torsdag 13 april 2017

Onödigt slitsamt

Jag somnar av skrämmande tankar, jag vaknar av skrämmande tankar. Så går jag runt och skrämmer mig själv om dagarna. Jag liksom eldar på mig själv skräckscenarion, som KAN komma att hända. Men som inte gjort det, eller inte ens sannolikt kommer att göra det. ALLT ont ska drabba mig. Oss. Min familj. Allt. Allt. Huset kan ta fyr. Barnen kan bli överkörda. Oprovocerat våld. Mord. Naturkatastrofer. Krig, terror och svält. Drunkningstillbud. Kidnappning. 

Jag orkar inte vara jag. Det förföljer mig. Jag kan inte värja mig. 
Men mest av allt kan jag inte tillåta mig själv att känna uppskattning för allt det fina som de fact ÄR. Nä. För det ska jag grusa med saker som KAN HÄNDA. 

Och så ifrågasätter jag mediciner och psykiatriska diagnoser. Kanske jag bara är en otacksam och oduglig jävel med ångest. Kanske det är medicinerna? 
Om jag bara inte hade gjort si eller så? 
Älta älta älta. 

Det hade varit lättare om det hade funnits en nödutgång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ibland kan några ord på vägen värma ett hjärta.

Varje dag är en ny dag

En ny dag att genomlida  Ååååh. Om bara det gråa kletiga tunga kunde lyfta.  Det är på många sätt bättre. Men jag är mentalt ihopsäckad, och...