torsdag 6 april 2017

Rakbladsegg

Jag balanserar på gränsen till ett sammanbrott. Eller. Det känns så. Idag har jag tagit ledigt från jobb. Fin frukost med familjen, som sen drog iväg till jobb och skola. Därefter började ångesten tugga. Sjöng in en låt. 
Fick ett "det var längesen vi sågs"-sms. Tog hunden ett kvarter hemifrån. Hade hund och kaffedejt på gräsmatta. Det värmde i hjärtat och jag var glad och lättad när jag kom hem. 
Han bara in. BAM. Tomt. Tomt. Tomt. Eller överfullt? Gah, jag blir tokig. 
Ute på gården stod grannar och diskuterade om plantering. Anslöt en stund. Bra. 
Kom in igen. PANG! 
Otrolig lust till att självskada. Försökte analysera budskapet. Gick efter tesen ledsen, och stannade en stund där, med hjälp av berörande musik. Kändes som om jag var på udden att förbereda för att lämna detta jordeliv. Så blir det alltid när jag gråter. Som ett överslag. Kan inte bara vara måttligt ledsen. 
En halv minut gråt är vad jag klarar. Sen knyter jag mig igen. Det är sådär så att tårarna bara fyller ögonkanalen, och precis som de ska rinna nerför kinden slutar det. För den sakens skull gråter jag inte mindre på insidan. 
Så. En halv minut kontakt med känsla=Tio minuters adrenalinskakning och sen den totala känslan av urlakning. 

Jag är så slut. 
Märker hur jag tappar bort mig när människor pratar med mig. Tappar bort mig när jag ser på teve. Tappar bort mig när jag har sex. Tappar bort mig i försöken att vara medvetet närvarande. 

Så. Antingen slutar jag. Eller så lossar jag denna jävla knuta. 
Förbannelsens föbannelse att ha det såhär. Jag vill slå nåt hårt i huvudet på människor som säger "vissa har det bra", för att jag är sjukskriven på halvtid. Ja. Lev mitt liv en dag sin jävel. Jag tar gärna din.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Spöken

Jag är helt fungerande. Jag fungerar. Men självdestruktiva krafter bär mig. Jag tänker inte så mycket men har fruktansvärd ångest som jag sv...