torsdag 22 juni 2017

Gymnasiet

Jag slutade röka under gymnasiet.
Jag hade en fin pojkvän. Gick på ett program som jag gillade med fina lärare och en ny "bästis" i klassen. Hon var alltid lite bättre än jag. Och det sporrade mig till att sätta ribban och börja prestera högt i skolan. Jag tror jag var svartsjuk på henne, hon var så avslappnat cool, lite snyggare lite smartare, och det fanns inget hon inte var bra på. Jag ville vara som hon, och bytte snart ut rakblad mot att varje dag börja som en bantare, och varje dag sluta som en en misslyckad sådan. Jag kunde alltid vara lite bättre. I allafall i de teoretiska ämnena. Lite mer lite bättre. Jävligt värdelös, och alltid känslan av att inte passa in. Att kräkas efter maten var mer regel än undantag. Framförallt om jag kände mig mätt. Jag var alltid "fetast" av mina kompisar. Marginellt om man tittar på bilder från den tiden idag. Men för mig var förvrängningen av min självbild vansinnig. Jag gick upp en hel del i vikt. Det ständiga kräkandet gjorde mig kroniskt hungrig, och till sist visste jag inte skillnaden på hungrig eller mätt. Jag tror att jag åt för at fylla det där stora svarta hålet inuti mig. Mycket tankar på att inte vilja finnas. Jag vet att jag tyckte att min
Jag skar mig inte så mycket numera.
Min kille tyckte det var dumt. Killens mamma var en ömsint mamma, som faktiskt ibland pratade med mig om just sådana saker som att älska sig själv. Ibland var jag arg över hur jäkla glada och harmoniska den familjen alltid var.

När jag sjöng och när jag målade var jag jag. Bilderna och tavlorna jag målade på den tiden var oftast anorektiska kvinnor. Jag ville vara sån. Anorektisk. Jag var världens mest misslyckade anorektiker.
Ingen. Ingen. Ingen. Visste något om mitt krökande. En gång kom min mamma på mig. "Tror du det är ett sätt att banta på, så tror du fel". Ungefär så sa hon. Sen nämnde vi inte det mer.
Mamma bantade alltid. Och lillasyster hade mycket problem med en eskalerande övervikt. Storasyster tränade frenetiskt och var ihop med en bodybuildare.
I slutet på gymnasiet fann jag en annan vän som jag klickade med. Det visade sig senare i livet att hon också hade Bipolär sjukdom. När vi var uppe var vi jätteuppe. Vi sjöng, rökte, drack vin, visade brösten, badade i fontäner och gjorde listor på vilka vi legat med och penisstorlek.
Jag var med i skolans revy, den lokala teaterföreningen, kör, och så rockbandet.
Jag sjöng mycket. Men var sällan social i större sällskap.
Jag var aldrig med på skolfester eller sammankomster. Till slut slutade folk ens fråga om jag skulle följa med. Jag blev nog lika ensam som jag kände mig.
Jag var ganska uttråkad. Och deprimerad. Dagböckerna fylldes en efter en. Långa inlägg. Gärna i tungsinta metaforer, och svarta bilder. Död och jag vill inte leva, jag orkar inte mer och ta mig härifrån var autotexter. Eller. Ja. Jag skrev för hand. I sjuhundra olika handstilar.

Killen. Ja. Han var fin. Vänlig och glad. Men oattraktiv. Inte bildskön, och han skrattade alltid för högt. Jag skämdes ofta för honom, och fantiserade nästan alltid om någon annan när vi hade sex. Jag hade helst en kudde över ansiktet när vi låg med varandra för jag klarade inte av att titta på honom.
Han tittade ganska mycket på porr. Vilket i sig inte var något som störde mig. Men jag jämförde mig alltid med dessa kvinnliga aktriser, och deras seniga kroppar med alldeles för stora silikonbröst.
Min kille avgudade mig och min kropp. Men jag kunde inte se nåt annat än fläsk och äckel.

Och så jakten på den där orgasmen. Den ville aldrig infinna sig. Jag provade allt, och läste i spalter om tips och trix. Riktigt kåt var jag aldrig. Men jag knullade som ett djur, och sörjde mitt uteblivna klimax.

I skolan började jag stå nakenmodell, och fick beröm för en optimal krokikropp.

Nu är jag sån där igen.

Om vi bortser från den eländiga morgontröttheten (den går inte att klä i ord), så är jag i bättre balans. Tror jag.
Nu är jag sådär spänd i överläppen igen. Nästan så att jag får kramp. Munnen känns torr och tungan brännande. Och lätt småkåt. Men kan ändå inte slappna av.
Lättriggad irritation. Det kan bero på stress. Men också hypomani.
Och bortsett från små blixtar av katastrofstankar (som alltid kommer när jag kommer på mig själv med att vara glad eller nöjd, så är livet ganska fint ändå. En vecka semester ligger framför mig, och Guuud vad skönt. Jobbade undan massor idag, så jag kan släppa jobbet och sen tillbaka till ett rent skrivbord.
Så det borde vara de bästa förutsättningarna för att en eventuell hypomani kvävs i sin linda.






måndag 12 juni 2017

Olust

Idag är jag en stolt mamma.
Men sen är det där andra bara slut.
Jag är liksom ingenting.
Har ingen lust. Bara flyter runt, hetsar med i vardagsstressen, spelar stafett med min make. Och måste, måste, måste.

Jag vill inte till mitt jobb. Jag vill inte till musiken. Jag vill inte vara hemma. Jag vill inte knarka. Jag vill inte vara stilla. Jag vill inte röra mig. Jag vill möjligtvis dö, men det är ändå för tidigt.

Jag kvävs.




torsdag 8 juni 2017

Idag. Gör om. Gör rätt.

Vaknade med PMS-bly i huvud och kropp.
Två ganska så utmanande möten på jobb. Bjöds på två koppar kaffe. Men hjärnmoset släppte inte förrän framåt lunch. Och det där tär. Att sitta och vara superfokuserad när hjärnan strävar bakåt. Som att simma med blyskor på sig. Det går. Men vilken mjölksyra sen.
När jag kom hem sysselsatte jag mig förstrött och fick krypångest. Åt. Retade mig på röra på diskbänken. Och tog tag i griseriet på mitt köksgolv. Städade mitt badrum. Målade lite mindfullness.

Sen repetition och kostymprovning. Skulle prova kostym 17 och repetera mellan 17.15-19. Men nä. Sen slängdes det om, och hette "snart" "snart" "snart". Så familjen fick sitta och vänta på mig. Och jag blir så stressad av att folk är stressade eller irriterade på mig. Och väl inne i kostymrummet så hade kostymfolket mot bättre vetande bara tagit fram kläder i myggstorlek. Och det var fullkomligt ostrukturerat.

Till sist kröp det i mig så att jag utvecklade nässelklåda på benen. Känslan att vara avklädd i en loge efter denna vinters självslaktande, med folk ända inpå en är inte så bekväm. Alls. Hade sminkat över det värsta. Ärren är i den ilsket lila fasen.

På väg hem slutade hjärnan. Det var bara
Bomull och brus.

Nr1 Skulle lyssnat på blykänslan. Kanske tom sjukskrivit mig, om det skulle vara ett steg i värderad riktning.
Nr2 Jag skulle sagt ifrån om att jag inte ville vänta, och hellre se om det kunde erbjudas en annan tid för provning.
Nr3 Halvvägs in i koreografin kanske jag skulle kunnat ta en vattenpaus och några andetag. Blir frustrerad på folk som inte tar koreografin snabbt och som ställer frågor som koreografen redan svarat på. Eller tissel och tassel. Wooo.

Min PMS levererar.
En dag i stressens tecken.





måndag 5 juni 2017

Iallfall mitt helvete.

Högstadiet:
Hela högstadiet brusade.
Jag bröt med biopappan. Han skulle ändå aldrig ändra på sig, och jag orkade inte bli besviken mer. Jag lovade mig själv att jag inte skulle bry mig mer. Dessutom sa han att jag blivit stor, och liknade min mamma (vilket jag tolkade som att jag blivit tjock som min mamma). Min mamma och pappa drev en mycket framgångsrik kvartersbutik, och jobbade från morgon till kväll. Alltid. Mormor var hemma hos oss och skötte hushållet.

Det fattades alltid något. Jag hittade ett par kompisar, två av dem har jag kvar idag. Eller. De har lämnat mig (flyttat utomlands), men banden finns kvar.
Alla kompisar flyttade. Alla jag gillar flyttar.
Det fanns två hängställen i byn. Ett för de coola, och ett för de kulturella rocknördarna (skulle nog kallas emo idag).
Jag hängde lite överallt. Men sen mest med knäppgökarna.
Sjuan. Det rör ihop sig, men det är i skogen bakom ena hängstället. Löv i håret, blicken upp mot trädkronorna och en enorm längtan till att få komma hem. Minns en gång. Sommarlovet mellan sexan och sjuan. När det först var lite spännande och fnittrigt men sen började göra ont, och jag sa sluta men han sa det går snart över. Sperma på kläderna, sen lämnad till någon annan. En av dem var ganska snäll. Han ville inte vara ihop, men vi träffades ibland. Han var mycket noga med kondom, och mjuk och försiktig. Egentligen var jag nog kär i honom. Men det vågade jag inte säga. Han var ouppnåelig. Ibland var det både spermakillen och den snälle samtidigt. För de var kompisar.
Sen fanns där en kille som var kär i mig, och inte så noga med att man tvunget skulle ligga med varandra. Men han valde jag bort.
Jag ville så gärna ha någon att vara ihop med. Nån att ha och hålla hand med.
Jag blev inkallad till kuratorn, för att någon hade sagt att jag försökte ta livet av mig. Jag hade rispat mig med rakhyvlar över handlederna, och blev inte alls förstådd när jag sa att jag inte tänkte ta livet av mig. Men jag kunde inte heller förklara varför jag gjorde så.
Någon enstaka kompis kommenterade när jag skurit mig. "Gör det inte ont?" -Nä, kolla här, och så kunde jag skära med rakhyvlen lite hör och var inför klasskamrater. En del tyckte jag var cool andra att jag var knäpp. Men ingen försökte ena förstå. Jag kommer ihåg när jag lät en 32-årig man tränga in i mig när vi låg sked under en filt mitt på en fest. Jag var 13 år.

Nästa sommar var ett kaos. Vi hängde hemma hos fritidsledaren. Det var ofta fyllefest, och vi låg med varann timvis en hel sommar. Det var det som var bra med honom. Han tog aldrig slut. Och då kunde jag låta mig själv vara på en annan plats. Ibland i himlen. Ibland uppe i taket. Där det var alldeles tyst och jag nästan inte fick luft under hans tunga kropp. Men det kändes inget inuti mig.
När jag tyckte det räckte så gjorde jag som porrstjärnorna, lät rätt, rörde mig rätt, och förklarade att han inte fick slutamenåååhjagkommer. Det sätter fart på de flesta män. Och är en satans förbannelse att ta sig för att börja med. Jag kunde ju såklart inte berätta något om fritidsledaren. Inte för någon. För då skulle han bli av med sitt jobb, och jag skulle få jättemycket skäll av min mamma.

Jag skötte min skola. Lärde mig sjunga jazz och musikal, och uppträdde en hel del.

Jag träffade sen en riktig pojkvän när jag skulle börja åttan. En som gillade mig på riktigt, och som jag blev charmad av. Han var en sån som undrade hur det kändes och hur jag mådde, när vi hade sex. Jag mådde nog ganska bra.
Men han var ganska knepig och omväxlande i humöret, och bodde några orter ifrån min ort. Ett år senare lämnade honom jag honom för att inte bli lämnad. Och det kostade mig ett rejält knytnävsslag i huvudet.
Det gångna året hade trots pojkvännen kantrats av andra sexuella utsvävningar. Kaos. Jag liksom sökte efter den där kärleken någonstans. Och fick för mig att jag kanske kunde bli älskad om jag gav min kropp? Till sist blev min kropp lika ful som mig själv. Inget värd. En del kallade mig hora. Men de flesta visste inget. Andra trodde jag var så jäkla kåt. Jag var aldrig kåt, med undantag för några gånger. Tror de gick att räkna på min hand. Men något brusade och surrade och snurrade och jag kunde inte stoppa. Det blev en grej att handla mot bättre vetande. Just då var jag kung. Skammen som kom efteråt var en dyr nota. Men jag lärde mig svälja undan den.

Det var som att den där käftsmällen gjorde att det blev tyst. Det stannade.
I skolan hade vi framställt några blåa kristaller som var jättefarliga och giftiga, jag samlade upp dem efter lektionen, och tog med dem hem. Fall i fall.
Jag minns den där dagen när jag bestämt mig för att svälja dem. Även om det skulle göra jätteont i magen, så skulle jag ändå dö. Jag svär att jag hade lagt dem i en låda i min sekretär, men jag kunde inte hitta dem. Ödet?
Jag blev trött.
Sen blev jag charmad av en äldre kille (de var alltid äldre, men han var mycket äldre). Vi höll hand en soffa på fritidsgården och höll hand och hade långa filosofiska samtal. Med honom lärde jag mig att det var okej att vara som man är, och att det inte är så viktigt att vara som alla andra och passa in.
Jag blev betuttad. Trygg. Men en dag så blev han ömsint mot någon annan och glömde bort mig.

Jag tappade tron på något sätt. Mer destruktiv. Hade sex på ett järnvägsspår, och bar alltid rakhyvlar i min väska, och önskade ofta att jag var död. Balanserade på stegar. Lärde mig sätta fingrarna i halsen. Mest för att titta på mitt kräk. Det var ju nåt som kom inifrån mig. Jag var alltså inte tom. Men jag kändes tom. Och det kvittade. Men om man klädde sig i tokiga outfits, med hatt och örhängen och sket i varandra tyckte och lyssnade på lite punk. Och drog vitsar, och hade cig, eller gjorde fittpruttar som partytrick. Så såg ingen. Och ingen ställde dumma frågor eller förstod hur oändligt mycket jag hatade mig själv och kroppen jag bodde i.

Jag vet inte när det var. Men vi tillverkade något i en kemisk process på kemin. Något med natrium. Det var små blå kristaller. "Om man äter en enda liten bit, så får man hemska magplågor, och man dör till slut". När lektionen var slut samlade jag ihop alla dessa, ifrån papperskorgen, och så la jag dem i en låda i min sekretär därhemma.
Jag vet inte om det var sant det där med döden. Men en dag när allt var sådär hopplöst så bestämde jag mig. Jag skulle ta dem allihop. Jag var så beslutsam. Jag skrev nog ett brev med. Men natriumgrejerna fanns inte kvar i lådan. Jag hittade dem aldrig. Och var så arg för detta.
Kanske var det ödet?

I slutet på nian träffade jag en kärlek. Med honom blev det på riktigt. Jag möte vänlighet, tålamod och ovillkorlig kärlek. Jag tror han räddade mig från något som kunde slutat illa. Även om jag inte förvaltade hans kärlek och tillit särskilt väl, så älskade jag honom. Han gjorde mig glad. Och lugn.
Vi höll ihop i sju år.




torsdag 1 juni 2017

Saker som grusar...

-Nyhetstablåerna; lastbilskapare på vansinnesfärd.
-Rörigt dagsschema.
-Barn som inte svarar på sms.
-Make som inte ens frågat hur det gått på läkarbesöket i förrgår.
-Ny sjukskrivning=Invänta nytt beslut från Försäkringskassan.
-Sån där lite halvsorglig låt som jag på förhand vet berör mig på ett knepigt sätt.

= Nånstans blev det en sten för mycket och hela båten sjönk. Tappade mitt flow. Inget är roligt nånstans.
Tänk att jag för tre timmar sen satt och skrattade och kände mig "on top of the world".
Ibland hatar jag att vara jag. Fundamentalt bara avskyr.



Va?

Jag tror du ser mig, men vågar inte säga nåt.  Det finns inget farligt där på andra sidan. Jag lovar. Bara lättnad och sorg.