detta på tre år. Varken promenad, dans eller simning gör skillnad. Att jogga skulle jag inte våga.
Ja. Alltså. Jag rör mig. Men kommer inte igång med så mycket motion att det ger mig viktnedgång.
Försöker balansera matintaget. Har inte haft några direkta hetsätningar de senare åren. Men vet om att om jag börjar kontrollera min mat, så slår en sund viktnedgång snabbt över till fixering/ ätstörning/hypomani. Pest kolera pest kolera.

Så. Övervikt och smärta. Träning ger mer smärta. Jag blir passiv. Mer övervikt.
Och där kommer Tramadolet in igen. Med en låg dos Tramadol mår jag sådär lite lagom illa, och slipper sug efter dålig mar och godis. Och därför kan jag hålla vikten stilla. Men jag förstår hur illa det klingar att den taktiken skulle hålla på sikt.
Så. Det blir att ta upp med läkaren. Om vi klickar.

Jag mår alltså ganska bra. Men kan inte sova.
Smärtan är borta. Hjärnsnurret finns där men det är liksom ljudlöst. Det är ert behagligt tillstånd.



tisdag 8 augusti 2017

Varning⚠️

Idag har irritationen grott i mig. Mest kring saker som att huset ser ut som ett slagfält, efter emballage från inköp, ny kattunge (spontanköp i förrgår) som inte fått störas av dammsugaren, barnen som sprätt saker överallt, maken som rotat i alla eluttag, projekt som inte analyserats och startats men inte slutförts för att saker fattas eller behöver kompletteras. Ja. Små skitsaker, som blir så oändligt stora för mig, och känslan av att explodera och tappa kontrollen blir så verklig att det snurrar i min hjärna så att överkroppen dras uppåt medan benen blir för tunga och inte orkar gå.

Kom till jobb, panik och kallsvett inlåst på mitt kontor.
Psykakut? Skulle behöva bara rasa. Inte dö. Men braka ihop.
Och så det där dådå, med PMS. Det kan luras jättemycket.
Det fick bli en Sobril och en Quetiapin. Hoppas bara jag orkar hålla mig orienterad. Alternativet är att sitta och gunga i ett hörn, och det hade heller inte sett så snyggt ut.
Jag har ett besök om tio minuter, men det klarar jag.
Har ett större besök vid tre, tillsammans med en kollega. Plan B får vara att låta henne ta det själv. Men då är premissen för mig att söka vård.
Alltså jag snurrar så jag känner mig som heliumfylld. Och det är inte på något sätt skönt. Utan bara tankerus.

måndag 7 augusti 2017

Såpass svänger det när det svänger.

För fem dagar kunde jag mer eller mindre lämnat honom. På riktigt helt färdig med honom.
Idag vill jag sälja honom.
Men aldrig aldrig aldrig vara utan honom. Och då vet jag att jag är hemma igen, och det andra var ljug, och jag måste memorera det, att ha med mig till nästa sväng.
För jag vet att såhär kommer det vara om och om och om igen. Kanske livet ut.
❤️.




Borderline sa hon

Emotionellt instabil personlighetsstörning.
Va? Borderline?
Hm. Men jag är ju inte som dem? Jag är väl ingen emofjortis? Jag skriker inte och bär mig åt, hittar inte på drama eller ragglar runt på fyllan och bölar. Jag har stadiga relationer och ordnade sociala förhållanden. Jag kan ju behärska mig!? Jag är ju i kontroll!?

Men precis så.
Jag uppfyller diagnosen på i princip alla punkten enligt DSM IV och ICD -10. Men inte på punkterna om slarvigt uttryckt handlar om bristande självbehärskning.
Jag behärskar mig så bra att tänderna bokstavligen spruckit på mig. Så bra är jag på att bra ihop.
Kriget är inuti mig. Emot bor där inne. Och hon skriker och gapar och svär mot sig själv därinne.
Jag skötte allt det där på insidan. Bakom kulisserna. I skolan var jag hyperfokuserad. Jag stod alltid på scen och med det fick jag stämpeln som våglig, lyckad och driven.
Jag har alltid tejpat mina egna självskador med undantag för någon gång, då jag fått sy.
Mina intoxer har jag gjort hemma, och sökt vård några dagar efter, när jag ältat klart skammen och ilskan över att jag överlevt.
Jag har alltid haft en kille. Tre stadiga förhållanden sedan jag var fjorton. Aldrig varit singel däremellan. Det har sett så jäkla bra ut. Men de sexuella utsvävningarna och dödandet och dissociationerna när det bara gjorde ont ont ont, skedde med andra. Bakom stängda dörrar.
Jag skötte min självdestruktivitet mycket fint.
Jag kan till och med tralla samtidigt som jag kräks med fingrarna i halsen.
Om min make inte har tid att lyssna på en härlig låt jag vill visa honom, då är han på väg att lämna mig. Det finns ingen möjlighet att han inte bara har tid.
Om han inte skulle orka ligga med mig halvett på natten en vardag, så har han nån annan. Han kan ju inte bara råka vara trött. Ja herregud vad jag fått lära mig behärskning. Och herregud vad jag utsatt den karln för.
Och jag behöver bekräftelse. Jag behöver höra att jag är älskad om och om och om igen. Fast jag vet om det måste jag ändå höra det. Man måste prata med ord. Säger jag som har rätt till tankeläser minsta kroppssignal.
Så. Lidandet är det samma. Jag 40 år, eller ett emo på 14. Kvittar. Samma.

Men störning? Personlighetsstörning? Det ordet är så svårt att ta till sig. För jag är inte störd. Jo kanske lite. Men det finns de som är värre vill jag lova.
Personlighetstyp skulle kännas bättre.
Diagnosen som kom några år senare; bipolär typ2, är inte lika stämplad.
Så frågar nån mig. Så säger jag bipolär(vilket är min primära diagnos), som Carrå med å uttrycker det i sin bok "Det stavas bipolär, och kanske en gnutta borderline".
Så är det.
Bipolär med en gnutta borderline. Och paniksyndrom.


söndag 6 augusti 2017

Så träffade jag dig

Den kvällen började det vibrera i mig. När dina ögon svarade på mina leenden. När de andra sa att du kollade på mig. När vi inte fick nog av att titta.
Glöm all sprit, allt tjack, alla opiater... detta lösta naturen. Dopamin, Serotonin, Adrenalin och Endorfiner. Ja. Herregud så påtänd har jag aldrig varit. Så kom du in i mitt liv. Alldeles för lång, arbetarkläder, långhårig och lite lite... blyg.

Vi hade spelning. Och det var när alla i bandet stod på led för att klämma mig på tuttarna, och du stod sist, och valde att inte klämma "Vi tar det sen".
Där hade du mig. Precis då.

Jag ifrågasatte inte mig själv med moraliska pekpinnar. Jag levde ju med en kille sedan sju år tillbaka. En fin kille. Vi trivdes bra ihop. Men du. Du kom med nåt annat. Som väckte fysiska reaktioner som ingen annan kunnat väcka. Som jag inte ens trodde var sant. Sånt som var hittepå i böcker och filmer. Jag darrade inombords, och knäna var mjuka. Det gick inte att värja sig från.

Jag hade trampat fel, fult och snett tidigare i min och killens förhållande. Men det hade varit naturatjönsyer som mer eller mindre betalning för droger eller uppvisningar på fyllan, och/eller omförmågan att säga stopp. Tjänster gentjänster. Rock'n'roll. Hypomana dåliga val.
Men detta... kunde det vara? ...Ja, det var det. Förälskelse! Det jag kände var förälskelse.

Bandet och artisterna delade boenden denna kväll. Vi var långt iväg. Bokningen hade blivit fel, så det saknades en sängplats. Jag skanderade högt att jag kunde dela en säng med nån. Gärna nån som hade sitt på det torra med förhållande. Och det hade du.
Så du kröp upp där till mig i loftsäng. Du låg nära och andades mot min nacke och din hand smög in innanför min tröja. Så som den fortfarande gör än idag. Du har de starkaste men mjukaste händerna jag vet.
De kommande månaderna var ett dimma. En påtänd dimma. Utan knark. Vi levde i en källarlokal på sex och cig. I två/tre veckor, medan vi redde ut begreppen med våra respektive.
Jag som aldrig tidigare egentligen avslutat nåt i mitt liv. Jag som alltid dragit, eller blivit övergiven, skulle nu göra slut med en person som jag inte slutat älska.
Det var nåt av det svåraste. Att lämna honom. Alla känslor var närvarande i mig på samma gång. Jag som en månad tidigare varit så tom. Nu var jag ett mentalt disco. Glädje, förälskelse, åtrå, sorg, skam, lycka, rädsla. Allt. Högljutt och dant.

Vi flyttade ihop från dag ett. I skrivande stund har det snart gått 18 år. Mannen i mitt liv. Min stora kärlek. Som jag kan leva outhärdliga grå stunder med. Som jag kan ha magiskt sex med. Han som kan hålla om mig när jag gråter. Han som aldrig träffat en neurotisk person, vet hur man tar sin fru till psykakuten när hon är trasig. Han som tittar med arga besvikna ögon på mig när han fått syn på självskador. Han som kan ifrågasätta Borderlinemanipulationerna. Han som jag kan skratta med så jag får ont i magen. Min bästa partypolare.
"Guuud vad ni passar bra ihop, är ni alltid så fina mot varandra?"
Ja. Oftast. Men ibland slocknar ljuset.
Så blev det även med honom.
När den första panikattacken kom ett par månader in i vår relation, då visste du inte vad du skulle göra. Där stod jag mitt i ett rum. Naken. Skakig. Och hyperventilerade. Skulle fan klara av det där jag alltid klarat själv. Men du... frågade "vad är det som händer?" och kom med din stora varma famn, alldeles lagom snabbt fram till mig. Du höll om mig och vaggade mig, och jag kunde gråta utan att kämpa mot det. Tårarna rann så du blev både blöt och snorig.

Så var livet. Jag läste min sista termin på socionomprogrammet. Var allt annat än fokuserad på studier. Fick en näsbränna när jag kuggade på en tenta. Den enda tenta jag kuggat på. Fixade till omtentan. Sen var det dags för examen. Jag hade en yrkestitel.
Ny man. Nytt jobb. Och teatern. Med dog var sex, drugs and rock'n roll-livet komplett. På ett harmoniskt sätt. Och vi festade och bjöd hem folk för varenda slant vi sparade ihop.
Så levde vi i ett par tre år. Vi levde för dagen. Men så kom dagen då jag blev gravid. Lika glad ugn som alltid, tog du mig i handen och sa att "nu gör vi detta. Livrädda var vi.

Resten av historien är inte lika fin.
Graviditeten fortlöpte väl. Men min man tog avstånd från mig, då något med graviditet och min doft gjorde att han inte var särskilt sexuellt attraherad av mig. Han föredrog att bara ligga sked. Jag kände mig så fruktansvärt övergiven. Riktigt övergiven. Hade jag förstört allt nu?
Jag kunde inte förstå hur en graviditet är en process för mannen precis som för kvinnan. Jag såg bara att nu var vi inte som förr.
Traumatisk långdragen tredygnsförlossning. En superfin flicka. Förlossningsdepression. Jag gick under, mitt i allt det där jag skulle vara så glad för. Orkade inte. Var lättirriterad, ledsen, ful och trött trött trött.
Vi försvann ifrån varann du och jag. Du gjorde vad du kunde med att arbeta heltid och ta hand om skrikbarn på natten. Därför det var det där med nätterna. Jag kunde inte somna, och jag kunde definitivt inte somna om. Hon somnade alltid så fint med sig och. Ja. Vi växelverkade i vår flickas omsorg.
Men där började du kurser och utbildning på ditt jobb. Och du träffade hon den där. Som inte var nyförlöst, rödgråten och likgiltig. Hon som inte behövde avlastning med bebissnor och blöjor. Hon som fick bli din vän... som gav dig glitter i ögonen. Vad som exakt hände mellan er bryr jag mig inte om. Men jag blev bortvald. I denna svåra stund i livet. Du valde bort mig. Jag behövde ju dig. Er fling avslutades. Men jag stötte bort dig. Gång på gång på gång. Jag var så fruktansvärt olycklig. Fast jag hade allt allt allt jag behövde. En vacker och snäll flickebebis, ekonomi, ett hus, familj, omsorg och stöd av alla.
Härifrån följde år som var ganska mörka. Jag var inne i gamla tankebanor, och det var ett nytt livspussel med att ha barn och jobba och allt. Fick lite nya kompisar. De andra försvann ju. Rock'n roll-livet funkar inte med en liten bebis, så de vännerna försvann. Men. Ja. Jag levde nog mest för att jag var tvungen. Hårt sargad av det där som hände med den där flirten som kom in och sotade ner vårt vackra. Mest för att du var den, som för första och enda gången i mitt liv, fått mig känna mig utvald, och inte var rädd för att bli lämnad. Där satt jag med en uttöjd mammakropp och fylld med så mycket rädsla att bli lämnad så att jag förvandlades till en markatta. Jag var så arg. Jag såg svart och blixtrar. Jag såg saker krypa på väggarna. Jag gick sönder. Jag kastade saker. Jag skog i skåp. Jag svor alla hemskheter min mun kunde formulera. Och flera års vilande från självdestruktivitet tog en ny vändning.

Men. Ja. Vi slet och trätte och landade igen. Så är det ju. Vi blev överraskande gravida en gång till. Rädda och osäkra på hur, men abort var inget att tänka på för oss. Denna gång hade vi koll på det där med hur sexet skulle komma att bli. Mer sparsamt. Jag förväntade mig att hamna i det där mörket igen.
Men denna graviditet flöt på väl, och förlossningen gick enligt skolboken, och ut kom en förnöjd liten gosse. Med honom var där ingen depression. Livet fick tillbaka sin form igen. Det svarta blev lite ljusare. Och vi kändes mer som en hel familj nu.
Och så levde vi med våra två små. Ibland nåt litet sångjobb. Men oftast soctant. Vänner på grill och ett litet glas vin. Det där stilla livet ändå. Några ärr till på mina armar, men mest hade jag ett ärr i mitt hjärta, som behövde tid.
Så när den där tiden när barnen behöver ena ständiga fysiska tillsyn var över. När de kunde ta sig från a till b utan att välta och dö, när de var blöjfria, och man kunde äta utan härdsmälta. År 2007 var det. Då bestämde jag mig för att ta tag i förlegade ting. Jag gick med i Viktväktarna. Från april till november månad gick jag ner 27 kilo i vikt. Ja. Kaaaanske det inte bara var Viktväktarna. Utan en hypoman fas. Jag hade en sån oövervinnerlig känsla av kontroll. Jag kunde göra allt. Ständiga grusvägspromenader (jag blir så mycket bättre mamma om jag får mina promenader). Promenader som blev längre och längre. I regn och rusk. Promenader som blev joggingturer och skoskav, och dissociationer. Overklighetskänslan. Att jag legitimt kunde flirta med vem jag ville. Så jag skaffade mig också en flirt. Jag var ju snygg nu. Såhär smal och tränad hade jag aldrig varit i hela mitt liv. Men det var inte en flirt jag behövde. Och jag började bete mig illa mot min man och försluta honom, och jag kan inte turerna fram och tillbaka för allt är en röra av tankerus där jag inte alla gånger kan skilja på vad som hände i mitt huvud och vad som hände i verkligheten. 2010 briserade jag i en utmattningsdepression som min husläkare kallade det. Men blev fort remitterad till psykiatrin. Där fick jag berätta om mig själv. Och läkaren ställde många frågor och skrev och skrev och skrev.
"Har du hört talas om något som heter Emotionellt instabil personlighetsstörning?"

Jag frös till is.


lördag 5 augusti 2017

Landar

Sådär. Så har det liksom landat.
Jag måste måste måste komma ihåg att all stress är triggande. Inte bara negativ stress, utan även kul stress kan rucka om tillvaron. Som om hjärnan bara kan bearbeta ett visst antal intryck om dagen. Och om man övertrasserar dem, så blir det som när man handlar med sms-lån. Fet dröjsmålsränta, som gör att påläggskostnaderna blir större än själva huvudskulden. Då räknat i energi och ångest.
Jag har tackat nej till kul och storstadsäventyr i dagarna tre, och så även idag. Har åtminstone hittat en avbetalningsplan som funkar. Lugn och ro. Lyssna inåt. Våga vara tråkig, för du blir så mycket roligare då, på sikt
Vi tar med hunden till hembygdsparken. Lite barnskrik klarar jag av. Det är ändå inringat av stillheten från skog och hav. Så då finns en plan B. Jag har till och med sminkat mig lite, och tagit på klänningen som jag vet att han tycker om.
Bara att vara med familjen. Vara hemma. Haft prat med maken. Sånt får mitt splittrade livspussel att gå ihop. Såklart fattas en och annan bit men det tycker jag är okej. Livet skulle bli tråkigt utan floskler.

fredag 4 augusti 2017

Stillestånd

Jag är så tanketrög. Men det är inte tyst i mitt huvud. Morbida tankar. Hamnar lätt på reportage om lik, död, olyckor och lidande. Måste påminna mig om att titta på bra saker. Sånt som är rent och luktar gott.
Känner likgiltighet. Det är nog värre än att sörja och vara ledsen. Men så kommer ångesten emellanåt och sköljer omkull mig.

Orkar inte följa med på events.
Längtar efter opiater. För då blir det så lugnt och stilla och trivsamt.
Har glömt bort ERGT-n. Måste påminna mig. Men där utgår allt från självskadande.
Jag he inte så mycket tankar om att självskada. Mer om att bara sluta vilja dö.



torsdag 3 augusti 2017

Samtidigt.

En dag som igår. Trötthet. Sällskap. Harmonisk. Glad. Rastlös. Ångestfylld. Förtvivlad. Frenetisk sjungande och inspelningar i ångestlindrande syfte. Hyperkänsligt luktsinne. Nervös.
Gott sällskap på kvällen. Vem hjälper barnen att prata om mitt labila tillstånd. Om jag dör, kommer de att kunna utvecklas till självförsörjande och självgående personer?
Maten smakade inte, trots allt gott som serverades. En gammal stukning i en fot började bulta. Kroppen bultade. Men ändå nervöst surfande på mobilen efter en parfym som inte är allt för tung. Vem av oss kommer att dö först? Kommer livet att ha nån annan mening än att inte svika barnen?
Vid sänggåendet tog jag slut. Så tog jag det där krafttaget för att starta en behövlig diskussion. Om oss. Jag var inte bara ledsen, utan också lite arg och besviken. Men det var ett bra samtal. Trögt men bra. Idag är jag mer i kontakt, och tankarna flyger inte runt i samma fart längre. Det är skillnad på centrifug och fart.
Vad händer om terroristerna vinner? Om jorden går under; hinner vi bli förvarnade då? Skulle vi tillhöra de som kunde få tag på överdoser av lugnande medel. Eller iallfall till barnen? Själv skulle jag klara av att skjuta mig. Finns det ammunition och vapen så att alla på jorden kunde få gå i förtid?
Han höll om mig imorse. Och han rörde vid mig och det kändes bra. Men jag fick koncentrera mig hårt för att inte tänka på saker som inte hade med saken att göra. Verkligen tänka på att bli kåt och inte på lämlästade kroppar och Tjernobylolyckan.

Den 13:e september är det läkarbesök. Det där med sjukskrivning. Jag vill skrika att jag aldrig nånsin kommer att kunna jobba.
Men en dag i taget.
Om det inte ska bli bättre, så kan jag lika gärna gå.

Efter gymnasiet och universitetet

När gymnasiet slutade var jag i en ganska glad period. Jag vet att när jag tog studenten så fick jag lämna en kjol för utläggning av ett innerfoder. Kommande höst vägde jag 11 kilo mindre. Med facit i hand, en hypoman period.
Sommaren var äventyr, roadtrips, rock'n'roll, vitt sött vin, visa brösten, tjo tjim. Hösten som kom spenderade jag som musiklärarassistent. Förkovrade mig i denna roll. Ledde en musikalklass. Levererade. Var oövervinnerlig. Och borderlineotrogen mot pojkvännen. Rökiga replokaler, tjack, tjänster och gentjänster.
Min första tjackavtändning i flickrummet.
Jag var i kontroll.
Började min socionomutbildning. I flow. Ibland påtänd. Pratade. Argumenterade. Ifrågasatte. Flyttade hemifrån tillsammans med killen. Fin lägenhet. Skaffade katt. Efter en termin dalade jag. Började självskada igen. Parallellt med föreläsningar. Inget var viktigt. Inget var roligt. Men jag visste inte vad annat jag skulle göra än att rätta mig i det led jag ställt mig i. Livet blev grått. Med inslag av ett och annat guldkorn.
Under dessa tre och ett halvt år gick jag upp 15 kg i vikt. Jag levde ett liv där jag varje kväll lovade att imorgon ska jag banta, och sluta röka. Men framåt eftermiddagen nästkommande dag stod jag där med fingrarna i halsen, och gick sen ut och kedjerökte för att trösta mig själv. Och om och om igen.
Tog mig igenom alla kurser, stötvis. Jag var på vippen att kugga på en tenta. Och i mitten på utbildningen fick jag min första hörselhallucination. I samband med att jag skrivit min juridiktenta. En halvdags salstenta. Allt jag hade gav jag. Tog slut. Sen snurrade det i huvudet och jag hörde utryckningsfordon bakom och framför mig på vägen hem. Min första utmattning någonsin.
Jag sjöng i band. Och kunde ibland låta bli att dyka upp på repetitioner. En blandning av känslan att de inte skulle märka nån skillnad, och att jag inte orkade.
Inför min sista termin, mötte jag mannen i mitt liv som dundrade in med buller och brak. Jag gick ner 11 kilo på tre veckor. Jag behövde bara röka och knulla. Ljuvliga himmelska knull som min kropp längtat efter. Med någon som tände mig både i hjärta och själ. Med detta blev också uppbrottet med min pojkvän. Som jag egentligen aldrig slutade älska. En mycket splittrad och galen tid. Alla känslor var överallt. Men mest av allt var jag lycklig. För att inte säga euforisk. Hypomanin var åter ett faktum. Med honom kände jag mig älskad, avgudad, ompysslad och meningsfullt. Allt fick mening. Inte ens ecstasytrippen vi gjorde tillsammans kunde toppa det jag kände på riktigt i mig själv. Jag kuggade på min första och enda tenta. Men tog så examen. Övertygad om att jag hittat hem.

onsdag 2 augusti 2017

.

Jag väntar på att han ska prata. Men kan nog vänta till jag dör.
Och hur säger man till nån, att här tar vägen slut? Och hur säger man till nån, att hjärtat längtar ut?



tisdag 1 augusti 2017

Hittepå

Jag tänker ofta när vi ska iväg att jag inbillar mig min ångest. Att jag själv hittat på att jag inte gillar att åka båt, eller att jag tycker omkörningsfilen är en upplevelse där jag förbereder mig för att dö. Att jag får panik av trängsel i offentliga rum. Det kanske bara är hittepå? Om jag låtsas att de inte finns, så har jag inga ångestproblem. Så jag kör. Köttar. Semestrar.
I semesterfirartider vill man ju vara som alla andra, och haka runt i trängseln. För det är så jag ser det. Att semestra är att trängas, och zickzacka sig genom folkmassor, köer, bråkiga barn, äckliga toaletter och saker som man inte fattar. Det är planering mellan full rulle och Quetiapin.

Jag betraktar människor på håll, och undrar om de också gör sitt yttersta att inte börja gråta mitt i nöjesparken. Om de också känner att semestra är att tömma både sitt batteri och sin powerbank, och funderar över hur den mentala avbetalningsplanen ska se ut framöver. Och hur gamla de ska bli, och hur fort tiden går och vad händer om man dör? Jag undrar om deras hjärtan också slår hårt, och om de känner den där varmkalla känslan i kroppen som gör att pannan blir klibbig och att man får svett mellan skulderbladen. Letar de också efter en folkfri hörna, eller ställer sig med ryggen mot folkmassan bara för att slippa se rörelse, och få marken att sluta gunga? Har de också total koll på närmaste utrymningsväg? Tycker andra människor också att en semesterweekend är som ett mentalt triathlon? Har de också värk i skelettet när de kommer hem? Känner de att de behöver tre dagars ledighet för att ta igen sig från ledigheten?

Jag tittar på andras sommararmar och ben, och letar efter tecken. I min sinnesvärld är det helt logiskt att hantera smärta med smärta. I min sinnesvärld är jag så innerligt trött på att livet ska vara så svårt. Jag tycker det är så värdelöst att vara den som inte orkar.
Jag är värdelös som inte uppskattar livet.
Jag tycker livet är värdelöst.
Vill inte.

Varje dag är en ny dag

En ny dag att genomlida  Ååååh. Om bara det gråa kletiga tunga kunde lyfta.  Det är på många sätt bättre. Men jag är mentalt ihopsäckad, och...