onsdag 10 maj 2017

En veckas paus

Ett steg i värderad riktning och åtagande enligt ERGT (fast det visste jag inte då), var när kroppen fick utslag och det började brusa i huvudet. Att ringa det där masiga samtalet och sjukskriva mig.
En vecka hemma, och skala bort så mycket sociala aktiviteter som möjligt. Krympa världen.
Bok i solstolen. Djurpäls. Natur. Reflektion.

Hjärnan tänker hela tiden, men mycket saktare.
Den är för trött för att rusa.

Jag är tillbaka på jobbet, och inser att så fort jag börjar boka upp tider och klaffa med personalmöten, så är det nära hjärnbruset. Jag får svårt att komma ihåg vad planeringen för dagen är efter jobbet. Vem som skulle var.

Koreografier blir blackouter, och ibland försvinner jag bort från dialoger som jag deltar i.

Just nu tänker jag mer utmattningsdepression (eller syndrom eller vad det kallas) än bilolärt. Det kanske kan kvitta. Men oj. Det är tungt.
Det tar trekvart att komma ur sängen. Det är oftast det dåliga samvetet för att barnen är uppe och gör frukost till sig själva, som tvingar mig upp. Ja. De är stora nog för att både kunna och klara det. Men jag vill ändå vara där.
I ett halvår snart har det varit så. Med morgontrötthet.
Fruktansvärt ineffektivt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Varje dag är en ny dag

En ny dag att genomlida  Ååååh. Om bara det gråa kletiga tunga kunde lyfta.  Det är på många sätt bättre. Men jag är mentalt ihopsäckad, och...