söndag 30 juli 2017

Han

Hon är lite rädd för att hon förlorat honom. Den där kontakten. Touchen. Sakerna som förstods utan ord, för att man var så genuint intresserad av varandras själar. Det blir mest missförstånd, halva konversationer. Tv:n eller sporten är oftast mer intressant än att bara vara. När hade de en kväll ihop bara han och hon?
Varför är hon den människa som behöver bekräftelse. När hon gör sig fin för honom och han inte tar notis.
När hon säger saker som är fina till honom, för att han borde förstå att hon också behöver höra sådana saker tillbaka. Fina ögon, fina ben, mjuk hud, sköna händer, fina kyssar. Det där som kan dröja kvar. Men när de där orden inte kommer i retur. Så känner hon sig ful. Och då blir hon ful. Och tråkig. Ledsen. Men också arg för att inte bli sedd i att hon lider och att hon är sjuk. Arg för att tress få till sig att hon är alltid så jävla sur. Eller. Han sa det en gång till henne. Det känns som om det är det som är hans bild av henne. Och den är inte sann. För hon är inte sur. Hon är bara väldigt ledsen och vill komma ikapp och tillbaka.
Försöker prata med honom. Men han säger inget. Han är inte riktigt tillgänglig. Han tittar inte längre upp från skärmen. Han ler inte med ögonen. Tittar gärna på teve. Eller nån tipsrad. Eller debatt. Och hon vet inte vad hon behöver göra. För hon behöver. Allt det där som hon vet att han kan ge. "Hur mår du? Jag tycker om när du har håret sådär. Jag kan inte hjälpa att jag kom för tidigt, för du är så jäkla skön". Nåt.

Det där med behöva. Man skapar väl själv sina behov.
Man behöver ju få vardagen att rulla på. Stress. Hämta. Lämna. Handla. Städa. Diska. Hund. Barn. Läxor. Hyss. Allt det där. Och det sociala. Vänner. Bjudningar. Helgaktiviteter. Lite sådär hela tiden så att det inte blir luft. För blir det luft, så kanske vi ser varann.
För likväl som att han inte frågar, så svarar han inte heller. Han är inte öppen längre.


Du blir vad du tänker.

Du blir vad du tänker. Så sägs det. Och jag vet att det är så. Försöker, lyckas emellanåt. Men det är nåt tungt inom mig.
Kemisk obalans kanske efter mycket intag av opiater för att klara gig, med allehanda smärtor? Inte mindre degigt för det, men lättare att hitta hopp i att det kan vända.

Åker på en tredagarssemester med familjen. Trafiken skrämmer mig inte så mycket. Det är behaglig stämning i bilen. Men det är sådär tungt inne i bröstkorgen. Antar att jag skulle behöva en kram och förtroliga ord, och kanske gråta en skvätt. Behöver komma i kontakt med mig själv. Bara prata. Mig. Han. Vi. Om allt och inget. För att bara känna lite närhet.

Men nu ska jag vara vid och i vatten i tre dagar. Och det blir nog så bra det kan bli.



onsdag 26 juli 2017

Fuck detta.

När kroppen och själen jobbar omlott för att göra livet så surt som möjligt.
När det gör ont så att jag inte orkar.
När jag har panikångest så att jag inte orkar.
När pressen för att göra nåt vettigt och kul med familjen på semestern, kväver mig, för att jag inte orkar med trafik, folksamlingar och storstadsliv. Att jag vänder ut och in på mig, men åstadkommer och skördar noll.
Fuck detta.



måndag 17 juli 2017

När hon sov

Idag familjen varit på biltur, ätit gott och promenerat en sväng. När vi somnade min dotter på min arm. Det händer väl aldrig? Alla femton år som hon existerat, från första fladdret i magen till nu. När jag tittar på henne kan jag fortfarande se det lilla förstfödda barnet, och överväldigas av skuldkänslor över hur den första tiden i hennes liv, inte blev som jag tänkt. Hur jag var uppslukad av svart klet och klister, och inte kunde vara tillgänglig. När allt som varit kom ikapp mig och livet bara blev för överväldigande. Hur många gånger jag var arg på denna lilla älva med sina små knubbiga fingrar och sneda tänder. Men också hur lite som behövs för att väcka glitter i ett litet barns öga. Jag undrade om jag någonsin kan bli förlåten. För att jag inte orkade och den förlamande tröttheten? Jag försökte och försökte att alltid hitta sätt för att kompensera för tröttheten. Skammen. Att jag inte kunde hänge mig i hennes lek om dagarna, och att jag inte orkade läsa saga på kvällen? Jag undrar om ett barn som somnat till cd-saga istället för sin mammas röst, kommer att bära ärr resten av livet.
Fast. Det gick inte att läsa saga för henne. Hon snurrade mest runt i sängen när jag var inne hos henne. Hon kom inte till ro förrän hon var ensam. Tror jag. Eller är det bara som jag försöker inbilla mig för att stå ut med skulden?
Jag undrar om man någonsin kan kompensera och göra gott för allt man gjort fel och brustit i. Att moderskänslorna blev bedövade av depressionen, och inte riktigt kom ikapp förrän alldeles för smärtsamt senare. Men hur jag idag älskar så mycket att jag sprängs inifrån.
Kan man någonsin täcka barnets behov när man inte är känslomässigt tillgänglig och är så medveten om det så att det gör ont? Lider hon egentligen? Hur kan hon växa upp och inte bli som jag?
Eller. Var det så dåligt som jag minns? Var jag så hemsk som jag ser när jag spelar upp de första åren i mitt minne?
Jag önskar att jag inte var så trött. Men det började så traumatiskt allt, och sen kom det inte ikapp, och jag tror inte att jag förstod det förrän det var försent.

Jag var ingen bra småbarnsmamma. Jag kanske inte heller är en bra tonårsmamma. Jag kanske inte är en bra mamma alls. Men jag försöker iallafall. Varje dag. Så gott jag kan. Det har jag alltid gjort. Och jag älskar denna sköra vackra varelse. Min lilla fjäril. Femton år nästa födelsedag, och så vilse i livet och överväldigad av känslor. Begåvad som få. Smart. Egensinnig. Envis. Men skör. Hon ler och skrattar, men jag tycker att där alltid finns en sorg i hennes ögon? Eller är det bara mina egna som speglas i hennes?



tisdag 4 juli 2017

Helt i osynk.

Hjärnan vill att jag ska gå till jobbet, hitta på nåt med barnen, laga god mat, fixa i trädgården. Kroppen orkar noll.
Och det gör hjärnan egentligen inte heller. Varje tanke är för tung. Ändå sysselsätter jag mig maniskt. Med ingenting. Mobilen, vasken, skafferiet, trädgården, sjunger. Men det blir varken hackat eller malet. Inget blir skött och jag hatar mig själv.

Rastlösheten kryper i varenda nervceller, och det snurrar runt runt runt i huvudet.



.

Jag går sönder närsomhelst nu.

Jag vet att jag har rätt.




måndag 3 juli 2017

Den där yllefilten

När det har varit så hektiskt och tillvaron snurrat fortare än fort, jag har haft semester och mycket aktiviteter, och dygnet haft fler timmar än möjligt och det bara blir stilla sen. Då kommer tomheten. Jag har kunnat förutse den. Men jag kan inte värja mig. Det gick bra tills idag. Efter jobbet somnade jag på soffan. Vaknade. Och himlen hade ramlat ner över mig som en blöt grå yllefilt. Som en jävla magsugare. Att somna i ett ganska harmoniskt sinnesläge och vakna i ett mentalt världskrig. Ingen som inte varit där själv kan förställa sig känslan av att knappt orka lyfta sina egna armar och när tillvaron känns så mörk att det gör ont att andas. Och det finns inte en enda jävla vettig anledning till varför. Men det kommer som ett brev på posten efter stressiga perioder. Dessutom har jag käkat opiater, och pressat kroppen med smärta. Triggers ja.

För nio timmar sen satt jag och åt frukost ganska nöjt. För fem timmar sen lämnade jag jobbet och hade roddat tunga ärendet i land. För fyra timmar sen slumrade jag på soffan.
Och nu är jag bara den pissigaste varianten av mig själv. Den som är sådär liten och vilse.

Jag har bara lite tid för andrum. Och jag står inte ut med sällskapet av mig själv. Jag behöver tröst. Skydd. Och bli räddad från mig själv.
Det är denna känsla jag inte kan härbärgera. Här vet jag bara dåliga sätt att få tyst på det som skriker inuti mig. De är effektiva. Men det är dyr prislapp för en stunds ro.

Skjut mig.

Den permanenta lösningen drar.
Acceptansen är inte i närheten.
Dess dagarna är de tuffaste och absolut ensammaste. Ingen ingen ingen ser. Inte ens när jag skriker "hjälp mig"!
Jag är så jävla ledsen.
Less.


Varje dag är en ny dag

En ny dag att genomlida  Ååååh. Om bara det gråa kletiga tunga kunde lyfta.  Det är på många sätt bättre. Men jag är mentalt ihopsäckad, och...