tisdag 30 maj 2017

Vill bara vara alla andra

Mellanstadiet:
Mellanstadiet. Ny skola och sammanslagning med en ny klass. Ny konkurrens, om kompisar söta killar.
Jag fick en bästis. Hon var den första människan som fick mig att skratta från magen, och jag ville alltid vara tillsammans med henne. Annars vad jag mest uttråkad och lite ur alla sammanhang. Men hon hade en annan kompis, som jag inte gillade så mycket. Men som gillade mig. Så hon kasade med in och ut lite. Det blev intriger så som det är med pubertala tjejer.
Min mamma säger att det märktes mycket när min bästis svek mig, och att jag var ledsen men pratade inte om det.
Jag fick höra att mitt skratt lät falskt, och att jag viftade med armarna när jag pratade. Till sist blev jag hypermedveten över hur jag förde mig i ett rum, vad jag sa, hur jag sa det, hur dumt det lät, övertygad om att alla granskade mig och tyckte jag verkade knäpp, att jag var ful. Jag blev jag blev jätteosäker på mig själv, och tog på mig rollen som pajas. Den passade mig och så behövde jag inte vara så orolig att blanda in mig själv. Så kunde jag hålla människor bekvämt ifrån mig.
Under dessa år fann jag musiken. Med hjälp av en mycket engagerad musiklärare. Han arrangerade konserter på skolan och jag började sjunga. På riktigt. På scen var jag onåbar, och fan så mycket bättre än alla andra. Iallafall i mina fem minuter och i applåden och busvisslingarna.
Hår och kläder var viktigt. Jag ville se ut som alla andra. Jag gillade stora smycken, och stort permanentat hår. Jeansjacka och kjol. Och så gick jag alltid i pumps med liten klack. Jag kunde springa 60 meter nästan lika snabbt i de skorna som i vanliga skor.
Jag gillade att gå på partyn och dansa tryckare. Jag tyckte om kysslekar och bangade inte, till skillnad från andra tjejer. Kanske det som lockade. För det var inget om att jag var kär i nån. Jag ville bara hångla. Inte för att jag kände nåt, men för att det blev tissel tassel fnitter och frågor. Det väckte uppmärksamhet helt enkelt.
Jag valde oftast killar som inte var supersnygga. För om de dissade mig, så var det ju inte för att jag var fulare än dem.
Det skulle vara himla pinsamt att bli avvisad av en snygg kille som man kanske kunde bli kär i.

Biopappa söp som ett svin. Med en kvinna som jag tyckte mycket om. Ibland såg hon ut som om hon väntade barn, och ibland såg hon ut att ha tappt trettio kilon. Och oftast hade hon spår av blåklockor i ansiktet. De söp hårt. Det var som om det blev tyst i deras lägenhet. De söp över stökfasen, till fasen då de låg halvt medvetslösa och utstötte gutturala ljud. Med eller utan sällskap. Så var de oftast så fulla att de sov. Och så hade de flottigt hår.
Ibland lovade biopappa att han skulle skärpa sig. Denna gången lovar jag att nu ska det bli ändring. Och jag trodde verkligen på övertygelsen i hans röst.
Han hade klippkort på behandlingshem och for iväg då och då, och kom hem fin och fräsch. Han såg mycket gladare och klarare ut i ögonen. Men. Det tog sällan mer än några dagar, så var det igång igen.
Och någonstans tog det stopp. För alla besvikelser tärde på mig. Men nu var det nog. Jag bestämde mig för att inte bry mig mer. Jag sa mer eller mindre upp kontakten. Jo. Hälsade om vi stötte på varandra men inte mer. När han intygade att han var nykter så flinade jag mot honom.
Det var lite dumt bara, för jag hade förlorat ett perfekt ställe att tjuvröka på.

Min största rival i klassen. Hon den som var så snygg och sjöng så bra. Ja. Inte bättre än jag, men hon var mycket snyggare och coolare än någon annan på skolan. En dag när vi gick i sexan kom hon hem till mig och pekade ut en kille i åttan, och frågade å hans vägnar om jag ville vara ihop med honom. Jag sa ja. Och nästa dag letade jag upp honom på skolan och fick fram till honom och kysste honom så att han tappade andan.
Vid detta lager så hängde jag sådär lite i utkanten med de coola gängen. Men jag hörde liksom inte ihop med nån. Men vi rökte ihop, hängde vid vårt hängställe. Där de äldre killarna drack och körde moped.
De kompisar jag hade var ytliga men väldigt coola och de liksom... accepterade mig. Jag ville också ha en sån där cool kille. Och denna kille var cool. Kanske inte jättesnygg. Men cool.
Vi träffades hemma hos honom. Vi hånglade i hans säng. Vi klädde av oss. Jag hade läst om hångel, petting, sex och porr och förstod grejen. Han frågade om jag ville ligga med honom. Jag sa ja. Det var den 8:e november 1989 kl 15.45, och Milli Vanilli sjöng "Blame it on the rain". Jag var 12 år gammal. Och jag sa ja.
Jag gav honom oralsex, sen ville han att jag skulle sätta mig på honom, men det redde jag inte ut, så vi vände på steken. Det var inte alls skönt. Bara mest konstigt och ångestfullt. Inte alls som det stod in tidningarna. Jag tänkte på min mamma, jag tittade på klockan och undrade om stjärnorna. Sen sa han att jag skulle få nåt varmt på magen, och han kom på mig.
Jag gick darrigt in i badrummet och hade min första upplevelse av att tvätta bort sperma. Jag rös lite av obehag och ville mest hem.
Han frågade så om vi skulle göra det en gång till, och då sa jag nej.
Och då gjorde han slut.

Så så var det. 12 år. Inte oskuld. Och ganska oälskad och ensam.

Jag lärde mig att rispa hål på min hud med nålar. Men det var ju lite opratiskt, så jag började använda rakhyvlar. De kunde jag skära med så det kom blod.
I den skalan så att en fiktiv katt hade rivit mig och grenar och andra undanflykter fungerade.
Jag rökte. Funderade på livets existens. Kände mig missanpassad överallt. Passade inte riktigt in som cooling, eller nörd, och nån atlet var jag aldrig. Har aldrig förstått grejen med att tävla. Varför vara så hetsig?





måndag 29 maj 2017

Du kan aldrig göra nåt med måtta.

Lågstadiet:

Oj. Herrejösses. Här är det inte mycket jag kommer ihåg alls.
I skolan hade vi en jättereligiös fröken. Varje morgon hade vi morgonsamling, man stod upp vid sin bänk och sa godmorgon till fröken. Men då brukade jag säga godmiddag. (Eller iallfall gjorde jag det tills fröken skrev ett meddelande till mamma i den lilla kontaktboken som man hade i väskan). Man kallade fröken för fröken. Och så sjöng vi psalmer. Det gillade jag. Att sjunga. Vi hade en liten orgel i klassrummet. Fröken spelade fint på den. Vi sjöng mycket i klassen.
Hemma bodde vi fint, och det var nära till kompisar med fina lekplatser och grönområden. Och vi klättrade träd.
Och så läste vi snusktidningar i containern.
Och jag lurade pojkarna till att visa snoppen. "Visar du din, så visar jag min". Sen sprang jag det fortaste jag kunde.
Jag hade en märklig längtan efter att bli sjuk. Kanske för att man fick mycket omsorg och uppmärksamhet av mamma? Eller för att jag bara ville vara i det svåra? En kompis sa att man skulle akta sig för att gå på en viss sorts växt som fanns i gräsmattan. "Sjuklöv", sa hon. När ingen såg så trampade jag på dem, och till och med åt dem. Men jag blev ju inte sjuk.
Jag vet att jag tyckte det var bökigt det där med kompisar, och jag kände mig alltid lite annorlunda. Att vara social kom inte helt naturligt för mig som för andra barn.

I kyrkokören fick jag ofta skäll för att jag inte kunde vara stilla.

Så var det det där med biopappan. Han bodde nära. Och det gjorde kvinnan med fisken och den där halvsystern med. Inland bodde de ihop och ibland inte. Och ibland kom där nån annan kvinna, som jag hjälpte att sminka det andra ögat lika blått som det andra. Men jag fick helst inte vara där, för mamma. Ibland inte alls. Därför lärde jag mig att smyga, och inte berätta för någon att jag hälsade på hos honom. Ibland kom storasyster på mig och skvallrade för mamma. Hon blev arg på mig. Eller kanske mer orolig. Men jag kommer ihåg det som arg.
Ibland fick jag en konstig känsla. Av att jag kände mig så himla liten och ensam och att det var så högt upp till himlen att jag fick svindel.
När den där känslan kom, så skrapade jag mina kinder, armar och ben mot en betongvägg. Det var skönt tyckte jag.
Och så tyckte jag det var fascinerande med blod, och om kompisar slog sig, och det kom blod, så ville jag vara längst framme och hjälpa till, mest för att få första parkett till blodet. Jag avundades att inte jag fick blod.
Jag var också fascinerad av titta på döda djur, som man kunde finna lite varstans i natur och vägkanter. För då kunde man titta i lugn och ro, utan att nån tyckte att jag var konstig.
Och så längtade jag efter att få bröst.

När jag gick i andra klass, så frågade en kille chans på mig. Alla andra tyckte att jag skulle säga ja, och då sa jag ja, fastän att jag inte ville. Vi tungkysstes i ett tält.
Jag snodde cigaretter av mamma en gång och smög iväg. För hemma hos kvinnan med fisken, bodde ett syskonpar som var lika gamla som jag, och de fick röka hemma och drog halsbloss. Och de sa att jag inte kunde röka, och att jag inte kunde ta halsbloss.
Mitt första halsbloss var en hemsk upplevelse, och jag puffade mest på den där cigaretten, sen släckte jag den fort när jag såg en människa komma.

En gång cyklade jag och var lite okoncentrerad, så jag cyklade på en parkerad bil och slog mig jättehårt i hakan Det vågade jag inte berätta för mamma, för att jag trodde att hon skulle bli arg. Så jag ljög och sa att jag fått blåmärket och fläskläppen när jag trillat på klätterställningen.

Det fanns några barn i min klass som bodde i området där jag bodde. Ibland var vi kompisar. Ibland inte. En gång gick de efter mig hela vägen hem från skolan, och kastade snöbollar på mig, och sa hemska saker om min biopappa. Jag tror de gjorde så, för att de ville att jag skulle börja gråta. När jag började gråta skrattade de jättemycket åt mig. Jag berättade för mamma, och hon sa åt mig att inte låta dem knäcka mig. Och jag lärde mig att bita ihop så tänderna gnisslade, och inte avslöja det jag kände.





fredag 26 maj 2017

Alldeles tyst bara.

Mina ord har tagit slut. Jag vet inte vad jag tänker. Det är en vägg mellan mig. Eller. Det är jag-ett vakum-och längtan efter att dö. Eller att det väl bara kan vara över. Att alla mår bra. Och har sitt. Att allt landat. Och sen kan jag avsluta. Jag har aldrig varit så övertygad om att om jag inte hade min familj, så skulle jag inte orka finnas och gå till handling. Att ta livet av sig med droger måste vara det bästa sättet. För om jag oturligt nog skulle vakna, så är det ändå snällt. Såpass att man kan räkna om och göra det igen. Tills man har turen att bara somna. Ingen smärta och inget blod. Bara en kropp som sover. En kompromiss är att droga så nära kanten, där andetagen blir minimala men inte färre än att man lever. Så kan man ligga i den bubblan. Där ingen ser. Och allt är tyst.
Jag kan inte tänka klart. Det är suddigt i hjärnan, men jag hör på avstånd och som i en dimma flera olika tankar som dividerar och pratar i mun på varandra. Men jag orkar inte lyssna. Det är som om kroppen och hjärnan separerar. Kommer på mig själv då och då att jag blir helt främmande i mig. Att alla dessa tankar och känslor bor en fysisk kropp. Obehagligt. När tankeruset samlar ihop sig så att man kommer tillbaka till verkligheten. Om jag tittar mig i spegeln och tänker tanken "vem är jag"? Då känner jag inte att det är mig som jag tittar på i spegeln. Hon i spegeln är bekant. Hon är ganska vacker men ser ledsen ut i ögonen. Men... hon är inte jag.
Kan det vara så att det finns människor som inte har någon plats? Som liksom inte fyller någon funktion? Och som inte kan bidra med något särskilt speciellt. Som kanske inte ens vill bidra. Eller som bara inte kan för att de har tagit slut.

Och min man. Min tålmodige man. Jag vill inte slita på honom. Inte belasta med ångestattacker och snorgråt. Det tar sån förskräcklig tid, och jag känner mig lika dum varje gång. Så jag höll andan tills det sprängdes i bröstkorgen och tårarna rann från kinderna, medan ångesten klöste mig inifrån. Även om jag önskade att jag bara
Han vill ge mig så mycket. En generös man. En generös älskare. Med en stendöd fru. Så jag orkade inte ens låtsas. Eller jag tror att det kan såra mer om jag låtsas. Så då får det han ligger mer hellre vara dött. Äkta dött. Men då gråter jag och saknar hon som kan ta emot hela honom med hela hjärtat och hela sin själ och ha fyrverkerier och extas. Sörjer att han förtjänar henne. Förbannar att jag inte kan slappna av. Men det funkar ändå. Han fick komma nära. Jag höll mig någonstans mellan närvarande och dissocierad. Lite fram och tillbaka. Tänker att han är väl unnad av att ligga. Han ber inte. Tjatar inte. Men jag vet att han vill. Och jag tänker att jag kan stänga av. Inget mot min vilja. Men ett tomt skal. Jag klappar han mjuka varma hud och luktar på hans hals. Han luktar gott tänker jag. Och han är snäll. Så jag unnar honom detta.
Efteråt när han är klar, så frågar han mig hur jag mår, och undrar hur e läget. Jag svarar ja. Sen blir det tystad. För att jag tänkte att det kanske skulle kännas konstigt "jag vill ta mitt liv" "jag vill inte leva". Så jag säger att det nog inte ör passande. Han säger orden "jag älskar dig". Han säger det flera gånger, och min mun förmår sig inte att svara på orden. Men jag vet ju inuti att jag älskar den mannen, så mycket så att det gör mig galen. Min kärlek är sån. Eller. Den blev sån när jag träffade min man.

Hur länge ska det hålla på såhär? Upp ner. Avstängd. Påkopplad. Superhypad. Överväldigad. Paranoid. Och en känslan av oduglighet och otillräcklighet.
Dessutom ful.



onsdag 24 maj 2017

När jag var riktigt liten

Från födsel till skolstart:
Jag föddes, såvitt jag vet och förstått, i en tid då min mamma och biopappas äktenskap började gå i stöpet. Hans drickande tog till slut ut sin rätt, och som mamma har berättat det, så fick han till slut välja mellan familjen eller flaskan, och valet var inte svårt för honom. Så han drog.
Min tidiga barndom sen. Jag minns hemma. Och hemma hos mormor. Och att pappa (han den där pappan som blev värd namnet pappa) kom in i bilden. Doften av cigarettrök. Kattungar. Hur mamma pratade i telefon och skrattade tills hon fick en rökhosteattack. Jag minns en natt. Kanske i min spjälsäng? När det kröp en hemsk insekt på min vägg, och att jag var rädd och att mamma kom och plockade bort den. Tapetskarvar som jag pillade på, och en såndär babymobil med stickade figurer, som låg i en klädkammare. Den fick jag aldrig leka med, och fick skäll om jag tog ut den.

Jag minns tidiga Volvomodeller och en Folkvagnsbubbla, som biopappan hämtade oss i. Mig och storasyster. Jag minns den där farthållaren på en Volvo som var som ett rött streck som blev längre och längre ju fortare man körde. Jag kommer ihåg att det var roligt när det var mycket rött på farthållaren och bilen körde slalom på landsvägarna. Jag minns biofarmor. Huset ute på landet. Det knarrande golvet i huset, och lukten av kor. Och brännässlorna. Vädret var ofta fint och det var ofta skugga på deras innergård.
Jag minns när han skulle hämta mig med sin nya kvinna, med andra barn i bilen. Och att jag inte ville åka med, och blev buren. Att jag sparkade allt vad jag kunde med benen så att jag tappade en trätoffla. Jag vet inte om det var den gången eller en annan gång som jag åkte i den bilen tillsammans med biopappan, kvinnan och de andra barnen till havet. Mest troligt min storasyster med. Där vi solade på stora stenar, och vi hittade en död plattfisk som var vit med gråa fenor, som vi la på kvinnans rygg, och att hon inte ville det.

Jag minns vår (mammas) Senapsgula Opel med svart tak. Den. Liksom alla mina barndomsbilar, luktade cigarettrök. I den satt en såndär hund med guppande huvud på hyllan bakom baksätet.

Jag minns när jag tog hål i mina öron. Översta våningen i en affärsbyggnad. Jag minns att mamma propsade på när jag inte ville ta det andra hålet.
När jag efter några veckor tryckte in bakstycket så hårt i örat så det kladdade ihop. Mamma ringde sin väninna som kom och hjälpte mig.

Jag kommer ihåg när jag åkte skridskor, alltid så att tårna förfrös. Mycket på dammen hos mormor. Men också i hålan därhemma. Och så åkte vi pulka. Pappa fick hjälpa till att dra den upp för den stora backen. En gång påpekade min pappafarmor för min mamma att tårna nog var riiiiktigt förfrusna. Då fick jag filt och tablettask.
I lilla pulkabacken var jag livrädd för Elias. Och det var i samma backe, som jag senare i min barndom fick veta av min storasyster att vår katt blivit avlivad, för att den rivit lillasyster riktigt illa. Men vi fick inte säga till lillasyster att katten var död. Bara att den var på en djurpark. Min lillasyster liknade en kines när hon var liten och vi tyckte om att leka med modellera och spela in oss själva på kasettband.
Storasyster och jag lekte inte så mycket. Hon var alldeles för bossig för min smak. (Kan det vara en slump att hon blev rektor äldre dar).

Jag älskade att somna när mamma och pappa hade fest hemma med sina vänner, och de skrattade och spelade gitarr och sjöng på altanen. Jag älskade doften av (vad jag senare i livet räknat ut), vin i matlagning. Eller så när vi var på fest hemma hos deras vänner, och man somnade i vännernas dubbelsäng som var kall och luktade nybäddat. I den sängen kände jag mig inte riktigt trygg, jag minns vag ångest. Men jag minns tryggheten när jag blev utburen därifrån för att vi skulle åka hem.
Jag har alltid tyckt om hemma. Och var enligt vad mamma och pappa berättat, alltid rädd för att vi inte skulle hitta hem. När vi var på utflykter, och jag inte kände igen vägen, så blev jag nervös. Det var en befrielse när jag blev stor nog att förstå hur man hittade med hjälp av vägskyltar.

När biopappa hade fest var det inte alls kul. Då luktade det öl, askfat och kiss. Och så var det ganska argt. Eller. Man kunde inte riktigt veta när det skulle bli argt. Och persiennerna var alltid nerdragna.
Hemma fick man inte ha persiennerna nerdragna på dagen. För det ser inte klokt ut. Tycker mamma än idag.

Hos biopappa var saker alltid trasiga.
Hemma var det alltid rent och fint, och tvättmaskinen skumpade när den centrifugerade och vi hade en vindslucka som man kunde dra ner en stege ifrån. Det var bara pappa som klättrade upp där. Och jag ljög för mina kompisar om att jag hade kaniner på vinden och att jag hade bott i Danmark i två år.

Hos biopappa kom kvinnor, och gick. Eller. Han bodde först hos kvinnan med fisken på ryggen och de skaffade barn, och sen fick han flytta. Men. Sen där efter kom det nya kvinnor. Ibland dog de. Ibland kom de tillbaka igen. Ibland i oordning. De var ofta röda i ansiktet.
Jag tyckte om när han skaffade nya kvinnor för då kanske han kunde bli glad och få det fint som vi hade det hemma.

Jag hade en kompis som hade en jättesträng mamma. De hade en knapptelefon. En gång tog jag sönder farmordockan till deras dockhus, och jag försökte dölja det. Men jag blev påkommen, och mamma fick köpa en ny farmor till dem, eller om den blev lagad? Hm...? En gång tog jag sönder nån sak i en annan kompis trädgård, jag stod på händer mot en vägg så hastigt att jag sparkade ner en tavla som var inramad och glasad. Den sprack i tusen bitar.
Jag tyckte det var oändligt oändligt oändligt skamligt och svårt när jag förstört något eller gjort fel. Men jag kan inte riktigt förstå var det kommer ifrån, då jag inte minns nåt om att det var otillåtet att göra fel hemma.
Tvärtom. Så minns jag när jag sköt i väg en såndär snurrgrej som man får upp i luften med en snördragare. Den for iväg i våra granar, och vi hittade den aldrig igen. Mamma köpte en ny till mig. Och jag minns att jag på natten grät för att jag tyckte att mamma var alldeles för snäll. Och att jag inte förtjänade den.

Men jag kommer ihåg att jag inte fick vara arg. Hur mamma och pappa skrattade åt mig när jag blev arg, och sjöng "sudda bort din sura min", och hur jag blev ännu argare och skrek tills jag blev hes och det började brusa i mitt huvud. Jag kommer ihåg "men det är väl inget att böla för", mest från storasyster och kompisar. Så. Jag lärde mig tidigt att bita ihop, och gråta och skrika inuti. För jag ville inte göra fel.

Sen minns jag hur biopappans hämtningar blev hackiga. Att han ibland inte kom. Och att han ibland var full när han skulle hämta. Och hur mamma blev arg, och jag inte visste vem jag skulle vara arg på. Henne för att vi inte fick följa med biopappa? Eller biopappa för att han inte höll sin tid eller för att han inte kunde hålla sig nykter.
En gång fick jag och storasyster påskägg. Men lillasyster (som inte är biopappas barn) fick inget. Då blev mamma också arg. Och då skämdes jag och tyckte det var svårt att äta det godiset. Det smakade skam.

Sen lekte jag lekar med kön och bajs. Med nästan alla jag lekte med.






tisdag 23 maj 2017

Life has a funny way...

Inte längre än några dagar. Kanske nån vecka, håller det. Om det inte vänder av sig självt, så vänder jag på det. Det kan ju inte vara sant ändå, att livet vill vara snällt mot mig. Så då är det bättre att tillförskansa sig själv fanskap, än att invänta naturens gilla gång. Saboterar för mig själv.
Jag hade ett ganska så skönt flow. Hyfsad kraft och balans. Trasade detta med att ringa om recept, och trots en lång för och emot-diskussion, om huruvida detta var en god idé eller inte, så kopplade jag på autopilot och löste utbuden.
Så... några dagars käkande av fulpiller, och nu sotar jag de endorfiner jag tog ut på kredit.
Svajande självkänsla. Låg. Orkeslös. Lite arg. Både på mig själv och allt och alla.
Samtal med chefen idag, som inte alls var upplyftande. En annan dag hade jag sorterat kritiken, men idag var allt mitt fel jag som är dålig och oduglig. Det hade nästan kvittat hur. När chefen säger att hon vill ha några ord med mig, så knyter det sig i magen. Och idag ville jag varken höra eller argumentera om ditt och datt.

Hur jag än försöker logiskt resonera med mig själv för att avlasta mig skuldkänslor, så går det inte. Jag VET mina brister och var jag kan utvecklas. Men jag vet också att jag kämpat som fasen och gjort mitt jobb. Men idag kan jag inte ta det till mig.

Och jag känner på något vis att jag sitter fast. Jag vill ifrån min arbetsplats. Eller. Hm. Jag vill ifrån min chef. Jag funderar på att byta yrkesbana, men jag skulle aldrig orka gå en ny utbildning, inte orka etablera mig på en ny arbetsplats, inte infinna mig mellan bestämda tidpunkter. Inte vara drivande, framåt, engagerad, noggran, flexibel, och ansvarstagande. Ingenstans någonstans.
Jag är liksom bara slut. Som om hjärnan fått kortslutning.

För några dagar sen höll jag på att missa en man som befann sig halvvägs ut på ett övergångsställe. Jag såg honom inte trots att jag hade honom rakt i mitt synfält. Stod på bromsen med barnen i baksätet. Hann precis.
Det gör mig rädd.

Idag första gången på länge har jag haft riktigt svarta tankar. Inte så att de förföljt mig, men sådär lite blixtrande då och då. Viskningar i periferin och impulser. "Det vore bättre om du inte fanns. Varför kämpa? Det tjänar inget till".

Tänker på rakblad eller piller. Inte så att jag dör dock. Nej. Men bara lite. Paus. Stopp. Känna annat.
Eller vänta ut ångesten och paranoian som kommer av opiaterna när de går i kroppen. En vecka till eller så.

Allt jag vill just nu är att bli lämnad ifred och slippa tänka. Det är tillräcklig. Så samtalet imorse var nog det sista jag behövde.
För jag vet. Att jag är en bra arbetare. Jag är bra på mitt jobb. Kan flera saker som mina kollegor inte kan (och vice versa föestås). Mina kollegor är supertrevliga. Jag blir varm när jag träffar dem. Så jag tror inte att jag vill byta jobb egentligen.
Men chefen... Måtte denna människa få hjärtstillestånd, hjärtinfarkt och dö.







onsdag 10 maj 2017

En veckas paus

Ett steg i värderad riktning och åtagande enligt ERGT (fast det visste jag inte då), var när kroppen fick utslag och det började brusa i huvudet. Att ringa det där masiga samtalet och sjukskriva mig.
En vecka hemma, och skala bort så mycket sociala aktiviteter som möjligt. Krympa världen.
Bok i solstolen. Djurpäls. Natur. Reflektion.

Hjärnan tänker hela tiden, men mycket saktare.
Den är för trött för att rusa.

Jag är tillbaka på jobbet, och inser att så fort jag börjar boka upp tider och klaffa med personalmöten, så är det nära hjärnbruset. Jag får svårt att komma ihåg vad planeringen för dagen är efter jobbet. Vem som skulle var.

Koreografier blir blackouter, och ibland försvinner jag bort från dialoger som jag deltar i.

Just nu tänker jag mer utmattningsdepression (eller syndrom eller vad det kallas) än bilolärt. Det kanske kan kvitta. Men oj. Det är tungt.
Det tar trekvart att komma ur sängen. Det är oftast det dåliga samvetet för att barnen är uppe och gör frukost till sig själva, som tvingar mig upp. Ja. De är stora nog för att både kunna och klara det. Men jag vill ändå vara där.
I ett halvår snart har det varit så. Med morgontrötthet.
Fruktansvärt ineffektivt.


onsdag 3 maj 2017

Ny psykolog. Slutsatser.

Träffade ny psykolog idag. Hon var ung. Hon var en hon. Kände inget klick. Men hon var kompetent, och berörde något, som fick mina tankar att spinna iväg. Inte där i rummet. Men på vägen hem. Hittar inte orden nu. Men vet ju vad jag menar. Om min man. Och varför jag fortsätter att leva tyst.

Jag behöver honom för att avlasta min hjärna och för att få hjälp med att undvika fällor. Prata med och bolla med. Men. Ja. Han är en sån som inte pratar, så jag måste sluta tänka så, och släppa frustrationen över att han inte kommunicerar, och istället förhålla mig till om jag vill ha det så.
Han är oändligt generös, men så sparsmakad med ord och analys. Alla är väl inte överfulla med tankar och analyser. Men något måste där ju finnas.

Jag antar att jag medvetet klivit åt sidan för att ge honom spelutrymme till egentid, efter mina sjuka år. Och nu så spelar vi helt enkelt på olika arenor. Olika intressen och mål. I ärlighetens namn känner jag mig tagen för given. Som om min kärlek liksom bara ska finnas där.
Kanske att jag blir rädd för att inte få vara hans själsfrände. Att inte bli insläppt hela
Vägen. Vi delar säng. Ekonomi. Barn. Vänner. Men själarna. Tänk om de har vuxit isär? Det blev kanske så de sjuka åren. Och Gud ska veta att jag också har mig själv att skylla. Som man bäddar får man ligga.

Fast. Livet med honom har alltid varit ojämt. Varje gång jag (för det är på mina initiativ) berör ämnet oss, så glittrar det till. Så lever vi nära i några dagar, sen glider vi isär. Han letar efter fiskedrag och jag letar efter meningen med livet. Och så går det om och om igen. När livet är svårt så gör det livet onödigt tungt. Att vara den som behöver lagas och ständigt behöva påminna honom. Så jag håller det för mig själv. För att det blir lättare. Och för att straffa honom (moget).
Jag måste finna min egen styrka, och stå på mina egna ben. Hitta något som intresserar mig. Förkovra mig.
Men det finns inte mer egentidsutrymme i vår familj. Han tar hela budgeten för tillfället. Och så ser det ut som att han fördjupar sig i ännu fler uppdrag och intressen utanför familjen.
Jag måste vara beredd. För när han hoppar av, så ska jag ha hoppat före.

Han vet vad jag vill. Jag vet ingenting om honom.
Men han kommer alltid att vara mitt livs kärlek.

måndag 1 maj 2017

Kom av mig

Jag har helt kommit av mig, och ERGT:n. Haft klåda av och till och en trötthet som inte går att förklara. Total utmattning. Schack matt.
Jag som skulle jobbat med värderingar och värderande handlingar. Kom väl inte längre än till att säga nej och sätta gränser.
Och nu slåss jag med tanken att helt sjukskriva mig en vecka. Kanske två. Även om det kan finnas olika förklaringar till min klåda, så tror jag ändå att det kommer inifrån. Såvida det inte är nåt allvarligt. Typ en havererad lever eller njursvikt.
Men. Det där med arbetsgivaren och gliringar om frånvaro. Jag har inte varit frånvarande sen jag blev sjukskriven halvtid för ett år sedan, och är barnsligt ångestfylld inför att berätta för chefen. Men. Det visar sig imorgon.

Fick i helgen stanna hemma från en supertrevlig tillställning som jag sett så mycket framemot. Det fanns inget val. Jag bara inte orkade. Tog slut. Och jag blev så bedrövad och genuint ledsen. Jag vill inte vara den som inte orkar.
Försöker att inte vältra i självförakt, utan vara snäll mot mig själv.
Men jag känner mig väldigt ensam i det jobbiga.

Har haft vansinniga ångestutbrott, och alkohol i fredags gjorde inte saken bättre. Det kommer när jag blir själv.
När festen är slut, barnen är lagda och maken somnar.
Söker frenetiskt efter ångestlindring i detta tillstånd. Gärna sex. Det är lättillgängligt och fint. Men efteråt är känslan av ensamhet om möjligt större än innan. Och då kommer lusten att självskada. Bara skada bort ångesten. Så att jag sen kan sova.
Maken fick brotta ner mig i fredags kväll. Total härdsmälta.
Och rädslan för att bli den där "tråkbruden". Som han inte ens vill ligga med. Typ.


Varje dag är en ny dag

En ny dag att genomlida  Ååååh. Om bara det gråa kletiga tunga kunde lyfta.  Det är på många sätt bättre. Men jag är mentalt ihopsäckad, och...