torsdag 22 juni 2017

Gymnasiet

Jag slutade röka under gymnasiet.
Jag hade en fin pojkvän. Gick på ett program som jag gillade med fina lärare och en ny "bästis" i klassen. Hon var alltid lite bättre än jag. Och det sporrade mig till att sätta ribban och börja prestera högt i skolan. Jag tror jag var svartsjuk på henne, hon var så avslappnat cool, lite snyggare lite smartare, och det fanns inget hon inte var bra på. Jag ville vara som hon, och bytte snart ut rakblad mot att varje dag börja som en bantare, och varje dag sluta som en en misslyckad sådan. Jag kunde alltid vara lite bättre. I allafall i de teoretiska ämnena. Lite mer lite bättre. Jävligt värdelös, och alltid känslan av att inte passa in. Att kräkas efter maten var mer regel än undantag. Framförallt om jag kände mig mätt. Jag var alltid "fetast" av mina kompisar. Marginellt om man tittar på bilder från den tiden idag. Men för mig var förvrängningen av min självbild vansinnig. Jag gick upp en hel del i vikt. Det ständiga kräkandet gjorde mig kroniskt hungrig, och till sist visste jag inte skillnaden på hungrig eller mätt. Jag tror att jag åt för at fylla det där stora svarta hålet inuti mig. Mycket tankar på att inte vilja finnas. Jag vet att jag tyckte att min
Jag skar mig inte så mycket numera.
Min kille tyckte det var dumt. Killens mamma var en ömsint mamma, som faktiskt ibland pratade med mig om just sådana saker som att älska sig själv. Ibland var jag arg över hur jäkla glada och harmoniska den familjen alltid var.

När jag sjöng och när jag målade var jag jag. Bilderna och tavlorna jag målade på den tiden var oftast anorektiska kvinnor. Jag ville vara sån. Anorektisk. Jag var världens mest misslyckade anorektiker.
Ingen. Ingen. Ingen. Visste något om mitt krökande. En gång kom min mamma på mig. "Tror du det är ett sätt att banta på, så tror du fel". Ungefär så sa hon. Sen nämnde vi inte det mer.
Mamma bantade alltid. Och lillasyster hade mycket problem med en eskalerande övervikt. Storasyster tränade frenetiskt och var ihop med en bodybuildare.
I slutet på gymnasiet fann jag en annan vän som jag klickade med. Det visade sig senare i livet att hon också hade Bipolär sjukdom. När vi var uppe var vi jätteuppe. Vi sjöng, rökte, drack vin, visade brösten, badade i fontäner och gjorde listor på vilka vi legat med och penisstorlek.
Jag var med i skolans revy, den lokala teaterföreningen, kör, och så rockbandet.
Jag sjöng mycket. Men var sällan social i större sällskap.
Jag var aldrig med på skolfester eller sammankomster. Till slut slutade folk ens fråga om jag skulle följa med. Jag blev nog lika ensam som jag kände mig.
Jag var ganska uttråkad. Och deprimerad. Dagböckerna fylldes en efter en. Långa inlägg. Gärna i tungsinta metaforer, och svarta bilder. Död och jag vill inte leva, jag orkar inte mer och ta mig härifrån var autotexter. Eller. Ja. Jag skrev för hand. I sjuhundra olika handstilar.

Killen. Ja. Han var fin. Vänlig och glad. Men oattraktiv. Inte bildskön, och han skrattade alltid för högt. Jag skämdes ofta för honom, och fantiserade nästan alltid om någon annan när vi hade sex. Jag hade helst en kudde över ansiktet när vi låg med varandra för jag klarade inte av att titta på honom.
Han tittade ganska mycket på porr. Vilket i sig inte var något som störde mig. Men jag jämförde mig alltid med dessa kvinnliga aktriser, och deras seniga kroppar med alldeles för stora silikonbröst.
Min kille avgudade mig och min kropp. Men jag kunde inte se nåt annat än fläsk och äckel.

Och så jakten på den där orgasmen. Den ville aldrig infinna sig. Jag provade allt, och läste i spalter om tips och trix. Riktigt kåt var jag aldrig. Men jag knullade som ett djur, och sörjde mitt uteblivna klimax.

I skolan började jag stå nakenmodell, och fick beröm för en optimal krokikropp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Varje dag är en ny dag

En ny dag att genomlida  Ååååh. Om bara det gråa kletiga tunga kunde lyfta.  Det är på många sätt bättre. Men jag är mentalt ihopsäckad, och...