Parrelationer/Intima relationer

Jag värderar parrelationer högt. Mycket högt. Kanske för att jag är livrädd för art vara ensam.
Ser jag tillbaka på hur jag förhållit mig i tidigare livet, så har jag sedan första kyssen varit tillsammans med någon och haft frenetiska/impulsiva/gränslösa intima relationer. Kort sammanfattar så var det mest bara jag som ett skal, som behövde bekräftelse och känna mig älskad. Men själen var bortkopplad, rädd för att bli avvisad redan då. Att ligga med en kille var inte svårt. Mycket mycket lätt. Och då var man omtyckt. Men själen låg på en kudde bredvid.
De snygga killarna låg jag med, och de skulle jag aldrig vilja eller våga vara tillsammans med. För se kunde ju dumpa mig för någon snyggare. De trevliga var jag tillsammans med för de vara snälla och omhändertagande. Samtidigt. Jag fick inte ihop begreppen i min rädsla att bli lämnad eller avvisad.
Dock har jag behållt de pojkvänner jag skaffat, och lämnar när de visar ointresse. Men också levt ett dubbelt liv, och med riskfyllda utsvävningar. Redan i unga tonår.

Men när jag var 22 år gammal då hände det där som jag bara läst om i tidningarna och som jag alltid velat ha men aldrig vågat drömma om. Då slog kärleken ner. Då gick attraktion, förälskelse, intelligens, passion, kött och lust ihop som en fläta.
Jag hade aldrig varit med om dragningskraft jag inte kunnat stå emot. Aldrig.

Det blev den kärleken jag stannade i. Och den kärleken är min man. Det har oftast varit enkelt att älska honom. Men vi har haft svåra stunder med min sjukdom och dess konsekvenser. Ja. Och så han. Som han är.
Jag fick en förlossningsdepression, och under den tiden startade min man en flirt med en annan kvinna. Ett mycket sårbart läge att bli sårad. Sargad kropp, sargad själ. Jag var varken snygg eller trevlig. Inget att sätta emot eller tävla om. Och rädslan att bli lämnad och bortvald ax det finaste i mitt liv blev skräck och väckte sidor hos mig jag aldrig trott fanns.
Men vi hämtade oss igen.
Tio år senare befann jag mig i ett hypomant tillstånd och då var det jag som etablerade en flirt med en annan man. Vid denna tid var jag i fin fysisk form och eldig, och fick väl på nåt sätt ut en undertryckt ilska och frustation. Det blev omvänt. Det var min man som var ful och tråkig och jag förtjänade detta. Situationen spårade sedermera ur. Jag hade ingen kontroll och kom till sans med oerhörda mängder ångest över det jag tidigare rättfärdigat för mig själv. Jag gjorde allt jag kunde för att få min man att lämna mig. Jag var ju ett svin, som förtjänade att lämnas. Och sen blev jag sjuk. På riktigt. Aggressivt självskadande. Många år med turer in och ut slutenvård. Sen diagnoserna.

Men vi hämtade oss igen. Det kräver nog sitt virke till karl för att stå ut med mig.
Ännu idag blir jag (när jag är deprimerad och låg i självkänsla) osäker och rädd för att han ska gå ifrån mig. Men idag försöker jag vara så ärlig som det går med det.
En skyddande faktor för mig själv är att jag inte längre är ung och vacker. Annars hade det säkert kunnat uppstå situationer där jag skulle upprepat mina dåliga mönster. För att straffa mig själv. Eller honom. Eller oss.

Men kärleken är galen. Med honom. Han är en klippa. Han är den som förstår och som vet. Vissa saker behöver vi inte säga. Vi bara vet. Han kanske ibland skulle kunna prata lite mer om det han ser och inte dra på skygglapparna, om jag fick önskas. Men han är på riktigt, en man som är så älskvärd. Och det vackraste. Och lite knäpp själv. Men vi är varandras motpoler. Sol och måne.

Det kvittar vad framtiden bär med sig. Och skulle en kris komma som vi inte skulle kunna rida ut så är han mannen i mitt liv, som tillfört mig så mycket fint. Som tagit hand om mig som en prinsessa, och som gett mig den finaste gåvan; våra två barn.
Jag vill leva resten av mitt liv i en sån här relation. Med en sån man. Min man. Jag vill bli gammal, ful och skruttig med honom. Han är det vackraste jag vet.

Även om jag skulle gå in i en annan relation så kommer inget någonsin kunna mäta sig med den botten och den bredden av kärlek som min man väckt. Men med kärlek alltid rädsla. Alltid.
Att våga ge sig hän och våga vara nu och inte låta skuggan av olyckskorpar och skräckscenarier svärta ner den lycka som faktiskt finns i min kärlek. Ja. Kärleken kan ta slut. Ja. Jag kan bli lämnad. Men jag måste träna på att våga tro att jag är kvar i denna relation för att jag förtjänar den. Det har bara tagit sådär 18 år. Men ännu är hoppet inte ute.

Så. Min plånbok må vara tom, men kärlek har jag dragit storvinsten i. Och den har räddar mig flera gånger i mitt liv. Utan att jag ens varit medveten om det.
Vissa saker ser man i efterhand.

"You are sunlight and I moon,
joined by the gods of fortune,
midnight and high noon,
sharing the sky.
We have been blessed you and I..."

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar.

#aldrigensam

Iallfall mitt helvete.