Vill bara vara alla andra

Mellanstadiet:
Mellanstadiet. Ny skola och sammanslagning med en ny klass. Ny konkurrens, om kompisar söta killar.
Jag fick en bästis. Hon var den första människan som fick mig att skratta från magen, och jag ville alltid vara tillsammans med henne. Annars vad jag mest uttråkad och lite ur alla sammanhang. Men hon hade en annan kompis, som jag inte gillade så mycket. Men som gillade mig. Så hon kasade med in och ut lite. Det blev intriger så som det är med pubertala tjejer.
Min mamma säger att det märktes mycket när min bästis svek mig, och att jag var ledsen men pratade inte om det.
Jag fick höra att mitt skratt lät falskt, och att jag viftade med armarna när jag pratade. Till sist blev jag hypermedveten över hur jag förde mig i ett rum, vad jag sa, hur jag sa det, hur dumt det lät, övertygad om att alla granskade mig och tyckte jag verkade knäpp, att jag var ful. Jag blev jag blev jätteosäker på mig själv, och tog på mig rollen som pajas. Den passade mig och så behövde jag inte vara så orolig att blanda in mig själv. Så kunde jag hålla människor bekvämt ifrån mig.
Under dessa år fann jag musiken. Med hjälp av en mycket engagerad musiklärare. Han arrangerade konserter på skolan och jag började sjunga. På riktigt. På scen var jag onåbar, och fan så mycket bättre än alla andra. Iallafall i mina fem minuter och i applåden och busvisslingarna.
Hår och kläder var viktigt. Jag ville se ut som alla andra. Jag gillade stora smycken, och stort permanentat hår. Jeansjacka och kjol. Och så gick jag alltid i pumps med liten klack. Jag kunde springa 60 meter nästan lika snabbt i de skorna som i vanliga skor.
Jag gillade att gå på partyn och dansa tryckare. Jag tyckte om kysslekar och bangade inte, till skillnad från andra tjejer. Kanske det som lockade. För det var inget om att jag var kär i nån. Jag ville bara hångla. Inte för att jag kände nåt, men för att det blev tissel tassel fnitter och frågor. Det väckte uppmärksamhet helt enkelt.
Jag valde oftast killar som inte var supersnygga. För om de dissade mig, så var det ju inte för att jag var fulare än dem.
Det skulle vara himla pinsamt att bli avvisad av en snygg kille som man kanske kunde bli kär i.

Biopappa söp som ett svin. Med en kvinna som jag tyckte mycket om. Ibland såg hon ut som om hon väntade barn, och ibland såg hon ut att ha tappt trettio kilon. Och oftast hade hon spår av blåklockor i ansiktet. De söp hårt. Det var som om det blev tyst i deras lägenhet. De söp över stökfasen, till fasen då de låg halvt medvetslösa och utstötte gutturala ljud. Med eller utan sällskap. Så var de oftast så fulla att de sov. Och så hade de flottigt hår.
Ibland lovade biopappa att han skulle skärpa sig. Denna gången lovar jag att nu ska det bli ändring. Och jag trodde verkligen på övertygelsen i hans röst.
Han hade klippkort på behandlingshem och for iväg då och då, och kom hem fin och fräsch. Han såg mycket gladare och klarare ut i ögonen. Men. Det tog sällan mer än några dagar, så var det igång igen.
Och någonstans tog det stopp. För alla besvikelser tärde på mig. Men nu var det nog. Jag bestämde mig för att inte bry mig mer. Jag sa mer eller mindre upp kontakten. Jo. Hälsade om vi stötte på varandra men inte mer. När han intygade att han var nykter så flinade jag mot honom.
Det var lite dumt bara, för jag hade förlorat ett perfekt ställe att tjuvröka på.

Min största rival i klassen. Hon den som var så snygg och sjöng så bra. Ja. Inte bättre än jag, men hon var mycket snyggare och coolare än någon annan på skolan. En dag när vi gick i sexan kom hon hem till mig och pekade ut en kille i åttan, och frågade å hans vägnar om jag ville vara ihop med honom. Jag sa ja. Och nästa dag letade jag upp honom på skolan och fick fram till honom och kysste honom så att han tappade andan.
Vid detta lager så hängde jag sådär lite i utkanten med de coola gängen. Men jag hörde liksom inte ihop med nån. Men vi rökte ihop, hängde vid vårt hängställe. Där de äldre killarna drack och körde moped.
De kompisar jag hade var ytliga men väldigt coola och de liksom... accepterade mig. Jag ville också ha en sån där cool kille. Och denna kille var cool. Kanske inte jättesnygg. Men cool.
Vi träffades hemma hos honom. Vi hånglade i hans säng. Vi klädde av oss. Jag hade läst om hångel, petting, sex och porr och förstod grejen. Han frågade om jag ville ligga med honom. Jag sa ja. Det var den 8:e november 1989 kl 15.45, och Milli Vanilli sjöng "Blame it on the rain". Jag var 12 år gammal. Och jag sa ja.
Jag gav honom oralsex, sen ville han att jag skulle sätta mig på honom, men det redde jag inte ut, så vi vände på steken. Det var inte alls skönt. Bara mest konstigt och ångestfullt. Inte alls som det stod in tidningarna. Jag tänkte på min mamma, jag tittade på klockan och undrade om stjärnorna. Sen sa han att jag skulle få nåt varmt på magen, och han kom på mig.
Jag gick darrigt in i badrummet och hade min första upplevelse av att tvätta bort sperma. Jag rös lite av obehag och ville mest hem.
Han frågade så om vi skulle göra det en gång till, och då sa jag nej.
Och då gjorde han slut.

Så så var det. 12 år. Inte oskuld. Och ganska oälskad och ensam.

Jag lärde mig att rispa hål på min hud med nålar. Men det var ju lite opratiskt, så jag började använda rakhyvlar. De kunde jag skära med så det kom blod.
I den skalan så att en fiktiv katt hade rivit mig och grenar och andra undanflykter fungerade.
Jag rökte. Funderade på livets existens. Kände mig missanpassad överallt. Passade inte riktigt in som cooling, eller nörd, och nån atlet var jag aldrig. Har aldrig förstått grejen med att tävla. Varför vara så hetsig?





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar.

När jag var riktigt liten

Iallfall mitt helvete.