Inlägg

Visar inlägg från juni, 2017

Gymnasiet

Jag slutade röka under gymnasiet.
Jag hade en fin pojkvän. Gick på ett program som jag gillade med fina lärare och en ny "bästis" i klassen. Hon var alltid lite bättre än jag. Och det sporrade mig till att sätta ribban och börja prestera högt i skolan. Jag tror jag var svartsjuk på henne, hon var så avslappnat cool, lite snyggare lite smartare, och det fanns inget hon inte var bra på. Jag ville vara som hon, och bytte snart ut rakblad mot att varje dag börja som en bantare, och varje dag sluta som en en misslyckad sådan. Jag kunde alltid vara lite bättre. I allafall i de teoretiska ämnena. Lite mer lite bättre. Jävligt värdelös, och alltid känslan av att inte passa in. Att kräkas efter maten var mer regel än undantag. Framförallt om jag kände mig mätt. Jag var alltid "fetast" av mina kompisar. Marginellt om man tittar på bilder från den tiden idag. Men för mig var förvrängningen av min självbild vansinnig. Jag gick upp en hel del i vikt. Det ständiga kräkandet gjor…

Nu är jag sån där igen.

Om vi bortser från den eländiga morgontröttheten (den går inte att klä i ord), så är jag i bättre balans. Tror jag.
Nu är jag sådär spänd i överläppen igen. Nästan så att jag får kramp. Munnen känns torr och tungan brännande. Och lätt småkåt. Men kan ändå inte slappna av.
Lättriggad irritation. Det kan bero på stress. Men också hypomani.
Och bortsett från små blixtar av katastrofstankar (som alltid kommer när jag kommer på mig själv med att vara glad eller nöjd, så är livet ganska fint ändå. En vecka semester ligger framför mig, och Guuud vad skönt. Jobbade undan massor idag, så jag kan släppa jobbet och sen tillbaka till ett rent skrivbord.
Så det borde vara de bästa förutsättningarna för att en eventuell hypomani kvävs i sin linda.






Olust

Idag är jag en stolt mamma.
Men sen är det där andra bara slut.
Jag är liksom ingenting.
Har ingen lust. Bara flyter runt, hetsar med i vardagsstressen, spelar stafett med min make. Och måste, måste, måste.

Jag vill inte till mitt jobb. Jag vill inte till musiken. Jag vill inte vara hemma. Jag vill inte knarka. Jag vill inte vara stilla. Jag vill inte röra mig. Jag vill möjligtvis dö, men det är ändå för tidigt.

Jag kvävs.




Idag. Gör om. Gör rätt.

Vaknade med PMS-bly i huvud och kropp.
Två ganska så utmanande möten på jobb. Bjöds på två koppar kaffe. Men hjärnmoset släppte inte förrän framåt lunch. Och det där tär. Att sitta och vara superfokuserad när hjärnan strävar bakåt. Som att simma med blyskor på sig. Det går. Men vilken mjölksyra sen.
När jag kom hem sysselsatte jag mig förstrött och fick krypångest. Åt. Retade mig på röra på diskbänken. Och tog tag i griseriet på mitt köksgolv. Städade mitt badrum. Målade lite mindfullness.

Sen repetition och kostymprovning. Skulle prova kostym 17 och repetera mellan 17.15-19. Men nä. Sen slängdes det om, och hette "snart" "snart" "snart". Så familjen fick sitta och vänta på mig. Och jag blir så stressad av att folk är stressade eller irriterade på mig. Och väl inne i kostymrummet så hade kostymfolket mot bättre vetande bara tagit fram kläder i myggstorlek. Och det var fullkomligt ostrukturerat.

Till sist kröp det i mig så att jag utvecklade nässelklåda på …

Iallfall mitt helvete.

Högstadiet:
Hela högstadiet brusade.
Jag bröt med biopappan. Han skulle ändå aldrig ändra på sig, och jag orkade inte bli besviken mer. Jag lovade mig själv att jag inte skulle bry mig mer. Dessutom sa han att jag blivit stor, och liknade min mamma (vilket jag tolkade som att jag blivit tjock som min mamma). Min mamma och pappa drev en mycket framgångsrik kvartersbutik, och jobbade från morgon till kväll. Alltid. Mormor var hemma hos oss och skötte hushållet.

Det fattades alltid något. Jag hittade ett par kompisar, två av dem har jag kvar idag. Eller. De har lämnat mig (flyttat utomlands), men banden finns kvar.
Alla kompisar flyttade. Alla jag gillar flyttar.
Det fanns två hängställen i byn. Ett för de coola, och ett för de kulturella rocknördarna (skulle nog kallas emo idag).
Jag hängde lite överallt. Men sen mest med knäppgökarna.
Sjuan. Det rör ihop sig, men det är i skogen bakom ena hängstället. Löv i håret, blicken upp mot trädkronorna och en enorm längtan till att få komma hem.…

Saker som grusar...

-Nyhetstablåerna; lastbilskapare på vansinnesfärd.
-Rörigt dagsschema.
-Barn som inte svarar på sms.
-Make som inte ens frågat hur det gått på läkarbesöket i förrgår.
-Ny sjukskrivning=Invänta nytt beslut från Försäkringskassan.
-Sån där lite halvsorglig låt som jag på förhand vet berör mig på ett knepigt sätt.

= Nånstans blev det en sten för mycket och hela båten sjönk. Tappade mitt flow. Inget är roligt nånstans.
Tänk att jag för tre timmar sen satt och skrattade och kände mig "on top of the world".
Ibland hatar jag att vara jag. Fundamentalt bara avskyr.