Fortsätt till huvudinnehåll

Symptomatiskt jävla hamsterhjul, och slitna undanflykter


Gå ut och gå, sjunga, sminka och scrapbooking. Det har jag överdoserat och är mest ångest. Eller. Jag tillåter inte mig "njuta" eller slappna av i detta. Det blir en jakt på en kick av det med.
Idag.
Megaångest. Olust. Vill isolera mig.
På att göra listan:
-Kaffe med god vän: Harvade mig extremt motvilligt iväg. Inte för att jag är motvillig till vännen. Men bara att komma upp. Masa tjugo steg ut ur huset till bilen. Ett maraton.
-Jobba halv dag: Försökte. Flera gånger. Men kom inte iväg. Mitt första besök avbokade idag, och det köpte mig en timme förskjutning. Skönt. Slog ihjäl tid med ispelning av några låtar. Ångesten steg och steg. Känslor av värdelöshet. Tankar på rakblad i skinnet lockade. Dammsugade. Samlade mig. "Vad är det ångesten vill berätta för mig"? Ska jag stanna och lyssna? Jag behöver sjukskriva mig helt  i några dagar. Ge mig tid.  Men jobba aktivt med ångesten. Satt och funderade ut många olika undanflykter och omskrivningar. Tänkte att det kanske inte märks om jag är borta idag. Skrev sen till mina kollegor och stämde av om det är ok att vara ledig imorgon. Sjöng lite till. Men ångesten och förlamningen går inte bort. Och tusen dialoger snurrar i min hjärna samtidigt .
-Ut med hunden: Borde gjorts innan kaffedaten. Men var för trött. Sen kom jag hem och började förhandla med jobb. Kommer inte ut bara. Kommer bara inte ut. Så jävla arg på mig själv. Nu stannade jag ju hemma och nu är det det enda som står på att-göra-listan helt omöjligt. Bara skjuter fram fram fram. Har några timmar tillgodo. Men det ska göras.
Jag tog Sobril idag. Enligt den ordination jag har. Den där livlinan.
Jag tänker att ångesten till viss del är kemiskt betingad, eftersom jag knaprat kopiösa mängder kodein och oipioder 24/7 i en vecka.  Idag är femte dagen utan fulpiller. Fortfarande lika beslutsam och otroligt införstådd med hur illa man faller av små stunders flykt från känslorna. Jag vill inte ha det så. Jag vill våga försöka att må bra.
Bara det att jag inte riktigt vet vad jag flytt ifrån.
Ja åter till hunden. Han har inte kommit ut mer än till trädgården. Så trött på mig själv och mina undanflykter. Skoskav. Ångest. Artrosen. Tröttheten. Och rädslan för ingentinget.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar.

När jag var riktigt liten

Iallfall mitt helvete.