tisdag 23 maj 2017

Life has a funny way...

Inte längre än några dagar. Kanske nån vecka, håller det. Om det inte vänder av sig självt, så vänder jag på det. Det kan ju inte vara sant ändå, att livet vill vara snällt mot mig. Så då är det bättre att tillförskansa sig själv fanskap, än att invänta naturens gilla gång. Saboterar för mig själv.
Jag hade ett ganska så skönt flow. Hyfsad kraft och balans. Trasade detta med att ringa om recept, och trots en lång för och emot-diskussion, om huruvida detta var en god idé eller inte, så kopplade jag på autopilot och löste utbuden.
Så... några dagars käkande av fulpiller, och nu sotar jag de endorfiner jag tog ut på kredit.
Svajande självkänsla. Låg. Orkeslös. Lite arg. Både på mig själv och allt och alla.
Samtal med chefen idag, som inte alls var upplyftande. En annan dag hade jag sorterat kritiken, men idag var allt mitt fel jag som är dålig och oduglig. Det hade nästan kvittat hur. När chefen säger att hon vill ha några ord med mig, så knyter det sig i magen. Och idag ville jag varken höra eller argumentera om ditt och datt.

Hur jag än försöker logiskt resonera med mig själv för att avlasta mig skuldkänslor, så går det inte. Jag VET mina brister och var jag kan utvecklas. Men jag vet också att jag kämpat som fasen och gjort mitt jobb. Men idag kan jag inte ta det till mig.

Och jag känner på något vis att jag sitter fast. Jag vill ifrån min arbetsplats. Eller. Hm. Jag vill ifrån min chef. Jag funderar på att byta yrkesbana, men jag skulle aldrig orka gå en ny utbildning, inte orka etablera mig på en ny arbetsplats, inte infinna mig mellan bestämda tidpunkter. Inte vara drivande, framåt, engagerad, noggran, flexibel, och ansvarstagande. Ingenstans någonstans.
Jag är liksom bara slut. Som om hjärnan fått kortslutning.

För några dagar sen höll jag på att missa en man som befann sig halvvägs ut på ett övergångsställe. Jag såg honom inte trots att jag hade honom rakt i mitt synfält. Stod på bromsen med barnen i baksätet. Hann precis.
Det gör mig rädd.

Idag första gången på länge har jag haft riktigt svarta tankar. Inte så att de förföljt mig, men sådär lite blixtrande då och då. Viskningar i periferin och impulser. "Det vore bättre om du inte fanns. Varför kämpa? Det tjänar inget till".

Tänker på rakblad eller piller. Inte så att jag dör dock. Nej. Men bara lite. Paus. Stopp. Känna annat.
Eller vänta ut ångesten och paranoian som kommer av opiaterna när de går i kroppen. En vecka till eller så.

Allt jag vill just nu är att bli lämnad ifred och slippa tänka. Det är tillräcklig. Så samtalet imorse var nog det sista jag behövde.
För jag vet. Att jag är en bra arbetare. Jag är bra på mitt jobb. Kan flera saker som mina kollegor inte kan (och vice versa föestås). Mina kollegor är supertrevliga. Jag blir varm när jag träffar dem. Så jag tror inte att jag vill byta jobb egentligen.
Men chefen... Måtte denna människa få hjärtstillestånd, hjärtinfarkt och dö.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Va?

Jag tror du ser mig, men vågar inte säga nåt.  Det finns inget farligt där på andra sidan. Jag lovar. Bara lättnad och sorg.