När jag var riktigt liten

Från födsel till skolstart:
Jag föddes, såvitt jag vet och förstått, i en tid då min mamma och biopappas äktenskap började gå i stöpet. Hans drickande tog till slut ut sin rätt, och som mamma har berättat det, så fick han till slut välja mellan familjen eller flaskan, och valet var inte svårt för honom. Så han drog.
Min tidiga barndom sen. Jag minns hemma. Och hemma hos mormor. Och att pappa (han den där pappan som blev värd namnet pappa) kom in i bilden. Doften av cigarettrök. Kattungar. Hur mamma pratade i telefon och skrattade tills hon fick en rökhosteattack. Jag minns en natt. Kanske i min spjälsäng? När det kröp en hemsk insekt på min vägg, och att jag var rädd och att mamma kom och plockade bort den. Tapetskarvar som jag pillade på, och en såndär babymobil med stickade figurer, som låg i en klädkammare. Den fick jag aldrig leka med, och fick skäll om jag tog ut den.

Jag minns tidiga Volvomodeller och en Folkvagnsbubbla, som biopappan hämtade oss i. Mig och storasyster. Jag minns den där farthållaren på en Volvo som var som ett rött streck som blev längre och längre ju fortare man körde. Jag kommer ihåg att det var roligt när det var mycket rött på farthållaren och bilen körde slalom på landsvägarna. Jag minns biofarmor. Huset ute på landet. Det knarrande golvet i huset, och lukten av kor. Och brännässlorna. Vädret var ofta fint och det var ofta skugga på deras innergård.
Jag minns när han skulle hämta mig med sin nya kvinna, med andra barn i bilen. Och att jag inte ville åka med, och blev buren. Att jag sparkade allt vad jag kunde med benen så att jag tappade en trätoffla. Jag vet inte om det var den gången eller en annan gång som jag åkte i den bilen tillsammans med biopappan, kvinnan och de andra barnen till havet. Mest troligt min storasyster med. Där vi solade på stora stenar, och vi hittade en död plattfisk som var vit med gråa fenor, som vi la på kvinnans rygg, och att hon inte ville det.

Jag minns vår (mammas) Senapsgula Opel med svart tak. Den. Liksom alla mina barndomsbilar, luktade cigarettrök. I den satt en såndär hund med guppande huvud på hyllan bakom baksätet.

Jag minns när jag tog hål i mina öron. Översta våningen i en affärsbyggnad. Jag minns att mamma propsade på när jag inte ville ta det andra hålet.
När jag efter några veckor tryckte in bakstycket så hårt i örat så det kladdade ihop. Mamma ringde sin väninna som kom och hjälpte mig.

Jag kommer ihåg när jag åkte skridskor, alltid så att tårna förfrös. Mycket på dammen hos mormor. Men också i hålan därhemma. Och så åkte vi pulka. Pappa fick hjälpa till att dra den upp för den stora backen. En gång påpekade min pappafarmor för min mamma att tårna nog var riiiiktigt förfrusna. Då fick jag filt och tablettask.
I lilla pulkabacken var jag livrädd för Elias. Och det var i samma backe, som jag senare i min barndom fick veta av min storasyster att vår katt blivit avlivad, för att den rivit lillasyster riktigt illa. Men vi fick inte säga till lillasyster att katten var död. Bara att den var på en djurpark. Min lillasyster liknade en kines när hon var liten och vi tyckte om att leka med modellera och spela in oss själva på kasettband.
Storasyster och jag lekte inte så mycket. Hon var alldeles för bossig för min smak. (Kan det vara en slump att hon blev rektor äldre dar).

Jag älskade att somna när mamma och pappa hade fest hemma med sina vänner, och de skrattade och spelade gitarr och sjöng på altanen. Jag älskade doften av (vad jag senare i livet räknat ut), vin i matlagning. Eller så när vi var på fest hemma hos deras vänner, och man somnade i vännernas dubbelsäng som var kall och luktade nybäddat. I den sängen kände jag mig inte riktigt trygg, jag minns vag ångest. Men jag minns tryggheten när jag blev utburen därifrån för att vi skulle åka hem.
Jag har alltid tyckt om hemma. Och var enligt vad mamma och pappa berättat, alltid rädd för att vi inte skulle hitta hem. När vi var på utflykter, och jag inte kände igen vägen, så blev jag nervös. Det var en befrielse när jag blev stor nog att förstå hur man hittade med hjälp av vägskyltar.

När biopappa hade fest var det inte alls kul. Då luktade det öl, askfat och kiss. Och så var det ganska argt. Eller. Man kunde inte riktigt veta när det skulle bli argt. Och persiennerna var alltid nerdragna.
Hemma fick man inte ha persiennerna nerdragna på dagen. För det ser inte klokt ut. Tycker mamma än idag.

Hos biopappa var saker alltid trasiga.
Hemma var det alltid rent och fint, och tvättmaskinen skumpade när den centrifugerade och vi hade en vindslucka som man kunde dra ner en stege ifrån. Det var bara pappa som klättrade upp där. Och jag ljög för mina kompisar om att jag hade kaniner på vinden och att jag hade bott i Danmark i två år.

Hos biopappa kom kvinnor, och gick. Eller. Han bodde först hos kvinnan med fisken på ryggen och de skaffade barn, och sen fick han flytta. Men. Sen där efter kom det nya kvinnor. Ibland dog de. Ibland kom de tillbaka igen. Ibland i oordning. De var ofta röda i ansiktet.
Jag tyckte om när han skaffade nya kvinnor för då kanske han kunde bli glad och få det fint som vi hade det hemma.

Jag hade en kompis som hade en jättesträng mamma. De hade en knapptelefon. En gång tog jag sönder farmordockan till deras dockhus, och jag försökte dölja det. Men jag blev påkommen, och mamma fick köpa en ny farmor till dem, eller om den blev lagad? Hm...? En gång tog jag sönder nån sak i en annan kompis trädgård, jag stod på händer mot en vägg så hastigt att jag sparkade ner en tavla som var inramad och glasad. Den sprack i tusen bitar.
Jag tyckte det var oändligt oändligt oändligt skamligt och svårt när jag förstört något eller gjort fel. Men jag kan inte riktigt förstå var det kommer ifrån, då jag inte minns nåt om att det var otillåtet att göra fel hemma.
Tvärtom. Så minns jag när jag sköt i väg en såndär snurrgrej som man får upp i luften med en snördragare. Den for iväg i våra granar, och vi hittade den aldrig igen. Mamma köpte en ny till mig. Och jag minns att jag på natten grät för att jag tyckte att mamma var alldeles för snäll. Och att jag inte förtjänade den.

Men jag kommer ihåg att jag inte fick vara arg. Hur mamma och pappa skrattade åt mig när jag blev arg, och sjöng "sudda bort din sura min", och hur jag blev ännu argare och skrek tills jag blev hes och det började brusa i mitt huvud. Jag kommer ihåg "men det är väl inget att böla för", mest från storasyster och kompisar. Så. Jag lärde mig tidigt att bita ihop, och gråta och skrika inuti. För jag ville inte göra fel.

Sen minns jag hur biopappans hämtningar blev hackiga. Att han ibland inte kom. Och att han ibland var full när han skulle hämta. Och hur mamma blev arg, och jag inte visste vem jag skulle vara arg på. Henne för att vi inte fick följa med biopappa? Eller biopappa för att han inte höll sin tid eller för att han inte kunde hålla sig nykter.
En gång fick jag och storasyster påskägg. Men lillasyster (som inte är biopappas barn) fick inget. Då blev mamma också arg. Och då skämdes jag och tyckte det var svårt att äta det godiset. Det smakade skam.

Sen lekte jag lekar med kön och bajs. Med nästan alla jag lekte med.






Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar.

#aldrigensam

Iallfall mitt helvete.