Alldeles tyst bara.

Mina ord har tagit slut. Jag vet inte vad jag tänker. Det är en vägg mellan mig. Eller. Det är jag-ett vakum-och längtan efter att dö. Eller att det väl bara kan vara över. Att alla mår bra. Och har sitt. Att allt landat. Och sen kan jag avsluta. Jag har aldrig varit så övertygad om att om jag inte hade min familj, så skulle jag inte orka finnas och gå till handling. Att ta livet av sig med droger måste vara det bästa sättet. För om jag oturligt nog skulle vakna, så är det ändå snällt. Såpass att man kan räkna om och göra det igen. Tills man har turen att bara somna. Ingen smärta och inget blod. Bara en kropp som sover. En kompromiss är att droga så nära kanten, där andetagen blir minimala men inte färre än att man lever. Så kan man ligga i den bubblan. Där ingen ser. Och allt är tyst.
Jag kan inte tänka klart. Det är suddigt i hjärnan, men jag hör på avstånd och som i en dimma flera olika tankar som dividerar och pratar i mun på varandra. Men jag orkar inte lyssna. Det är som om kroppen och hjärnan separerar. Kommer på mig själv då och då att jag blir helt främmande i mig. Att alla dessa tankar och känslor bor en fysisk kropp. Obehagligt. När tankeruset samlar ihop sig så att man kommer tillbaka till verkligheten. Om jag tittar mig i spegeln och tänker tanken "vem är jag"? Då känner jag inte att det är mig som jag tittar på i spegeln. Hon i spegeln är bekant. Hon är ganska vacker men ser ledsen ut i ögonen. Men... hon är inte jag.
Kan det vara så att det finns människor som inte har någon plats? Som liksom inte fyller någon funktion? Och som inte kan bidra med något särskilt speciellt. Som kanske inte ens vill bidra. Eller som bara inte kan för att de har tagit slut.

Och min man. Min tålmodige man. Jag vill inte slita på honom. Inte belasta med ångestattacker och snorgråt. Det tar sån förskräcklig tid, och jag känner mig lika dum varje gång. Så jag höll andan tills det sprängdes i bröstkorgen och tårarna rann från kinderna, medan ångesten klöste mig inifrån. Även om jag önskade att jag bara
Han vill ge mig så mycket. En generös man. En generös älskare. Med en stendöd fru. Så jag orkade inte ens låtsas. Eller jag tror att det kan såra mer om jag låtsas. Så då får det han ligger mer hellre vara dött. Äkta dött. Men då gråter jag och saknar hon som kan ta emot hela honom med hela hjärtat och hela sin själ och ha fyrverkerier och extas. Sörjer att han förtjänar henne. Förbannar att jag inte kan slappna av. Men det funkar ändå. Han fick komma nära. Jag höll mig någonstans mellan närvarande och dissocierad. Lite fram och tillbaka. Tänker att han är väl unnad av att ligga. Han ber inte. Tjatar inte. Men jag vet att han vill. Och jag tänker att jag kan stänga av. Inget mot min vilja. Men ett tomt skal. Jag klappar han mjuka varma hud och luktar på hans hals. Han luktar gott tänker jag. Och han är snäll. Så jag unnar honom detta.
Efteråt när han är klar, så frågar han mig hur jag mår, och undrar hur e läget. Jag svarar ja. Sen blir det tystad. För att jag tänkte att det kanske skulle kännas konstigt "jag vill ta mitt liv" "jag vill inte leva". Så jag säger att det nog inte ör passande. Han säger orden "jag älskar dig". Han säger det flera gånger, och min mun förmår sig inte att svara på orden. Men jag vet ju inuti att jag älskar den mannen, så mycket så att det gör mig galen. Min kärlek är sån. Eller. Den blev sån när jag träffade min man.

Hur länge ska det hålla på såhär? Upp ner. Avstängd. Påkopplad. Superhypad. Överväldigad. Paranoid. Och en känslan av oduglighet och otillräcklighet.
Dessutom ful.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar.

#aldrigensam

Iallfall mitt helvete.