Inlägg

Visar inlägg från april, 2017

Parrelationer/Intima relationer

Jag värderar parrelationer högt. Mycket högt. Kanske för att jag är livrädd för art vara ensam.
Ser jag tillbaka på hur jag förhållit mig i tidigare livet, så har jag sedan första kyssen varit tillsammans med någon och haft frenetiska/impulsiva/gränslösa intima relationer. Kort sammanfattar så var det mest bara jag som ett skal, som behövde bekräftelse och känna mig älskad. Men själen var bortkopplad, rädd för att bli avvisad redan då. Att ligga med en kille var inte svårt. Mycket mycket lätt. Och då var man omtyckt. Men själen låg på en kudde bredvid.
De snygga killarna låg jag med, och de skulle jag aldrig vilja eller våga vara tillsammans med. För se kunde ju dumpa mig för någon snyggare. De trevliga var jag tillsammans med för de vara snälla och omhändertagande. Samtidigt. Jag fick inte ihop begreppen i min rädsla att bli lämnad eller avvisad.
Dock har jag behållt de pojkvänner jag skaffat, och lämnar när de visar ointresse. Men också levt ett dubbelt liv, och med riskfyllda utsv…

Kraftansträngning.

Jag undrar om alla människor upplever att de anstränger sig till det yttersta. Att fötterna släpar i marken, att man vinglar och att benen darrar av utmattning när man går. Om så bara några hundra meter.
Om människor som tittar åt höger och sen åt vänster får yrsel och karusellsnurr i ögonen.
Jag bara undrar.



Värderingar-Om jag bara fick drömma

Bild
Om inget stod i min väg. Varken jag själv eller någon/något annat. Om min tillvaro var fri från problem. Eller. När. Fri skulle den inte vara. Men oftare harmonisk än kaosig. Magen skulle inte ständigt vara fylld av brinnande glöd och själen skulle vara lättare att bära.
Nummer ett: Jag skulle sluta jobba som jag gör nu. Flytta ut till ett hus. Nära vatten. Kasta min kalender i sjön. Ha en målarateljé. Satsa på målning. Lära mig mindfullness, yoga, kroppsbehandlingae så jag kunde undervisa och praktisera. Skog. Andas. Minimera sinnesintrycken.
Inga ambitioner mycket mer än att fånga dagen. Ett mikrosamhälle.

Jag skulle göra mer "jag vill"-saker, och få bort de destruktiva "jag måste"-sakerna.
Jag skulle tillåta att äga mig själv, och vara närvarande i stunden och aldrig tillbaka till stadsbuller och Svenssonhets.
Jag skulle (lättare) få sinnesro, och ork över till det där som betyder nåt. Eller. Tanken ger mig sinnesro.

Gå på skogsstigar. Följa årstiderna. Njuta av …

Det fanns saker som jag kunde innan

Hur gjorde jag egentligen när jag vände skutan för sådär fyra år sen?
Vad är det som jag inte gjort upp med? Som förföljer mig.

..."Ja stackars han som aldrig gråter
fast han släpar på ett höghus
Vad är det ingen ska få se
som ingen inte redan sett
och vart ska det där huset?..."
/Lars Winnerbäck


Jag tänker att jag kan göra upp med vad som helst bara det synliggörs för mig? För jag är trött på att dra på det där höghuset.

Jag kan skriva upp alla glada distraktioner och alternativa strategier. Men om jag inte vill? Gör det mig till ett offer då?

Sjukat mig från jobb. Försökte gå ut med hunden, men är inte riktigt närvarande så samspelet funkade inte bra idag, så det blev en förkortat runda med bara kontaktövningar. Jag som tänkt powewalka.

Städat ett kök. Jag är överallt samtidigt. Och motar tankar hela tiden.
Igår gav jag efter för impulser, och självskadande, så det är ett "no-no" idag.
Just nu ser jag inga mer negativa konsekvenser än att det blir besvärligt när det bli…

Ambivalens

Bild
"Ambivalens är ett tillstånd av att ha samtidiga, motstridiga känslor gentemot en person eller sak. Angivet på ett annat sätt, är upplevelsen av ambivalens att ha tankar och känslor för både positiva och negativa valenser mot någon eller något".
/Wikipedia



Det är slitsamt. Att när jag inte är slagen av skräck, så velar jag mest. Ta mig samman eller braka ihop?
Flashbacks hela tiden. Saker jag ångrar, gjorde fel och aldrig kan gå tillbaka till. Det är som ett vakum av vanmakt. Och jag vet inte. Prata eller vars tyst? Gråta eller inte gråta? Viktigt eller oviktigt?
Tom eller full? Måste allt vara svart eller vitt? Varför är allt fragment?
Vad är egentligen konstruktivt?

Jag har två ansikten. Ett som jag ser i spegeln och ett innanför.






Andas in, räkna till tio.

Det är så små saker som triggar igång allt. En skön och harmonisk morgon, och så EN mening ur hans mun, och ångesten störtade in i bröstkorgen på mig. Att vara såhär pass låg i självkänsla är fruktansvärt, och att känna misstänksamhet, svartsjuka och skräck för att bli bortvald är fruktansvärt osexigt. Och anklagande. Jag tiger mest om det, men försöker också prata, så att kommunikationen finns där. Men gråten sitter i halsen och misstänksamheten skapar bilder i mitt huvud.

Det pendlar mellan rädslan att bli bortvald, och rädslan för terror och krig.

Jag vet inte hur jag skulle kunna träna bort detta. Min hjärna är inte det minsta samarbetsvillig för att försöka ompröva mitt självförakt. Jag kan inte tillskriva mig något positivt. Jag ser inget annat än att man skördar som man sår. Som man bäddar får man ligga.
Klart att elände ska drabba mig. Det matchar min fula person. Hade jag åtminstone varit snygg kunde jag kanske varit med och tävlat, eller slagit tillbaka med samma mynt. Så s…

Det hade varit mycket lättare

Allt. Hade varit lättare. För familjen. Barnen och maken. Arbetsplatsen. Sjukvården. Samhället. Alla. Och för mig.
Mig mig mig.
Så hade jag inte varit i vägen, överflödig och tråkig.

Begreppen

Primära, sekundära och grumliga känslor.
Kontrollera och reglera.
Smärta. Lidande.
Konsekvenser.
Willingness. Gracefullness.
Undvikande, distraktion och närmande.

Vecka 11 i ERGT:n och det är intensivt.
Värderingar och mål handlade det om idag.
Och alla termer är av nån slags andlig innebörd. Det blir enklare om man tänker österländsk filosofi.

Jag har insett att jag inte kommer att straffa någon annan än mig själv om jag inte framför att jag saknar en enskild samtalskontakt. Min samtalskontakt avbokade ett möte för några månader sen, och hörde sen aldrig av sig igen (den där känslan av "hankommeraldrigattorkamedmigilängden" blev uppfylld, och då skulle han straffas). Han är sjukskriven. Vilket man kanske kunde ha meddelat mig. Men nu är bollen iallafall i luften.

ERGT denna kväll, och tidigare idag hade jag handledning på jobbet, och jag lyfte känslor av värdelöshet och oduglighet och tankar om vad andra tänker om en som jobbar med behandlingsarbete och har själsliga problem. …

Sysselsätter mig

Hade hopp om att dagens begynnande vackra väder skulle hålla i sig. Men solen gick i moln.
Direkt efter frukost gick jag ut på vår altan och drog fram solstol och filt. En podcast och en kaffe. Riktigt behagligt. Kanske jag funnit en ny form av mindfulness? Eller iallafall avslappning som kändes i magen.
Min mamma avbröt sändningen med ett telefonsamtal. Vet inte hur, men vi kom in på mig och mitt mående. Hon stannade till några gånger och lyssnade. Jag är väldigt försiktig med att prata om mitt dåliga mående, eftersom min mamma är av generationen som bagatelliserar smärta som inte syns, och predikar devisen "ta dig i kragen". Den devisen har fungerat emellanåt. Men så är där stunder när ingen krage i världen skulle kunna gå att ta i.
Idag stannar mamma flera gånger kring själva mig, och galopperade inte i väg till sina egna referenser.
Tänk att trots att jag är vuxen och har mina egna barn, så känns det ändå viktigt vad min mamma tänker om mig.

Hunden fick sig en grundlig g…

Självförakt

Jag dör en gång i kvarten dygnet runt. Och det är så in till döden tröttande. Utmattande. Meningslöst. Världelöst. Lustlöst.  Jag föraktar mig själv som låter ett fint liv gå till spillo.

Onödigt slitsamt

Jag somnar av skrämmande tankar, jag vaknar av skrämmande tankar. Så går jag runt och skrämmer mig själv om dagarna. Jag liksom eldar på mig själv skräckscenarion, som KAN komma att hända. Men som inte gjort det, eller inte ens sannolikt kommer att göra det. ALLT ont ska drabba mig. Oss. Min familj. Allt. Allt. Huset kan ta fyr. Barnen kan bli överkörda. Oprovocerat våld. Mord. Naturkatastrofer. Krig, terror och svält. Drunkningstillbud. Kidnappning. 

Jag orkar inte vara jag. Det förföljer mig. Jag kan inte värja mig. 
Men mest av allt kan jag inte tillåta mig själv att känna uppskattning för allt det fina som de fact ÄR. Nä. För det ska jag grusa med saker som KAN HÄNDA. 

Och så ifrågasätter jag mediciner och psykiatriska diagnoser. Kanske jag bara är en otacksam och oduglig jävel med ångest. Kanske det är medicinerna? 
Om jag bara inte hade gjort si eller så? 
Älta älta älta. 

Det hade varit lättare om det hade funnits en nödutgång.

Härdsmälta

Spenderade hela gårdagen i en dimma av Quetiapin. Så ensligt och avstängt. Men nödvändigt.
Känner mig ensam i denna kamp. Som en trist repris. Jag tycker att jag pratat och berättat. Vet inte. Kanske att jag förväntat mig mer stöd. Men jag kan ju ingen precis bara lägga mig i knät på andra människor. Så jag håller det värsta för mig själv. Smidigast så. För nu.
Har drömt så fruktansvärt inatt. Ren skräck. Men ändå medveten om min dröm i sömnen. Men har inte klarat av att väcka mig själv. Vågade inte somna om när jag väl vaknat. Sömn. Ångest. Snurr. Smärta inuti och utanpå.

Svårsmält

Att leva i ångest är oftast en egenregisserad skräck. Som du själv besitter makt att bemästra. Analysera känsla tanke handling, och titta på dlstraktioner och alternativa handlingarna  Men i fredags regisserade världen skräcken. USA som går in i Syrien med bomber. Herregud tänker man. Hur förhåller man sig till ett kommande världskrig? Jag slår lite senare på dagen upp mina sociala medier, och ser sex vänner som markerat sig i säkerhet. Och att jag sen fortsatte läsa ångrar jag idag. Eller det var ju alldeles ofrånkomligt. Det gick inte att missa, att Stockholm varit utsatt för ett terrordåd. Inte bara var det en lastbil som kört in i en folkmassa, utan det var skottlossningar på flera ställen och panik på T-centralen. Domedagstankarna brann i huvudet på mig så att man hade kunnat höra knastret om man stod bredvid.  Fullständig ren panik spred sig i kroppen. Min förmåga att mentalisera är ibland en ren förbammelse. För jag befann mig där. Jag satt på marken och skrek över min döde ma…

Rakbladsegg

Jag balanserar på gränsen till ett sammanbrott. Eller. Det känns så. Idag har jag tagit ledigt från jobb. Fin frukost med familjen, som sen drog iväg till jobb och skola. Därefter började ångesten tugga. Sjöng in en låt. 
Fick ett "det var längesen vi sågs"-sms. Tog hunden ett kvarter hemifrån. Hade hund och kaffedejt på gräsmatta. Det värmde i hjärtat och jag var glad och lättad när jag kom hem. 
Han bara in. BAM. Tomt. Tomt. Tomt. Eller överfullt? Gah, jag blir tokig. 
Ute på gården stod grannar och diskuterade om plantering. Anslöt en stund. Bra. 
Kom in igen. PANG! 
Otrolig lust till att självskada. Försökte analysera budskapet. Gick efter tesen ledsen, och stannade en stund där, med hjälp av berörande musik. Kändes som om jag var på udden att förbereda för att lämna detta jordeliv. Så blir det alltid när jag gråter. Som ett överslag. Kan inte bara vara måttligt ledsen. 
En halv minut gråt är vad jag klarar. Sen knyter jag mig igen. Det är sådär så att tårarna bara fyller ögon…

Symptomatiskt jävla hamsterhjul, och slitna undanflykter

Distraktion. Ja. Det var det där att kliva ett steg åt sidan, men inte fly. Saker som fungerade för att lugna ångesten fungerar inte längre. Det suger.
Gå ut och gå, sjunga, sminka och scrapbooking. Det har jag överdoserat och är mest ångest. Eller. Jag tillåter inte mig "njuta" eller slappna av i detta. Det blir en jakt på en kick av det med.
Idag.
Megaångest. Olust. Vill isolera mig.
På att göra listan:
-Kaffe med god vän: Harvade mig extremt motvilligt iväg. Inte för att jag är motvillig till vännen. Men bara att komma upp. Masa tjugo steg ut ur huset till bilen. Ett maraton.
-Jobba halv dag: Försökte. Flera gånger. Men kom inte iväg. Mitt första besök avbokade idag, och det köpte mig en timme förskjutning. Skönt. Slog ihjäl tid med ispelning av några låtar. Ångesten steg och steg. Känslor av värdelöshet. Tankar på rakblad i skinnet lockade. Dammsugade. Samlade mig. "Vad är det ångesten vill berätta för mig"? Ska jag stanna och lyssna? Jag behöver sjukskriva mig

Willingness

Jag vill så gärna. Men vågar inte. Och jag vet inte vad det jag är rädd för? Det är där jag är precis nu.  Att må bra och njuta är skamligt, sturskt och förmätet? Jantelag och du ska inte tro att du ska ha det bättre än andra.   Nionde gången på ERGT idag. Skippade förra gången, och har inte känt mig motiverad till att ta itu med hemuppgifterna. Willingness. Jaha. Jo, det är väl klart att jag vill? Det vill väl alla? Vara i  kontakt med sina känslor och ha acceptans   Men så var det den där raden, om att vilja, utan att manipulera, eller omskriva och korrigera. Det grämer mig att jag tappat bort just detta papper. Jag tappar aldrig bort papper. Men skit samma. Nu gjorde jag det.  Så. På något vis var det. Att vilja, och att våga vilja att vilja våga. I min värld tolkade jag det så.  Och jag vill. Men är osäker på om jag vågar. Skulle jag lita på att jag vågar, så skulle säkert karma slå mig i nacken. Bakslag.  Jag känner ledsenhet och frustration över att jag inte kan känna, uttrycka…