Inlägg

Visar inlägg från maj, 2017

Vill bara vara alla andra

Mellanstadiet:
Mellanstadiet. Ny skola och sammanslagning med en ny klass. Ny konkurrens, om kompisar söta killar.
Jag fick en bästis. Hon var den första människan som fick mig att skratta från magen, och jag ville alltid vara tillsammans med henne. Annars vad jag mest uttråkad och lite ur alla sammanhang. Men hon hade en annan kompis, som jag inte gillade så mycket. Men som gillade mig. Så hon kasade med in och ut lite. Det blev intriger så som det är med pubertala tjejer.
Min mamma säger att det märktes mycket när min bästis svek mig, och att jag var ledsen men pratade inte om det.
Jag fick höra att mitt skratt lät falskt, och att jag viftade med armarna när jag pratade. Till sist blev jag hypermedveten över hur jag förde mig i ett rum, vad jag sa, hur jag sa det, hur dumt det lät, övertygad om att alla granskade mig och tyckte jag verkade knäpp, att jag var ful. Jag blev jag blev jätteosäker på mig själv, och tog på mig rollen som pajas. Den passade mig och så behövde jag inte vara …

Du kan aldrig göra nåt med måtta.

Lågstadiet:

Oj. Herrejösses. Här är det inte mycket jag kommer ihåg alls.
I skolan hade vi en jättereligiös fröken. Varje morgon hade vi morgonsamling, man stod upp vid sin bänk och sa godmorgon till fröken. Men då brukade jag säga godmiddag. (Eller iallfall gjorde jag det tills fröken skrev ett meddelande till mamma i den lilla kontaktboken som man hade i väskan). Man kallade fröken för fröken. Och så sjöng vi psalmer. Det gillade jag. Att sjunga. Vi hade en liten orgel i klassrummet. Fröken spelade fint på den. Vi sjöng mycket i klassen.
Hemma bodde vi fint, och det var nära till kompisar med fina lekplatser och grönområden. Och vi klättrade träd.
Och så läste vi snusktidningar i containern.
Och jag lurade pojkarna till att visa snoppen. "Visar du din, så visar jag min". Sen sprang jag det fortaste jag kunde.
Jag hade en märklig längtan efter att bli sjuk. Kanske för att man fick mycket omsorg och uppmärksamhet av mamma? Eller för att jag bara ville vara i det svåra? En komp…

Alldeles tyst bara.

Mina ord har tagit slut. Jag vet inte vad jag tänker. Det är en vägg mellan mig. Eller. Det är jag-ett vakum-och längtan efter att dö. Eller att det väl bara kan vara över. Att alla mår bra. Och har sitt. Att allt landat. Och sen kan jag avsluta. Jag har aldrig varit så övertygad om att om jag inte hade min familj, så skulle jag inte orka finnas och gå till handling. Att ta livet av sig med droger måste vara det bästa sättet. För om jag oturligt nog skulle vakna, så är det ändå snällt. Såpass att man kan räkna om och göra det igen. Tills man har turen att bara somna. Ingen smärta och inget blod. Bara en kropp som sover. En kompromiss är att droga så nära kanten, där andetagen blir minimala men inte färre än att man lever. Så kan man ligga i den bubblan. Där ingen ser. Och allt är tyst.
Jag kan inte tänka klart. Det är suddigt i hjärnan, men jag hör på avstånd och som i en dimma flera olika tankar som dividerar och pratar i mun på varandra. Men jag orkar inte lyssna. Det är som om krop…

När jag var riktigt liten

Från födsel till skolstart:
Jag föddes, såvitt jag vet och förstått, i en tid då min mamma och biopappas äktenskap började gå i stöpet. Hans drickande tog till slut ut sin rätt, och som mamma har berättat det, så fick han till slut välja mellan familjen eller flaskan, och valet var inte svårt för honom. Så han drog.
Min tidiga barndom sen. Jag minns hemma. Och hemma hos mormor. Och att pappa (han den där pappan som blev värd namnet pappa) kom in i bilden. Doften av cigarettrök. Kattungar. Hur mamma pratade i telefon och skrattade tills hon fick en rökhosteattack. Jag minns en natt. Kanske i min spjälsäng? När det kröp en hemsk insekt på min vägg, och att jag var rädd och att mamma kom och plockade bort den. Tapetskarvar som jag pillade på, och en såndär babymobil med stickade figurer, som låg i en klädkammare. Den fick jag aldrig leka med, och fick skäll om jag tog ut den.

Jag minns tidiga Volvomodeller och en Folkvagnsbubbla, som biopappan hämtade oss i. Mig och storasyster. Jag minns…

Life has a funny way...

Inte längre än några dagar. Kanske nån vecka, håller det. Om det inte vänder av sig självt, så vänder jag på det. Det kan ju inte vara sant ändå, att livet vill vara snällt mot mig. Så då är det bättre att tillförskansa sig själv fanskap, än att invänta naturens gilla gång. Saboterar för mig själv.
Jag hade ett ganska så skönt flow. Hyfsad kraft och balans. Trasade detta med att ringa om recept, och trots en lång för och emot-diskussion, om huruvida detta var en god idé eller inte, så kopplade jag på autopilot och löste utbuden.
Så... några dagars käkande av fulpiller, och nu sotar jag de endorfiner jag tog ut på kredit.
Svajande självkänsla. Låg. Orkeslös. Lite arg. Både på mig själv och allt och alla.
Samtal med chefen idag, som inte alls var upplyftande. En annan dag hade jag sorterat kritiken, men idag var allt mitt fel jag som är dålig och oduglig. Det hade nästan kvittat hur. När chefen säger att hon vill ha några ord med mig, så knyter det sig i magen. Och idag ville jag varken…

En veckas paus

Ett steg i värderad riktning och åtagande enligt ERGT (fast det visste jag inte då), var när kroppen fick utslag och det började brusa i huvudet. Att ringa det där masiga samtalet och sjukskriva mig.
En vecka hemma, och skala bort så mycket sociala aktiviteter som möjligt. Krympa världen.
Bok i solstolen. Djurpäls. Natur. Reflektion.

Hjärnan tänker hela tiden, men mycket saktare.
Den är för trött för att rusa.

Jag är tillbaka på jobbet, och inser att så fort jag börjar boka upp tider och klaffa med personalmöten, så är det nära hjärnbruset. Jag får svårt att komma ihåg vad planeringen för dagen är efter jobbet. Vem som skulle var.

Koreografier blir blackouter, och ibland försvinner jag bort från dialoger som jag deltar i.

Just nu tänker jag mer utmattningsdepression (eller syndrom eller vad det kallas) än bilolärt. Det kanske kan kvitta. Men oj. Det är tungt.
Det tar trekvart att komma ur sängen. Det är oftast det dåliga samvetet för att barnen är uppe och gör frukost till sig själva,…

Ny psykolog. Slutsatser.

Träffade ny psykolog idag. Hon var ung. Hon var en hon. Kände inget klick. Men hon var kompetent, och berörde något, som fick mina tankar att spinna iväg. Inte där i rummet. Men på vägen hem. Hittar inte orden nu. Men vet ju vad jag menar. Om min man. Och varför jag fortsätter att leva tyst.

Jag behöver honom för att avlasta min hjärna och för att få hjälp med att undvika fällor. Prata med och bolla med. Men. Ja. Han är en sån som inte pratar, så jag måste sluta tänka så, och släppa frustrationen över att han inte kommunicerar, och istället förhålla mig till om jag vill ha det så.
Han är oändligt generös, men så sparsmakad med ord och analys. Alla är väl inte överfulla med tankar och analyser. Men något måste där ju finnas.

Jag antar att jag medvetet klivit åt sidan för att ge honom spelutrymme till egentid, efter mina sjuka år. Och nu så spelar vi helt enkelt på olika arenor. Olika intressen och mål. I ärlighetens namn känner jag mig tagen för given. Som om min kärlek liksom bara ska…

Kom av mig

Jag har helt kommit av mig, och ERGT:n. Haft klåda av och till och en trötthet som inte går att förklara. Total utmattning. Schack matt.
Jag som skulle jobbat med värderingar och värderande handlingar. Kom väl inte längre än till att säga nej och sätta gränser.
Och nu slåss jag med tanken att helt sjukskriva mig en vecka. Kanske två. Även om det kan finnas olika förklaringar till min klåda, så tror jag ändå att det kommer inifrån. Såvida det inte är nåt allvarligt. Typ en havererad lever eller njursvikt.
Men. Det där med arbetsgivaren och gliringar om frånvaro. Jag har inte varit frånvarande sen jag blev sjukskriven halvtid för ett år sedan, och är barnsligt ångestfylld inför att berätta för chefen. Men. Det visar sig imorgon.

Fick i helgen stanna hemma från en supertrevlig tillställning som jag sett så mycket framemot. Det fanns inget val. Jag bara inte orkade. Tog slut. Och jag blev så bedrövad och genuint ledsen. Jag vill inte vara den som inte orkar.
Försöker att inte vältra i sjä…