Inlägg

Visar inlägg från juli, 2017

Han

Hon är lite rädd för att hon förlorat honom. Den där kontakten. Touchen. Sakerna som förstods utan ord, för att man var så genuint intresserad av varandras själar. Det blir mest missförstånd, halva konversationer. Tv:n eller sporten är oftast mer intressant än att bara vara. När hade de en kväll ihop bara han och hon?
Varför är hon den människa som behöver bekräftelse. När hon gör sig fin för honom och han inte tar notis.
När hon säger saker som är fina till honom, för att han borde förstå att hon också behöver höra sådana saker tillbaka. Fina ögon, fina ben, mjuk hud, sköna händer, fina kyssar. Det där som kan dröja kvar. Men när de där orden inte kommer i retur. Så känner hon sig ful. Och då blir hon ful. Och tråkig. Ledsen. Men också arg för att inte bli sedd i att hon lider och att hon är sjuk. Arg för att tress få till sig att hon är alltid så jävla sur. Eller. Han sa det en gång till henne. Det känns som om det är det som är hans bild av henne. Och den är inte sann. För hon är

Du blir vad du tänker.

Du blir vad du tänker. Så sägs det. Och jag vet att det är så. Försöker, lyckas emellanåt. Men det är nåt tungt inom mig.
Kemisk obalans kanske efter mycket intag av opiater för att klara gig, med allehanda smärtor? Inte mindre degigt för det, men lättare att hitta hopp i att det kan vända.

Åker på en tredagarssemester med familjen. Trafiken skrämmer mig inte så mycket. Det är behaglig stämning i bilen. Men det är sådär tungt inne i bröstkorgen. Antar att jag skulle behöva en kram och förtroliga ord, och kanske gråta en skvätt. Behöver komma i kontakt med mig själv. Bara prata. Mig. Han. Vi. Om allt och inget. För att bara känna lite närhet.

Men nu ska jag vara vid och i vatten i tre dagar. Och det blir nog så bra det kan bli.



Fuck detta.

När kroppen och själen jobbar omlott för att göra livet så surt som möjligt.
När det gör ont så att jag inte orkar.
När jag har panikångest så att jag inte orkar.
När pressen för att göra nåt vettigt och kul med familjen på semestern, kväver mig, för att jag inte orkar med trafik, folksamlingar och storstadsliv. Att jag vänder ut och in på mig, men åstadkommer och skördar noll.
Fuck detta.



När hon sov

Idag familjen varit på biltur, ätit gott och promenerat en sväng. När vi somnade min dotter på min arm. Det händer väl aldrig? Alla femton år som hon existerat, från första fladdret i magen till nu. När jag tittar på henne kan jag fortfarande se det lilla förstfödda barnet, och överväldigas av skuldkänslor över hur den första tiden i hennes liv, inte blev som jag tänkt. Hur jag var uppslukad av svart klet och klister, och inte kunde vara tillgänglig. När allt som varit kom ikapp mig och livet bara blev för överväldigande. Hur många gånger jag var arg på denna lilla älva med sina små knubbiga fingrar och sneda tänder. Men också hur lite som behövs för att väcka glitter i ett litet barns öga. Jag undrade om jag någonsin kan bli förlåten. För att jag inte orkade och den förlamande tröttheten? Jag försökte och försökte att alltid hitta sätt för att kompensera för tröttheten. Skammen. Att jag inte kunde hänge mig i hennes lek om dagarna, och att jag inte orkade läsa saga på kvällen? Jag un…

Helt i osynk.

Hjärnan vill att jag ska gå till jobbet, hitta på nåt med barnen, laga god mat, fixa i trädgården. Kroppen orkar noll.
Och det gör hjärnan egentligen inte heller. Varje tanke är för tung. Ändå sysselsätter jag mig maniskt. Med ingenting. Mobilen, vasken, skafferiet, trädgården, sjunger. Men det blir varken hackat eller malet. Inget blir skött och jag hatar mig själv.

Rastlösheten kryper i varenda nervceller, och det snurrar runt runt runt i huvudet.



.

Jag går sönder närsomhelst nu.

Jag vet att jag har rätt.




Den där yllefilten

När det har varit så hektiskt och tillvaron snurrat fortare än fort, jag har haft semester och mycket aktiviteter, och dygnet haft fler timmar än möjligt och det bara blir stilla sen. Då kommer tomheten. Jag har kunnat förutse den. Men jag kan inte värja mig. Det gick bra tills idag. Efter jobbet somnade jag på soffan. Vaknade. Och himlen hade ramlat ner över mig som en blöt grå yllefilt. Som en jävla magsugare. Att somna i ett ganska harmoniskt sinnesläge och vakna i ett mentalt världskrig. Ingen som inte varit där själv kan förställa sig känslan av att knappt orka lyfta sina egna armar och när tillvaron känns så mörk att det gör ont att andas. Och det finns inte en enda jävla vettig anledning till varför. Men det kommer som ett brev på posten efter stressiga perioder. Dessutom har jag käkat opiater, och pressat kroppen med smärta. Triggers ja.

För nio timmar sen satt jag och åt frukost ganska nöjt. För fem timmar sen lämnade jag jobbet och hade roddat tunga ärendet i land. För fyra…