måndag 15 oktober 2018

Klåda inuti

Jag liksom bara inte gillar mig själv. 
Jag känner mig falsk. Skum känsla. Eller som om jag gör fel. Denna vecka ska jag spela teater. Ja. Jag är sjukskriven, men jag gör detta för att komma igång i aktivitet, så att jag kan börja jobba, och nej detta är inte förankrat hos varken Försäkringskassan eller arbetsgivare. Jag känner mig dialog. Samtidigt som jag enligt egen bedömning tar rehabiliteringen på allvar. 

Det är dags att göra saker utanför hemmet. Väggarna känns som fängelse och att göra sånginspelningar känns som mygel. 
Lite för lat för att orka gå ut. 
Men för pigg för att vara stilla. 

Lite för lat för att orka göra frukost annat än kaffe. Men för hungrig för att låta bli att äta. 
Jag kan skratta lite åt mig själv i eländet. 

lördag 13 oktober 2018

När jag behöver dig som mest

Inläggen blir alltid glesare när jag mår bättre. Så mitt liv är ju inte ett kompakt mörker. Men man kan ju följa mörkret och vissa mönster i denna blogg. 
Lite besviken på mig själv. Fått utskrivet morfin, för cykliska smärttillstånd och artros. Men rädd för att det drar tjuvström på serotonin. Mentalt sms-lån.  Ändå tackar jag ja till behandlingen. Vet att jag inte är bra på att ha opiater hemma... Eftersom de förutom smärtlindring är paus från mig själv och omvärlden, på ett sätt som jag aldrig kan klara på annat vis eller med annan medicin. 
Men skyll mig själv, när smärtan kommer och de är slut. Skyll mig själv när ångesten och tomheten slår till igen. Om den gör det. Det vet jag ju inte än.  

lördag 6 oktober 2018

Sertralin. Zoloft. SSRI.

En låg dos antidepressiva som tillägg till stämningsstabiliserande. Hur lång tid tar det innan de hjälper. Kan de vara det jag känner eller är det placebo? 
Bättre. Klarare. 
Lätt uttröttbar. Men mer vaken när jag är vaken. 

tisdag 2 oktober 2018

En blixt eller en vändning!?

Sen helt plötsligt så kommer det där ögonblicket då man inte alls vill dö, och känner att det finns alldeles för mycket som måste levas. 

söndag 30 september 2018

Ändå ganska deprimerad.

...”Born with a void, hard to destroy with love or hope
Built with a heart, broken from the start and now 
I die slow”...

Magkänslan är att läkaren är sjuk imorgon. För jag skulle behöva henne. 
Magkänslan är att jag inte kommit ikapp så som jag trott och planerat under min heltidssjukskrivning. En självföraktande röst viskar över axeln att jag är lat och inte ansträngt mig. En snällare annan del av mig vill inte anstränga mig, för det finns ingen kraft till ansträngning, och accepterar detta. 

Jag vet inte vem jag är. 
Jag vet inte vem de gillar mest. 

lördag 29 september 2018

Jag stod i duschen med rakbladet och undrade om jag kanske skulle skära halsen av mig. 
Tre gånger. Blixtimpuls. 

Rafsade runt ytligt. Inte på halsen. 
Kastade rakbladet. 
Det får räcka nu. 

tisdag 25 september 2018

Kvällsångest från ingenstans.

Åh. Ett sånt påslag. 
En tomhet. Fullhet. Överväldigande. 

Impulsen är att fly eller döva. 
Lösningen är att förstå och uthärda. 

Vad hade jag inte gett för en näve opiater? Men nej. Inte. 
Jag vill slitsa handlederna. Men nej. Inte. 
Stillhet. Ja. Det finns. Där är ett andningshål i schemat (ha, säger hon som är heltidssjukskriven). Men det är på bekostnad av att maken får sköta logistik med barnen, och att jag får ställa in en sånglektion. 
Saker som jag egentligen tycker om. Men tanken gör mig svettig. 

Har varit med min mor (och far) på ett läkarbesök idag. Hon behövde hjälp med det geografiska. 
På vägen hem stannade vi på ett sånt där gammalt pittoreskt landsvägscafé. En stund som skulle vara njutningsfull var mest kvävande ångest av att jag vill krypa ur mitt eget skinn.  
Hemma har jag pulat med en låt och spelat in, men finner ingen ro i musiken. 

Igår var jag på dansrepetition. Inte för att jag var sugen på att repa, utan bara för att röra på mig. Gick upp i varv direkt. Sen var utmattningen ett faktum. Tror jag. 
Tanken att återgå till mitt ordinarie arbete gör mig skräckslagen. Vid ett par tillfällen har folk pratat om arbetsrelaterade dilemman och jag orkar inte. Det blir dimma i hjärnan och jag önskar att jag vore död. 
Konstigt. Jag som tycker om mitt jobb. 

Just nu tycker jag inte om något. 
Jo. 
Mina barn. 
Min man. 
Att tända ljus. 
Och kanske om jag kunde komma till ro, så någon form av sammanhängande underhållning på en skärm. Utan avbrott för ”att-göra-listor” eller känslan av att jag glömt nåt. 

Men det är inget liv på riktigt. 

söndag 23 september 2018

Varje dag är en ny dag

En ny dag att genomlida 
Ååååh. Om bara det gråa kletiga tunga kunde lyfta. 
Det är på många sätt bättre. Men jag är mentalt ihopsäckad, och ett så enkelt projekt att ta mig från hemmet till en annan destination utan att glömma något hemma är lika med noll. Tröttsamt. 

Är rädd för tillvaron utan den kemiska avtrubbningen. Men måste acceptera att så får det vara. Har tagit bort antipsykotikan nu. På eget bevåg. Kan inte sluta äta, och går jag upp i vikt blir jag hysteriskt panikslagen. 

Imorgon. Ny dag. 
Ett litet projekt på listan. 

Sen måstemåstemåste jag komma igång med att komma ut och röra mig. Jag skulle behöva göra mig lite fysiskt trött. Det tar udden av rastlösheten. 
Ska göra ett tafatt försök till meditation/mindfullness. Hoppet är lika med minus tolvtusen. Meeeeen. Det är ändå en chans det med. 

torsdag 20 september 2018

Utbrott

Faktum är att jag inte mår bra. En olöst konflikt med sonen från gårdagen. Jag hanterade den som en treåring, ungefär. Han också för den delen. Skillnaden är att han är tretton och mitt barn. Jag är en mamma. 
Det var ett principiellt nej från mig, om en dålig planering där han önskade (läs: krävde) skjuts hem från skolan. Ungen blev arg, jag blev arg, ungen argare och jag argast. 
Varför jag inte kunde ordna fram en bil på studs och köra och hämta honom var för honom obegripligt. Jag menade att har man tagit skjuts till skolan utan att planera sin hemfärd, så är detta precis vad som kan känd. Jag stod fast vid att ungen kunde gå hem den dryga kilometern. Konversationen på telefon lät dock inte alls såhär samlad, utan det skreks gapades och svors. Vilket jag sällan gör. Att jag dessutom hade kroppen full av avtrubbande mediciner förmedlade jag aldrig. 
Hjärnan var kaputt efter att tillbringat förmiddagen tillsammans med dottern på dagkirurgi med narkos. Bara det var en påfrestning. 
Idag kl 13 ska jag möta upp sonen på vårdcentralen för att få till stånd en remiss för MR-röntgen. Remissunderlaget hade jag slarvat bort för tredje gången och där imorse rullade jag in mig i täcken och kuddar ich släppte ut avgrundsvrålet, panikångesten och den sprutande adrenalinsvetten. Hemskt. Men förlösande. 
Det olösta bråket. Tystnadsterrorn. Väntan på besked från försäkringskassan gällande min sjukskrivning. Röra i hemmet. En felaktig faktura att ringa och reda ut, och rubbningar i min menscykel. Allt. Bara allt. Helt för mycket. Sånt där som vem som helst bara hade klarat. Det blev övermäktigt. För att inte säga rent jävla omöjligt. 
Nu är jag urlakad som en trasa. Måste föra mig och prestera på mötet med vårdcentralen. Sminkat ansikte och en rövpanna Citodon ska nog råda bot på saken. Se bra ut. Ingen skam som läcker igenom. Ta ögonkontakt föra mig verbalt och argumentera om det behövs. Och be om ursäkt till mitt barn. 

..”All of my friends who thinks that I’m blessed, they don’t know my head is a mess”...

Jag är priviligerad. 
Jag är tacksam. 
Jag har förmågan. 
Men jag har inte orken. Just nu. 

måndag 17 september 2018

Plan för dagen.

Att gå. Att komma i mjuka kläder och ut och gå. Kläderna på. Men nu matt platt pannkaka på sängen. Ögonen går i kors och det är svårt att ens hålla ögonen öppna. 


Sä. En timme tupplur. Sen gå. 
Ja. Så. 

Klåda inuti

Jag liksom bara inte gillar mig själv.  Jag känner mig falsk. Skum känsla. Eller som om jag gör fel. Denna vecka ska jag spela teater. Ja. J...