tisdag 20 november 2018

Spöken

Jag är helt fungerande. Jag fungerar.
Men självdestruktiva krafter bär mig. Jag tänker inte så mycket men har fruktansvärd ångest som jag sväljer undan under mina verksamma timmar och under den tid jag måste hålla samman. 
Det blir en ny hund. Jag ser framemot detta med skräckblandad förtjusning. Det är skönt att ha ett ”måste” som inte kan vänta på att man ligger och tycker synd om sig själv på sin lediga tid. 
Eller ligger gör jag inte. Jag sover inte på dagarna. Jag sover på nätterna. För det mesta somnar jag riktigt tidigt på kvällarna, utan ens sömnmedicin. Oftast sover jag hela nätterna iallafall fram till halvfemtiden. Somnar om om jag har tur, annars tar jag en kaffe. Det är inte illa det heller. 
Men något är avstängt. Och jag hittar inte in. 
Jag kan inte andas djupa andetag. Svårt att skaka av mig ångesten med medveten andning. Att promenera är ångest. Mindfullness är skitläskigt. Så. En hund skiftar nog om perspektivet. Såklart inte lösningen på allt. Men kan nog bryta en ond cirkel. 
Sen bara måste jag bestämma mig för att kasta alla dessa förbenade skärverktygen. 
Att behandla bindvävsknutor på mina tatueringar, med kortisonplåster var en satans trigger till självskadande. Känslan av lindade armar som värmde, och pressade på armarna  blev för mycket. Att pyssla om armarna med salva och omslag, gav minnen istället.  Och jag kommer inte ur nu. Mest troligt för att jag inte ens försöker bryta. Inga alternativa tankar, eller strategier. Just nu ett rent missbruk. 

Men jag vet att jag bryter det. Förr eller senare. 
Jag har inga suicida avsikter. Alls. 

Just det. Så var det han. Ett spöke från det förflutna. 
När jag var 14 och han 23. 
Det kom som en chock när han stod där i verkligheten, i helgen. På en tillställning där vi har gemensamma vänner. 
Han påkallade min uppmärksamhet, vi gick it enskilt, och på hans initiativ gick rakt på sak, och berättade om sin ångest och sina tankar. Han undrade hur mycket han skadat mig. Han hade de senaste dagarna funnit brev som jag skrivit. Ledsna brev från ett ledset barn. 
I ärligehetens namn gjorde denne man aldrig mig något illa. Men minnen hade förvrängts, och han var osäker. 
Det var en märklig attraktionskraft då 1991, med hopplösa utsikter, och trots allt, han var han den som alltid backade och satte stopp. Så mycket minns jag. Och det var jag noga med att poängtera. Men han krossade också mitt tonårshjärta. Det fanns ingen annan lösning på den ekvationen förstod jag både då, och idag. Han var den som såg mig. Han såg min självdestruktivitet. Fanns där. Torkade tårar. Ställde frågor. Hjälpte mig till sunda val. Höll mig i sin famn. Jag blev förälskad, och det blev ett starkt attraktionsfält. Han tröstade, åtrådde, men var också den som tog tag i mina händer när de trevade efter hans kropp. Han sa nej. Stopp. 
Samtalet i helgen var som att låta ett spöke vandra till ljuset tillsammans släppa ut till andra sidan. 

Men efterdyningarna är hemsk ångest. Det är ju något som lämnat mig. Och jag är inte så bra på att säga farväl. Man lär sig att leva med sina spöken. På nåt sätt ska de allt vara där. 

För mig var han återigen en hjälte denna helg. Men nu var vi två vuxna människor utan några intentioner utan bara ett eko av vänskapen som fanns där då. 
Han växte i mina ögon. Och mitt krossade tonårshjärta är läkt, ärret gick inte sönder alls. Inga tårar. Bara lättnad att lufta ut detta i den kristallklara natten upp till stjärnorna. 

Men. 
Det rev upp minnen. Andra minnen. Det finns två kvar. Som aldrig backade. 
Det finns fler. Men mest av allt finns det två. 

torsdag 8 november 2018

Va?

Jag tror du ser mig, men vågar inte säga nåt. 
Det finns inget farligt där på andra sidan. Jag lovar. Bara lättnad och sorg. 

tisdag 6 november 2018

Tredje dagen.

Jag kan inte låta bli. 
Jag finner det dessutom ganska mediterande. Jag får ro. Paus. Hyperfokus. Känsla av kontroll. 
Jag som känner mig utestängd från mig själv, lägger bara fler stenar till muren varje gång jag kapitulerar. 
Psykologsamtal, halvdags arbete, ett missat möte på kvällskvisten. Tillräckligt för att bägaren ska rinna över. 
Jag ska prova yoga tror jag. Medveten här och nu. 

Imorgon jobba förmiddag, utvecklingssamtal för barnen, sen är det nog utcheckning. 

söndag 4 november 2018

Bodily whole but my head is a mess.

...It's a sad disease

Creeping through my mind

Causing disabilities

Of the strangest kind...


Igår var jag så på topp. När hypomani visar sig på sin roliga sida. Joddlade till Sound of music, gjorde brakfrukost till familjen, fnirrade, tramsade, åkte bil utan ångest, var odödlig en stund. Jag kunde ha dämpat det. Men tänkte ”bara eeeeen dag”. 
Idag är det ner som en pannkaka. Jag är inte särskilt arg på mig själv, men klådan i själen och ångesten har orsakat dåliga val idag. Ångesten stillad. Allt var värt det 

Maken är iväg och har bilen. Jag är fast och låst i hemmet. Funderar på att gå ut på en riktig powewalk, men ångesten är så nära och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera mig. 
Tror att jag behöver söva (döva) mig med piller idag. Alltså, de där pillerna som är avsedda för ändamålet. 
Det är en flykt. Men jag behöver fly. Dessutom är det en flykt utan konsekvenser, mer än att en dag går förlorad. 

Imorgon ska jag börja jobba. 
Japp.

onsdag 31 oktober 2018

Var var hon hela tiden?

Hon kikar fram lite med jämna mellanrum, hon den där rationella personen, som kan skilja mellan att livet är tungt och svårt, mot att inte vilja leva. Det är mer orken... 
”I choose life”. Armbandet är på igen. Varje dag en påminnelse. Jag väljer livet. Jag väljer att hålla mig levande. Jag väljer att sträva efter att vilja leva, men nöjer mig med att inte dö. Inte idag och inte imorgon. Svarta tankar är där och nafsar mig i hasorna, och ibland talar de mycket förföriskt till mig. Men hon den där rationella kan skydda mig från det svarta. 
Stå ut med hopplöshetskänslan. Lita på att tiden kommer att bjuda på ljusare dagar. 

Pendlar i energilöshet, rastlöshet, tom, överfull. 
Hjärnan har dock återhämtat sig lite. Så jag känner igen mig själv. Men kampen är inte över än. 
Längtar lugn och sinnesro. 

söndag 21 oktober 2018

Dubbelsölig

Fett uttråkad på att gå hemma. Men alldeles för lat för att göra nåt annat. 
Skjut mig. 

måndag 15 oktober 2018

Klåda inuti

Jag liksom bara inte gillar mig själv. 
Jag känner mig falsk. Skum känsla. Eller som om jag gör fel. Denna vecka ska jag spela teater. Ja. Jag är sjukskriven, men jag gör detta för att komma igång i aktivitet, så att jag kan börja jobba, och nej detta är inte förankrat hos varken Försäkringskassan eller arbetsgivare. Jag känner mig dialog. Samtidigt som jag enligt egen bedömning tar rehabiliteringen på allvar. 

Det är dags att göra saker utanför hemmet. Väggarna känns som fängelse och att göra sånginspelningar känns som mygel. 
Lite för lat för att orka gå ut. 
Men för pigg för att vara stilla. 

Lite för lat för att orka göra frukost annat än kaffe. Men för hungrig för att låta bli att äta. 
Jag kan skratta lite åt mig själv i eländet. 

lördag 13 oktober 2018

När jag behöver dig som mest

Inläggen blir alltid glesare när jag mår bättre. Så mitt liv är ju inte ett kompakt mörker. Men man kan ju följa mörkret och vissa mönster i denna blogg. 
Lite besviken på mig själv. Fått utskrivet morfin, för cykliska smärttillstånd och artros. Men rädd för att det drar tjuvström på serotonin. Mentalt sms-lån.  Ändå tackar jag ja till behandlingen. Vet att jag inte är bra på att ha opiater hemma... Eftersom de förutom smärtlindring är paus från mig själv och omvärlden, på ett sätt som jag aldrig kan klara på annat vis eller med annan medicin. 
Men skyll mig själv, när smärtan kommer och de är slut. Skyll mig själv när ångesten och tomheten slår till igen. Om den gör det. Det vet jag ju inte än.  

lördag 6 oktober 2018

Sertralin. Zoloft. SSRI.

En låg dos antidepressiva som tillägg till stämningsstabiliserande. Hur lång tid tar det innan de hjälper. Kan de vara det jag känner eller är det placebo? 
Bättre. Klarare. 
Lätt uttröttbar. Men mer vaken när jag är vaken. 

tisdag 2 oktober 2018

En blixt eller en vändning!?

Sen helt plötsligt så kommer det där ögonblicket då man inte alls vill dö, och känner att det finns alldeles för mycket som måste levas. 

Spöken

Jag är helt fungerande. Jag fungerar. Men självdestruktiva krafter bär mig. Jag tänker inte så mycket men har fruktansvärd ångest som jag sv...