måndag 29 maj 2017

Du kan aldrig göra nåt med måtta.

Lågstadiet:

Oj. Herrejösses. Här är det inte mycket jag kommer ihåg alls.
I skolan hade vi en jättereligiös fröken. Varje morgon hade vi morgonsamling, man stod upp vid sin bänk och sa godmorgon till fröken. Men då brukade jag säga godmiddag. (Eller iallfall gjorde jag det tills fröken skrev ett meddelande till mamma i den lilla kontaktboken som man hade i väskan). Man kallade fröken för fröken. Och så sjöng vi psalmer. Det gillade jag. Att sjunga. Vi hade en liten orgel i klassrummet. Fröken spelade fint på den. Vi sjöng mycket i klassen.
Hemma bodde vi fint, och det var nära till kompisar med fina lekplatser och grönområden. Och vi klättrade träd.
Och så läste vi snusktidningar i containern.
Och jag lurade pojkarna till att visa snoppen. "Visar du din, så visar jag min". Sen sprang jag det fortaste jag kunde.
Jag hade en märklig längtan efter att bli sjuk. Kanske för att man fick mycket omsorg och uppmärksamhet av mamma? Eller för att jag bara ville vara i det svåra? En kompis sa att man skulle akta sig för att gå på en viss sorts växt som fanns i gräsmattan. "Sjuklöv", sa hon. När ingen såg så trampade jag på dem, och till och med åt dem. Men jag blev ju inte sjuk.
Jag vet att jag tyckte det var bökigt det där med kompisar, och jag kände mig alltid lite annorlunda. Att vara social kom inte helt naturligt för mig som för andra barn.

I kyrkokören fick jag ofta skäll för att jag inte kunde vara stilla.

Så var det det där med biopappan. Han bodde nära. Och det gjorde kvinnan med fisken och den där halvsystern med. Inland bodde de ihop och ibland inte. Och ibland kom där nån annan kvinna, som jag hjälpte att sminka det andra ögat lika blått som det andra. Men jag fick helst inte vara där, för mamma. Ibland inte alls. Därför lärde jag mig att smyga, och inte berätta för någon att jag hälsade på hos honom. Ibland kom storasyster på mig och skvallrade för mamma. Hon blev arg på mig. Eller kanske mer orolig. Men jag kommer ihåg det som arg.
Ibland fick jag en konstig känsla. Av att jag kände mig så himla liten och ensam och att det var så högt upp till himlen att jag fick svindel.
När den där känslan kom, så skrapade jag mina kinder, armar och ben mot en betongvägg. Det var skönt tyckte jag.
Och så tyckte jag det var fascinerande med blod, och om kompisar slog sig, och det kom blod, så ville jag vara längst framme och hjälpa till, mest för att få första parkett till blodet. Jag avundades att inte jag fick blod.
Jag var också fascinerad av titta på döda djur, som man kunde finna lite varstans i natur och vägkanter. För då kunde man titta i lugn och ro, utan att nån tyckte att jag var konstig.
Och så längtade jag efter att få bröst.

När jag gick i andra klass, så frågade en kille chans på mig. Alla andra tyckte att jag skulle säga ja, och då sa jag ja, fastän att jag inte ville. Vi tungkysstes i ett tält.
Jag snodde cigaretter av mamma en gång och smög iväg. För hemma hos kvinnan med fisken, bodde ett syskonpar som var lika gamla som jag, och de fick röka hemma och drog halsbloss. Och de sa att jag inte kunde röka, och att jag inte kunde ta halsbloss.
Mitt första halsbloss var en hemsk upplevelse, och jag puffade mest på den där cigaretten, sen släckte jag den fort när jag såg en människa komma.

En gång cyklade jag och var lite okoncentrerad, så jag cyklade på en parkerad bil och slog mig jättehårt i hakan Det vågade jag inte berätta för mamma, för att jag trodde att hon skulle bli arg. Så jag ljög och sa att jag fått blåmärket och fläskläppen när jag trillat på klätterställningen.

Det fanns några barn i min klass som bodde i området där jag bodde. Ibland var vi kompisar. Ibland inte. En gång gick de efter mig hela vägen hem från skolan, och kastade snöbollar på mig, och sa hemska saker om min biopappa. Jag tror de gjorde så, för att de ville att jag skulle börja gråta. När jag började gråta skrattade de jättemycket åt mig. Jag berättade för mamma, och hon sa åt mig att inte låta dem knäcka mig. Och jag lärde mig att bita ihop så tänderna gnisslade, och inte avslöja det jag kände.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Klåda inuti

Jag liksom bara inte gillar mig själv.  Jag känner mig falsk. Skum känsla. Eller som om jag gör fel. Denna vecka ska jag spela teater. Ja. J...