Svårsmält

Att leva i ångest är oftast en egenregisserad skräck. Som du själv besitter makt att bemästra. Analysera känsla tanke handling, och titta på dlstraktioner och alternativa handlingarna 
Men i fredags regisserade världen skräcken. USA som går in i Syrien med bomber. Herregud tänker man. Hur förhåller man sig till ett kommande världskrig?
Jag slår lite senare på dagen upp mina sociala medier, och ser sex vänner som markerat sig i säkerhet. Och att jag sen fortsatte läsa ångrar jag idag. Eller det var ju alldeles ofrånkomligt. Det gick inte att missa, att Stockholm varit utsatt för ett terrordåd. Inte bara var det en lastbil som kört in i en folkmassa, utan det var skottlossningar på flera ställen och panik på T-centralen. Domedagstankarna brann i huvudet på mig så att man hade kunnat höra knastret om man stod bredvid. 
Fullständig ren panik spred sig i kroppen. Min förmåga att mentalisera är ibland en ren förbammelse. För jag befann mig där. Jag satt på marken och skrek över min döde man, förskräckt av tanken på trupperna som var är på ingång. Var är man trygg? Vad händer med barnen? De får inte dö från mig. Jag får inte dö från dem. 
Verklighetscheck: Jag befinner mig inte en i närheten av Stockholm. Sålla medieflödet-vad är fakta i sammanhanget. Domedagen är inte är i vår ort just nu. Gästerna kommer om en timme och då ska maten vara klar. 
Nä. Det där med att ordna inför kvällens gäster bara bara inte fick. Jag förkovrade mig i händelseförloppet och medierapporteringen. Jag bara hoppades att det kanske på nåt sätt ändå kunde vara en slump det där med lastbilen. 
Skottlossningarna bekräftades aldrig riktigt. Men lastbilen, de fyra döda och de tiotalet skadade var ett faktum. Och den globala skräcken. Den var sann.
Min man tog över köksrodret, när jag berättade att jag var så tagen. Han ordnade med maten. Jag tog tre glas vin och en Sobril. Bara för att kunna gå vidare i kvällens dagordning. Bäst av allt skulle jag avbokat gästerna. Men å andra sodan behövdes distraktionen från glädjen av deras sällskap. 
Jag landade två timmar senare. Då satt inte skräcken i nervcellerna. Bara ett mol intagen. Mitt på kvällen fick jag ett impulsivt överslag och tog till rakblad. Snabbt tyst och enkelt. Jag bara behövde lindringen. Vet inte ens om jag ångrar det. 
Gårdagen var som att vakna upp dagen efter en domedag. Märkligt kallt och tomt. Var på manusläsning hela dagen. Fick sen sällskap med mig hem, medan jag förberedde för en krogspelnlng. Jag. Fick. Ingen. Luft. 
Men genomled spelningen, och en bit in på kvällen så släppte det svåra. 
Idag är jag nog lite mer balanserad. Men precis alldeles slut. Planen är en rejäl dos Queriapin, som kan stänga av min maniska hjärna och matcha min fysiska kapacitet. 
Soffa. Stillhet. Inget umgänge. Bara vara. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar.

#aldrigensam

Iallfall mitt helvete.